Peter Dahlén
Institutt for informasjons- og medievitenskap, Universitetet i Bergen
Jesper Fundberg
Idrottsvetenskap, Malmö högskola

Jag är oerhört stolt, ja nästan smickrad. Peter Dahléns recension av mitt bidrag, ”Idrott som orientalisk dans”, i antologin Sexualiseringen av idrottens offentliga rum, visar att mitt resonemang satte fingret rakt på en öm punkt. Dahlén skriver till en början att ”man får lita på” min forskning när det gäller dessa frågor. Jo, efter mer än tio år med forskning om idrott och integration/etniska relationer så får man nog det. Sällan avfärdas forskning inom medicin, fysiologi eller andra ”tunga” ämnen så lätt som Dahlén gör med min forskning. Vidare menar Dahlén att min artikel är ”alltför politiskt korrekt”. Jag tycker det är ett intressant påstående, särskilt när en mediaforskare med hull och hår sväljer den medialiserade bilden av invandrare, för att citera Dahlén; ”de är reaktionära, kvinnoförtryckande kulturer, med fäder och bröder och andra manliga släktingar som bestämmer över de unga kvinnorna, deras kroppar och deras sexualitet på ett för oss helt oacceptabelt sätt.” Med stöd av etnicitetsforskning på området vill jag mena att det är Dahlén som är politiskt korrekt. Om nu det är något som ingen vill vara?

Dahléns förvåning över sakernas tillstånd ökar alltmer i slutet av recensionen: ”Fundberg menar alltså på fullt allvar att forskare i så hög grad förvränger bilden av invandrarkulturer att deras diskurser kan bli lika farliga och förtryckande som de män vilka hindrar flickorna i dessa kulturer att idrotta på samma villkor som svenska flickor”. Just det, det menar jag. Med stöd av mångårig forskning ser jag hur mönster av stereotypa bilder snärjer vissa grupper i samhället. Där spelar forskare en avgörande roll i det som utan tvivel måste betraktas som maktutövning. Ser inte Dahlén att han helt enkelt är fångad i denna diskurs? Hur vet han att invandrarkulturer är reaktionära och kvinnoförtryckande? Vilka avses då? I vilken omfattning? Märker inte Dahlén att han upprepar den gängse bilden av en grupp människor i det svenska samhället, invandraren, och därmed blir en del av maktutövningen och det politiskt korrekta? I en nyligen publicerad artikel om Handslagsprojekt, skriven tillsammans med Oscar Pripp, visar jag att ju längre från idrottens normalitet vi rör oss desto svårare är det för dess företrädare att se den egna strukturen. Rakt uttryck: invandrarflickors problem i relation till idrott hänvisas alltid till mönster utanför idrotten och alltid till dessa flickors familjer. I tal om svenska flickor görs inte den förskjutningen av problemidentifiering – då kan det vara den egna strukturen med till exempel manlig norm som är hinder och bekymret. Det intressanta är hur även flera idrottsforskare uppvisar liknande problemförskjutning, från det egna till de andra om etnicitet blandas in i diskussionen. Det förvånar mig att denna oförmåga till reflexivitet kan pågå år efter år. Om alla säger att invandrarpappor är elaka så är de väl det, tycks oreflekterat och onyanserat tumla runt som sanning.

Jag är oerhört stolt, ja nästan smickrad att den egna forskningen blir bekräftat gång på gång. Jag är desto mer bekymrad över de grupper i samhället som känner konsekvenserna av stereotypa bilder in på bara skinnet – det svider nämligen, ska Dahlén veta.

Jag hoppas och tror, Jesper, att du i vanliga fall är mer noggrann i din hantering och redovisning av källmaterial, med tanke på att du felciterar mig. Jag skriver inte ”de är reaktionära, kvinnoförtryckande kulturer” osv, jag skriver ” dessa många gånger ytterligt reaktionära, kvinnoförtryckande kulturer” osv, vilket är en avsevärd skillnad, eftersom jag inte påstår att de (icke-europeiska invandrarkulturer) alltid ”är” kvinnoförtryckande, men att så ”många gånger” är fallet.

