|
|
”Tillämpad idrottshistoria”
Detta år, 2010, har på många sätt blivit ett idrottshistoriskt år på idrottsforum.org, med fem artiklar i ämnet (av sammanlagt 26) och ett tjugotal recensioner (av sammanlagt 115). Tidigare års satsningar på texter som på olika sätt berör idrottens historia och forskningsämnet idrottshistoria ledde till att forumet, genom dess redaktör, tilldelades 2010 års pris på 10 000 kronor från Svenska Idrottshistoriska Föreningen för att ”idrottsforum.org initierat och entusiastiskt förmedlar aktuell information från den idrottsvetenskapliga forskarvärlden, inklusive ämnesområdet idrottshistorias intressanta och viktiga nisch”. Detta erkännande har glatt oss hela året, faktiskt, och det är inte mer än rätt och rimligt att årets sista uppdatering domineras av idrottshistoriska texter. Av uppdateringens sex recenserade böcker handlar två om kvinnor i idrottshistorien, och en är den första idrottshistoriska studien av svensk ishockey. Uppdateringens båda artiklar är skrivna av ledande svenska idrottshistoriker, båda är exceptionellt långa med forummått mätt, och båda skulle, enligt tjänstgörande forumredaktör, kunna beskrivas som ett slags tillämpad idrottshistoria.
Tillämpad idrottshistoria – finns det, eller har vi själva hittat på det? Nja, det finns inte på svenska, inte enligt Google i alla fall, och inte heller på tyska eller franska, enligt samma källa. ”Applied sport history” däremot gav ett litet antal träffar som alla pekade åt samma håll, på en text av den kände sportforskaren och professorn i idrottsvetenskap, Roland Naul. 2002 presenterade han ett paper på ISHPES-konferensen i Budapest, ”Applied Sport History: A new Science for the Sporting Goods Market”, publicerad i Szikora, K. et. al. (eds.) Proceedings of the 6th ISHPES Congress (Budapest: HUPE 2002). På fyra sidor presenterar Naul – som inte är historiker av facket – sin vision, som ärligt talat inte var särskilt väl uttänkt utan som bäst kan beskrivas som en förflugen tanke. De åtta år som gått sedan konferensen har tydligtvis inte heller givit upphov till några ytterligare tankar i den riktningen – inte någonstans.
Vår idé om tillämpad idrottshistoria härstammar som all god teori ur praktiken, den materiella verkligheten, här i form av två artiklar inskickade till idrottsforum.org. Det är dels Jonny Hjelm, professor i historia vid Umeå universitet, som skriver under rubriken ”’Den brutala tävlingsidrotten’: Svensk idrottsforskning om konkurrens och gemenskap inom idrotten”, dels Johnny Wijk, docent i idrottshistoria vid Stockholms universitet, som skriver på temat ”Idrottens framgångsspiral: Om orsakssamband och framgångsfaktorer utifrån exemplen svensk tennis och svensk golf och deras parallella framgångsberättelser”. I båda texterna har den traditionella idrottshistoriska ansatsen, att undersöka, beskriva och analysera ett skeende, ersatts av frågeställningar som för sina respektive svar kräver en tillämpning och utveckling av historisk teori, vilket i sin tur ger upphov till ny teoriutveckling och till forskningsresultat som är relevanta för ett bredare idrottsvetenskapligt spektrum. Men låt oss se närmare på de bägge bidragen.