Menar du, för det andra, verkligen att alla rapporter och reportage om hedersvåld, könsstympning, tvångsgifte och organisationer som startats för att hjälpa och skydda tjejer (och numera även killar) som vill ut ur dessa råpatriarkala sociala system, bara är mediala påhitt? Det tror jag faktiskt inte att du gör. Att du på detta sätt avfärdar min kritik mot notoriskt kvinnoförtryckande invandrarkulturer, genom att hävda att det handlar om felvinklade eller uppdiktade medieprodukter, förstärker bara det intryck som din text i RF-rapporten ger, att du av rädsla för att framstå som ’främlingsfientlig’ inte vill eller vågar ifrågasätta det fundamentalistiska patriarkat (mäns gudagivna överhöghet) vars makt ytterst vilar på total kontroll av kvinnors kroppar och sexualitet, vilket bl.a. sätter stora hinder i vägen för kvinnligt idrottande. Just detta, invandrartjejers sexualitet, menar du att forskarna är så upptagna av att det skapar ett förtryck lika stort som det tjejerna upplever från männen inom sin kultur. Hur du kan komma fram till en sådan slutsats är för mig obegripligt. Kanske du skulle ta och skriva en artikel till oss idrottsforumläsare där du visar hur detta går till, hur det förtryck som skapas av forskarnas diskurser påverkar tjejerna och bidrar till att försvåra deras liv och möjligheter att i frihet få utöva de idrotter de vill.

För det tredje så lockar kommersiella medier typ lösnummertidningar (tabloider) som Expressen och Aftonbladet inte köpare (läsare) genom att vara politiskt korrekta. De är populistiska, förenklar ofta komplicerade samhällsprocesser och ger uttryck för en svart-vit moral, ja, men vore de politiskt korrekta så skulle människor inte vara lika intresserade av att köpa och läsa dem. Dessa mediers livsluft är i själva verket att utmana den politiska, kulturella, vetenskapliga och religiösa korrekthet som – på gott och ont –  dikteras av representanter för samhällets sociokulturella maktinstanser, såsom politiker, kulturskribenter, akademiker och kyrkofolk.

Jag ber om ursäkt att jag skrev ordet ”är”. När du ju skrev ”många gånger är fallet”. Den ”avsevärda skillnaden” är ju uppenbar. Det är helt riktigt att använda källor korrekt, jag håller med Dahlén. Jag vill därför veta vilka källor han har för beläggen att ”vissa invandrarkulturer [...] inte tillåter flickor visa fram sina kroppar”, ”dessa många gånger ytterligt reaktionära, kvinnoförtryckande kulturer”, ”dessa råpatriarkala sociala system”, ”notoriskt kvinnoförtryckande invandrarkulturer”, ”fundamantalistiska patriarkat”. Dahlén får gärna följa med på fältarbete, sådant som etnologer ägnar sig åt, och möta flickor, pojkar, kvinnor och män som kanske representerar objekten i denna debatt. Följ med och ta debatten med dem det handlar om, så som jag gjort. Jag tar all avstånd från förtryck och kränkande behandling – oavsett vem det kommer ifrån eller riktas emot. Men det är synnerligen svårt att beskriva människors vardag på det onyanserade vis som Dahlén gör efter att deltagit i, om än för en kort stund, andras vardagsliv. Vem talar Dahlén om? Förklara! Vem? Vilka döljs under benämningen ”vissa”? Säg mig vilka som avses. Och hur många rör det sig om? Dahlén menar ju att det är ”tillräckligt” många – du har alltså räknat, jämfört (med vad?) och gjort en bedömning? Jag undrar: hur många är tillräckligt många?