 Jonny Hjelm
”Den brutala tävlingsidrotten”: Svensk idrottsforskning om konkurrens och gemenskap inom idrotten
Tävlingsidrott, competitive sports, är en het ideologisk potatis, framför allt i vänsterkretsar, där den understundom tillmätts en likartad betydelse som religionen, med Marx’ ord, ”ett folkets opium”. Men den socialistiska vänsterns analys går än djupare. Det handlar om att tävlingsidrotten fostrar en viss människotyp, konkurrensdriven och vinningslysten, en spegelbild av den kapitalistiska marknadsekonomins finanslejon – till och med när det gäller genvägarna till seger och lycka, i det ena fallet dopning och annat fusk, i det andra insideraffärer och andra olagliga transaktioner. Även den mer reformistiska vänstern i Sverige har haft sina tvivel på idrotten. Ingvar Johansson exemplifierar i en krönika med Ivar Lo-Johansson, vars Jag tvivlar på idrotten från 1931 var tidigt ute med att kritisera kommersialiseringen av idrotten och till och med inslag av dopning. Johansson nämner också Torbjörn Tännsjö, som vid mitten av 90-talet gav uttryck för uppfattningen att elitidrotten till sin natur är fascistisk, och Göran Greider, som 1999 avfärdade tanken på att idrotten korrumperats av kommersialism och droger, för att istället hävda att idrottens grundidé var fel från början, oreflekterad; han förespråkade övergången till nya idrottsgrenar där tävlingsinstinkten inte var det centrala. Och förvisso är inte dagens tävlingsidrott uttänkt och utformad efter noggranna utredningar och reflekterande remissvar. Däremot är den, som Allen Guttmann visar i sin bok om idrottens femtusenåriga historia, resultatet av årtusenden av utveckling, sprungen ur människans mest grundläggande behov – av förströelse och avkoppling, av fysisk rörelse, träning och tävlan.
Det är således inte tävlingsidrotten som är en modern företeelse utan snarare kritiken av den. Inom ramen för den svenska jämlikhetsideologin, vars praktiska omsättning ju faktiskt är ett vänsterprojekt, finns en påtaglig kluvenhet inför tävlingsidrott. Socialdemokrater har inte tvekat att tillföra ekonomiska medel och på andra sätt stött den svenska idrottsrörelsen, för vilken tävlingsidrott är den ryggrad som får resten att röra sig. Samtidigt finns det en kritik mot att tävlingsidrott i sig motverkar jämlikhet. Framför allt i det sena 60-talets och 70-talets vänsterrörelse, med dess djupgående kulturkritik av i huvudsak akademiskt snitt, var idrottskritiken svidande; tjänstgörande redaktör, som under de åren tillbringade sin vakna tid i vänsterrörelsen snarare än i idrottsrörelsen, kunde dock iaktta ett ganska påtagligt glapp mellan antiidrottsretoriken och det genuina idrottsintresset, främst av fotboll, hos merparten av de (manliga) kamraterna. Kritiken kom dock att färga de första svenska idrottsforskarna och deras avhandlingar, vilket i sin tur, som Jonny Hjelm visar i sin artikel i föreliggande uppdatering, kom att prägla även senare idrottsforskargenerationer. Hjelm har närläst ett antal avhandlingar i pedagogik, sociologi, psykologi och historia från 1970- och 80-talen, med särskilt fokus på begreppet tävlingsidrott, hur begreppet definieras och förstås, och hur företeelsen studeras och analyseras. Det är en mörk bild av tävlingsidrotten som växer fram ur den digra avhandlingshögen, men Hjelms kritiskt analytiska läsning avslöjar obarmhärtigt bristerna i begreppsapparaten och visar att de idrottskritiska slutsatserna bygger mer på ideologiska föreställningar än empiriska belägg.
JONNY HJELM är professor i historia vid Instutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet Till artikeln
 Johnny Wijk
Idrottens framgångsspiral: Om orsakssamband och framgångsfaktorer utifrån exemplen svensk tennis och svensk golf och deras parallella framgångsberättelser
Hur blir ett land en framgångsrik idrottsnation? Detta är en högst aktuell fråga idag, när framgångar i internationella idrottstävlingar tillmäts betydande värde för ett lands varumärke. De globala mästerskapen i exempelvis fotboll och friidrott och de olympiska sommar- och vinterspelen är lika mycket nationers tävlan som enskilda idrottares. Det är lite som forna tiders koloniala krig, men det är inte andelar av kontinenter utan snarare av världsmarknaden i något avseende som står på spel och kan vinnas. Osökt går tanken till det kända Orwellcitatet ”International sport is war without shooting”. Och de flesta nationer är medvetna om idrottens ökade betydelse för goodwill, turistströmmar och dylikt, även om inte alla har råd och möjlighet att kapitalisera på insikten. Sålunda förs diskussionen om hur man bäst stödjer och organiserar den nationella idrotten för att optimera resultaten och medaljskörden i de rika västländerna och de nya tigerekonomierna i Tredje världen. Och idrottsforskare i de här länderna ställer sina kompetenser till förfogande, antingen direkt, som konsulter i toppidrottssatsningarna, eller, på mer traditionellt akademiskt vis, genom kritisk forskning och analyser presenterade i bok- eller artikelform. Exempel på sådana insatser är Elite Sport Development: Policy Learning and Political Priorities och Comparative Elite Sport Development: Systems, Structures and Public Policy av Barrie Houlihan och Mick Green, samt Toppidrettens formel: Olympiatoppen som alkymist av Pål Augestad och Nils Asle Bergsgard.
Men alla nationella idrottsliga framgångar kommer inte som en följd av målinriktade och centralt beslutade, organiserade och styrda satsningar. Ta det som kommit att kallas det svenska tennisundret, det vill säga den formliga explosionen av svenska framgångar inom internationell tennis, främst på herrsidan, under 1980- och in på 1990-talet. Sverige, med spelare som Mats Wilander, Stefan Edberg, Anders Järryd, Joakim Nyström, Mikael Pernfors och många andra dominerade under ett antal år världstennisen. Vad låg bakom ”det svenska tennisundret”? Vilka olika faktorer samverkade för att frambringa en sådan utveckling? För en akademisk forskare som vill studera denna fråga är det så att säga guldläge: det finns nämligen ännu ett under att studera, det svenska ”golfundret”, med spelare som Sörenstam och Alfredsson, Parnevik och Johansson, som uppträdde ett tiotal år efter tennisens gyllene era, men som i övrigt uppvisar stora likheter i framgångsprocessen. Forumets regelbundna läsare känner väl till att Johnny Wijk intresserat sig för svensk tennishistoria; i februari i år skrev han om tennisens folkliga genombrott som tevesport i början av 1960-talet. I sin artikel i denna uppdatering utvecklar han studiet av tennisens, och golfens, svenska historia till en analys av historiska data utifrån frågeställningen om det kan finnas ett framgångsmönster när det gäller långsiktiga, kollektiva framgångar i en sport, och han arbetar fram en teori kring detta som får beteckningen framgångsspiral. idrottsforum.orgs läsare får här en unik förhandsglimt av Wijks kommande bok i ämnet, där den här publicerade texten utgör det teoretiska fundamentet. Håll till godo!
JOHNNY WIJK är docent i idrottshistoria vid Historiska institutionen, Stockholms universitet. Till artikeln
|
 Juha Kokkonen
Marja Kokkonen
Jarmo Liukkonen
Anthony Watt
An examination of goal orientation, sense of coherence, and motivational climate as predictors of perceived physical competence
The purpose of the present study was to investigate the extent to which children’s goal orientation, sense of coherence (SOC), and perceptions of the motivational climate in PE accounted for their perceived physical competence. The variable measures were conducted with the participants (382 boys, 389 girls), aged 15-16, who completed a set of self-reported questionnaires. The hierarchical multiple-regression results showed that all steps lead to a significant change in the models and accounted for 20.2% of the variance in perceived physical competence. More specifically, the inclusion of task and ego orientation resulted in an additional 11.4% of explained variance and the inclusion of SOC lead to an additional 6.5% of explained variance. The SOC variable was also the strongest predictor of perceived physical competence (X = .26). The correlation found between the task and ego-involving motivational climate scales for girls was strong (b >.04) and negative. A strong positive correlation was found between task involving motivational climate and task orientation for the boys. All other correlations for the motivational variables were moderate or weak. T-tests revealed that boys scored significantly higher for all variables except ego-involving motivational climate and task orientation.
INGAR MEHUS is Senior Lecturer at Norwegian University of Science and Technology, Dept. of Sociology and Political Science. GUY OSBORN is Professor and Reader in Law at University of Westminster, and Professor 2 at Norwegian University of Science and Technology. Till artikeln
|
 Diana Mendes Machado da Silva
João Paulo França Streapco
Paulo Nascimento
Society, Nationality and Brazilian Football: Research from the Interdisciplinary Group of Studies on Football (GIEF)
Vad tänkte han, den unge portugisiske sjökaptenen Pedro Álvares Cabral, när han efter en möjligen avsiktlig avvikelse från den planerade rutten till Indien en dag i april år 1500 steg i land på okänd mark. Han trodde först det var en ö, som han gav namnet Ilha de Vera Cruz, men han förstod senare att det var en kontinent. Idag vet vi att han förstod rätt; det var Sydamerika, och där han landsteg ligger idag Brasilien. Kolonialtiden som inleddes varade fram till början av 1800-talet, då en fredlig men haltande frigörelseprocess inleddes. Tack vare en annan Pedro, Portugals kung João VI:s son, kunde landet 1822 deklarera sitt oberoende; den portugisiske prinsen blev det självständiga Brasiliens förste kejsare.