Att redovisa källmaterial är viktigt. Dahlén menar att jag tycker det är ”mediala påhitt” som är ”felvinklade eller uppdiktade” och som ”förvränger bilden” av invandrarkulturer. Inget av detta stämmer. Ja, det är klart att det bör finnas ”ett fokus” (som Dahlén skriver) på mäns behandling av unga kvinnor. Vad jag vänder mig emot i min artikel är att det tycks vara det enda fokus som tycks vara möjligt att framföra kring detta tema. Är inte det att förvränga verkligheten – att ständigt återkomma till en enda bild? Invandrarflickor är muslimer, har elaka (manliga) släktingar, bär slöja (som yttersta symbol för förtryck) och tänker ständigt på sin oskuld. Vet Dahlén hur många gånger jag läst detta – skrivet av forskare, journalister och projektsamordnare? Tror Dahlén att det är så vardagen är? Enbart så? För de flesta? För vem? Varför blir jag ”absurd” och ”obegriplig” när jag påpekar denna diskurs, och när jag försöker peka på den maktutövning som sker när en grupp människor beskrivs på ett visst sätt om och om igen? Maktutövning är det därför att konsekvenserna kan synas i hur arbetsmarknaden är etniskt skiktad, hur rasism tar sig uttryck på allsköns möjliga vis, hur representationen i ett etniskt perspektiv ser ut inom de flesta områden vad gäller beslutspositioner (inklusive idrotten). Så fungerar bilder av verkligheten – de har påtagliga konsekvenser. Och möjligheterna att ge motbilder, eller nyansera, ser olika ut i vårt samhälle för olika grupper.

Slutligen: ja, jag är rädd för att framstå som främlingsfientlig. Det borde alla civiliserade människor vara. Det betyder inte att jag blundar för förtryck och våld – oavsett vem det handlar om. Tvärtom, jag har deltagit i demonstrationer mot mäns våld, debatterat det som kallas hedersvåld med mansgrupper i Tensta, skrivit forskningsrapporter om mäns (även de som kallas invandrare) jargong och de mindre smickrande beskrivningar och bemötande som yttras om kvinnor bland män. Är Dahlén månne inne på temat att jag bidrar till att ”lägga locket på”? Vem lägger locket på? Jag ger en annan bild av ”invandraren” än den som förekommer så frekvent i vår tid och vårt samhälle – då blir jag absurd. Jag undrar, vem lägger locket på? Det är nämligen fullt möjligt att både rikta kritik mot mäns förtryck och rikta kritik mot en enögd och fördömande beskrivning av ”invandrare” och ”invandrarmän”. Varför utesluter det ena det andra? Dahlén är mycket välkommen att följa med till Rosengård och förklara hur han menar. Jag menar att denna diskussion inte enbart bör försigå över huvudet på dem som berörs. Det är nämligen så det brukar vara – och det svider också, ska Dahlén veta.

 

Okej, vi tar det från början. I din artikel i RF-antologin, som jag i min recensionsessä hade att förhålla mig till, inte dina övriga publicerade arbeten där du redogör för din egen forskning kring kön och etniciet (forskning som säkerligen är god och gedigen, det har jag ingen anledning att betvivla), påstår du att diskurser i offentligheten och i forskningen om ”unga kvinnor med utländsk bakgrund inom idrotten” riskerar att ”fungera lika hindrande som vilken skeptisk förälder som helst”. Att påstå något sådant är, vill jag mena, att negligera och förringa det förtryck och det lidande som åsamkas flickor i – just det – ”dessa många gånger ytterligt reaktionära, kvinnoförtryckande kulturer”, ”dessa råpatriarkala sociala system”, ”notoriskt kvinnoförtryckande invandrarkulturer”, ”fundamantalistiska patriarkat”. Jag kan inte se att du i din artikel ger ett enda exempel från den svenska forskningen kring tjejer, idrott och etnicitet där en sådan gentemot ”unga kvinnor med utländsk bakgrund inom idrotten” djupt förtryckande diskurs kommer till uttryck. På sidan 20 anför du två citat, ett i sammanhanget förvirrande sådant från månadsbladet Sportmagasinet och ett mera lättbegripligt från Svenska Fotbollförbundets hemsida. Jag kan inte se att något av dessa citat stärker ditt påstående. Vad är det för fel att, som Svenska Fotbollförbundet gör i ditt anförda citat på sidan 20, hävda att föräldrar från Mellanöstern som förbjuder sina döttrar att idrotta gör fel, med anledning av att så få flickor från Mellanöstern spelar fotboll – för man kan väl ändå tänka sig att det finns många invandrarflickor från Mellanöstern (och från andra delar av världen med för den delen) som skulle vilja syssla med just fotboll, precis som svenska flickor? Det hedrar Svenska Fotbollförbundet att de klart och tydligt tar ställning här, tycker jag.