Sextiotvå år senare skickade en skotsk järnvägsingenjör i São Paulo sin tioårige son, Charles Miller, till England för att gå i skola. Miller var en atletisk typ, och han blev snabbt indragen i den framväxande fotbollssporten. Efter spel i Southampton FC och Corinthians återvände Miller till São Paulo 1894 med lite fotbollsutrustning och en regelbok och fick styrsel på den begynnande fotbollstrenden. Bollen var satt i rullning. År 1918 bildades det brasiliansk fotbollsförbundet, och 1923 inleddes en process som innebar att fotbollen gick från att vara en vit överklassport till att bli den färgblinda folkfotboll den är idag. Med sin medverkan i samtliga fotbolls-VM sedan de inleddes 1930, och med rekordet fem VM-guld, anses Brasilien av många vara världens främsta fotbollsnation.
Brasiliansk fotboll, skriver Fredrik Ekelund, kom att präglas av ”afrikaniseringen” som följde på att ras- och klassgränserna revs under 1920- och 30-talen. Traditionell fotbollsteknik och –strategi blandades med brasilianska rörelsemönster som hämtades från dansen, dels samban, dels capoeiran, den afrikanska kampdansen, och gav upphov till det vackra mjuka spel vi idag kallar o jogo bonito och som kännetecknas av snabb, böljande attackfotboll med inslag av individuell kreativitet och rytmisk lagkoreografi.
År 2005 bildade ett gäng mastersstudenter vid universitetet i São Paulo Grupo Interdisciplinar de Estudos sobre Futebol (GIEF), och därmed lades grunden för en ny offensiv fotbollsforskning i Brasilien, på humanistisk och samhällsvetenskaplig grund. Tre av gruppens medlemmar, Diana Mendes Machado da Silva, João Paulo França Streapco och Paulo Nascimento har skrivit artikeln om samhälle, nationell identitet och brasiliansk fotboll i den här uppdateringen. De diskuterar främst tre aspekter på fotboll i Brasilien: fotbollen och rasfrågan; fotbollens betydelse för hur den brasilianska nationella identiteten formats; samt fotbollen som vardagslivets och det folkliga sällskapslivets sfär. – Artikeln bygger på ett paper framlagt till konferensen Centers and Peripheries in Sport, Malmö högskola, april 2010.
DIANA MENDES MACHADO DA SILVA är mastersstudent vid universitetet i São Paulo, Brasilien. Hon forskar om socialhistoriska aspekter på folklig fotboll. JOÃO PAULO FRANÇA STREAPCO är mastersstudent vid universitetet i São Paulo, Brasilien. Han forskar om fotboll och identitet inom social historia. PAULO NASCIMENTO är mastersstudent vid universitetet i São Paulo, Brasilien. Han forskar om pedagogiska aspekter på olympisk idrott. Till artikeln
|
 Stig Arve Sæther
Spilletid for talenter i norsk toppfotball: Status for tippeligasesongen 2009
Inom ramen för det stora norska forskningsprogrammet ”Idrett, samfunn og frivillig organisering” (1998–2007) genomfördes en lång rad projekt och publicerades ett stort antal doktorsavhandlingar, vetenskapliga artiklar och forskningsrapporter. I ett av projekten, ”Ressurser, ledelse og regional forankring. Økte pengestrømmer og endret organisering av norske toppklubber” (2004–2007), under ledning av Stig-Erik Jakobsen, studerades hur kommersialiseringen av norsk elitidrott under den föregående tioårsperioden, i form av ökade penningströmmar, förändrat elitklubbarna som organisationer. I en delrapport, ” Utlendinger og spillerutvikling i norsk fotball” av Hallgeir Gammelsæter och Stig-Eriks Jakobsen (2006) presenterades en infallsrik kvantitativ undersökning om effekterna på norsk fotboll, framför allt när det gäller talangutveckling, av det ökade inflödet av utländska spelare i kölvattnet efter Bosman-domen.
Gammelsæter och Jakobsen kunde dra en rad slutsatser utifrån analysen av deras empiriska material. Inflödet av utländska spelare hade lett till att betydligt färre inhemska talanger släpptes fram och fick tillfälle att utvecklas. Härigenom skapades en obalans i vad författarna kallar ”fotbollens ekologi”, det vill säga det ömsesidiga beroendeförhållande som råder mellan landslag, elitklubbar och småklubbar i norsk fotboll, och alla delarna i det ekologiska systemet skulle komma att drabbas, förr eller senare. Mest problematiskt skulle det bli det, menade författarna, när det gäller nationstävlingar, typ Världs- och Europamästerskap.
Gammelsæters och Jakobsens material sträckte sig fram till 2005. Hur har det utvecklats efter det? Ja, VM i Sydafrika genomfördes i huvudsak nöjaktigt, får man väl säga, men visst finns konflikten kvar mellan kommersiell klubbfotboll och landslagsfotboll. I Norge, då? Ja, det satte sig Stig Arve Sæther före att undersöka. I sin studie av speltid för talanger i norsk elitfotboll konstaterar han inledningsvis att ett samarbetsprojekt mellan Norges Fotballforbund och Norsk Toppfotball som inleddes hösten 2004 med nio lag i syfte att driva på inhemsk talangutveckling två år senare utvidgades till att omfatta alla lag i de två högsta divisionerna. Verksamheten, som avser spelare mellan 17 och 21 år, pågår i form av bland annat spelarutvecklingsseminarier och klubbesök. Sæthers undersökning avser toppdivisionen Tippeligaen under 2009, i syfte att utröna hur mycket speltid unga spelare under 24 år fick, och hur tiden fördelades mellan klubbar och mellan spelare. Hans resultat är inte uppmuntrande för de som driver plantskoleprojektet...
STIG ARVE SÆTHER är cand. polit. i idrottsvetenskap och är för närvarande forskare ved Senter for idrettsforskning, NTNU. Till artikeln
|
 Tanja Walther-Ahrens
Lesbianism as the Last Taboo in Women’s Football
Det är en minst sagt chockerande erfarenhet för en västerländsk vänsterliberal att försöka skapa en bild av lesbiska kvinnors verklighet i världen i stort. Några nedslag i den tillgängliga nyhetsfloran ger inledningsvis vid handen att Sydafrikas författning efter att apartheidsystemet nedkämpats garanterar likabehandling för homosexuella – på papperet. Men i ett land där närmare hälften av alla – alla! – kvinnor kommer att våldtas någon gång i livet kan en öppet lesbisk kvinna knappast räkna med att gå oantastad. Den tidigare stjärnan i sydafrikanska damlandslaget Banyana Banyana, Eudy Simelanes öde bär fasansfull syn för sägen. I april 2008 blev hon gruppvåldtagen och svårt misshandlad innan hon mördades med 25 knivhugg i hela kroppen, från ansiktet till fotsulorna. ”Corrective rape”, våldtäkt i syfte att bota unga kvinnor från den lesbiska sjukan, håller svarta lesbiska kvinnor i ett skräckens järngrepp, till exempel i Västra Kapprovinsen där nio av tio lever i daglig fruktan för övergrepp. Polisen är ovillig att utreda våldtäkt, våld och mord på lesbiska kvinnor; efter att ett trettiotal lesbiska kvinnor mördats under ett decennium blev just fallet Simelanes det första där gärningsmän fälldes i domstol. Många lesbiska sydafrikanskor söker en fristad från diskriminering och förföljelse i fotbollen, men ingenstans är de säkra.
Också i Nigeria är finns lesbiska kvinnliga fotbollsspelare, inte minst i landslaget, Super Falcons, vilket enligt lagledningen lett till allvarliga problem – ”acts of lesbianism” – som i sin tur inneburit uteblivna framgångar på plan. Man anordnade ett seminarium, ”Women football in Nigeria: Challenges and prospects”, med landslaget och U-20- och U-17-lagen, och efteråt tillkännagavs att spelarna lovat att upphöra med sådana beteenden som var skadliga för fotbollen. Och snabbt vänder vi blicken mot Gretna i södra Skottland, där Barney Davidson efter en rad framgångsrika säsonger som ledare för Gretnas damfotbollslag, som ställvis toppade Scottish FAs förstadivision, en dag för sju år sedan sade upp sig. Skälet var att laget och spelet höll på att falla samman på grund av att de lesbiska spelarna, runt halva laget, inte kunde hålla sina personliga relationer borta från plan; par som brutit upp kunde till exempel vägra att passa varandra. Laget står idag helt utanför seriesystemet. – Tanja Walther-Ahrens är verksam inom European Gay and Lesbian Sport Federation, och i artikeln om lesbianism som damfotbollens sista tabu beskriver hon den härva av fördomar och diskriminering som möter dagens europeiska hbt-idrottare, särskilt inom fotbollen. Hon pekar på allt arbete som för närvarande bedrivs i syfte att motverka rasismen inom fotbollen, och uppmanar klubbar och föreningar i Europa att lägga likartade resurser på den minst lika besvärande och drabbande sexuella diskrimineringen.
TANJA WALTHER-AHRENS har tidigare spelat fotboll i tyska Bundesliga. Hon är numera verksam som lärare, och representerar European Gay and Lesbian Sport Federation, bland annat i Football against racism in Europe (FARE). Till artikeln
|
Dean Barker
Anthony Rossi
Uwe Pühse
Managing Teams: Comparing Organizational and Sport Psychological Approaches to Teamwork
This paper examines how teams and teamwork research have been conceptualised in the fields of sport psychology and organizational psychology. Specifically, it provides a close inspection of the general theoretical assumptions that inhere in the two disciplines. The results of a discursive analysis of research literature suggest that the fields have significantly different ways of conceptualising teams and teamwork and that conceptual borrowing may prove fruitful. A key argument is however, that in order for meaningful cross-fertilisation to take place a sound understanding of these differences is necessary. Working from this premise, the essential differences between sport and organizational approaches to teams are outlined. The paper is concluded with a discussion of contributions that organizational psychology can make to understandings of sport-oriented teams.
DEAN BARKER IS post-doctoral research fellow, Institute of Exercise and Health Sciences, University of Basel, Switzerland; TONY ROSSI is Senior Lecturer in Sports Coaching and Health and Physical Education, School of Human Movement Studies, University of Queensland; UWE PÜHSE is Professor and Head of Social Sciences and Sport Pedagogy, Institute of Exercise and Health Sciences, University of Basel. Till artikeln
|
 Marie Kronberg
The Future of Football in the European Union – from a Legal Point of View
Ibland säger man att om det ena eller det andra inte funnes skulle man vara tvungen att uppfinna det. Detta gäller i högsta grad om sport, även om det naturligtvis är svårt att resonera kontrafaktiskt om ett fenomen som så genomsyrar vardagen för alla människor. Så låt oss undvika att fantisera om en värld utan sport, och inskränka detta tankeexperiment till en introduktion av sport i samhället år 2010. Hur skulle det gå till? – Som så mycket annat idag skulle det sannolikt vara ett projekt som introduceras uppifrån, i Europa på EU-nivå med direktiv till medlemsländerna om att anta lagar som initierar och reglerar denna nya form av underhållning. Mycket av det som vi idag tar för givet när det gäller bredd- och tävlingsidrott skulle sannolikt aldrig komma på tal, så som idrotter där deltagarna kan ta skada (boxning), eller miljön hotas (motorsport), eller tävlingar nationer emellan. Mycken idrott skulle sannolikt utformas som Ryder Cup extrapolerad till global nivå, det vill säga att Europa tävlar mot USA eller den nordamerikanska kontinenten, Sydamerika, Afrika, Asien, Oceanien. Man kan tänka sig spelarövergångar mellan kontinenter, men med strikt reglerade transferbelopp – kanske beslutade av FN? Man kan också lätt se utvecklade regelverk vad gäller till exempel idrottsskadehantering – sjukskrivning, arbetsförmågebedömning, arbetsskadeersättning, etc; supporterverksamhet – antal och storlek på bengaliska eldar, särskilda bevakade områden där kontrollerade slagsmål mellan olika lags supportrar kan tillåtas, etc; för att inte tala om redskapen, med fantastiskt detaljerade regler för bordtennisracketens utformning, eller diskusens, eller för den delen fotbollens – med en för ändamålet uppbyggd kontrollapparat. Slutsats: den omfattande byråkratin skulle leda till att den nya underhållningen sport aldrig ens lämnade startgroparna.
Denna fundering initierades av Marie Kronbergs rättsvetenskapligt inriktade artikel om fotbollens framtid inom den europeiska unionen. Utgångspunkten är självklart den beramade Bosman-domen 1995, det vill säga dåvarande EG-domstolens (från och med den 1 december 2009 EU-domstolen) epokgörande utslag i målet rörande Jean-Marc Bosman, med innebörden att fotbollsspelare ska jämställas med andra arbetstagare och liksom dem vara garanterade fri rörlighet inom unionen. Fotbollsspelare kunde härigenom fritt flytta till en annan klubb i annat land när kontraktet med en klubb löpt ut. Domen innebar också att regler rörande maximalt antal spelare från andra EU-länder i ett lands ligaklubbar olagligförklarades. Sporten, och primärt den affärsmässigt utvecklade fotbollen, skulle betraktas, menade domstolen, som vilken annan verksamhet som helst och falla in under ordinarie EU-regelverk. Många fruktade att detta skulle innebära slutet för europeisk ligafotboll, men hur gick det egentligen? Ganska bra, menar Kronberg, som har studerat EUs syn på sport efter Bosmandomen, dels i flera domar efter Bosman, dels i rapporter och fördrag. EU och dess domstol har, konstaterar Marie Kronberg, uppvisat större känslighet till sportens speciella behov än man hade anledning att frukta, med resultatet att europeisk fotboll lever och frodas.
MARIE KRONBERG är LL.M.eur., och skrev sin doktorsavhandling om europeisk idrottsjuridik vid Universität Passau, Tyskland. Hon är för närvarande verksam som jurispraktikant i Hamburg. Till artikeln
|
Ingar Mehus
Guy Osborn
Consuming Football: The Norwegian Experience, the English Impact, and the Possibilities of Interdisciplinary Research
The article adopts as its point of departure an interdisciplinary approach to sports study, and celebrates the cross-pollination of disciplines. Specifically, it argues that the transformation of English football has served as a model for the modernization of football in Norway. Football is a global sport, and regulation of football and its spectators in other countries are thus of interest when aiming to understand the commitment and consumption patterns of football spectators in Norway. The empirical study surveys spectators (N=394) at two home matches of Rosenborg Ballklubb and investigates the relationship between motives for attending, team identification and direct and indirect consumption. A statistical model was developed, explaining 20 percent of the variance in attendance. The sample containing mostly women and families score higher on social motives and consume less football, both direct and indirect. However, there is little separating the two samples when it comes to team identification and the importance of excitement motives. The stability in motivational pattern, together with the high exchange rate of spectators between matches shows that it is difficult to separate fans from non-fans. It is concluded that viewing the phenomenon of football attendance from different disciplinary perspectives provide a more rounded understanding.
INGAR MEHUS is Senior Lecturer at Norwegian University of Science and Technology, Dept. of Sociology and Political Science. GUY OSBORN is Professor and Reader in Law at University of Westminster, and Professor 2 at Norwegian University of Science and Technology. Till artikeln
|
 Mette Mogensen
Laura Munch
Kirsten Kaya Roessler
Kvinder og idræt – matcher de offentlige idrætsfaciliteter egentlig kvinders behov
Under åtskilliga decennier av mer eller mindre genomtänkt planering och utveckling av stadsmiljön i industrialiserade länder i väst var det i första hand mannens intressen som tillvaratogs. Det var män, i huvudsak, som svarade för planeringen och utformningen av det offentliga rummet i våra städer, och det var männens behov som på sedvanligt sätt stod i centrum. Kvinnors önskemål och behov beaktades inte, vilket lett till att den traditionella stadsmiljön uppfattas som i bästa fall otrygg, och inte sällan hotfull. Under de senaste 15–20 åren har arkitekter och stadsplanerare uppmärksammats på det här problemet, initialt genom brottspreventiv forskning, och senare i analyser av hur män och kvinnor använder stadens offentliga rum på skilda sätt, spatialt och temporalt. Politiker och stadsplanerare har, kan man säga, sent omsider blivit medvetna om könsmaktstrukturernas betydelse för utformningen av det offentliga rummet, och man har på olika sätt börjat åtgärda problemet – det kan i det korta perspektivet handla om vegetation, belysning, etc i syfte att öka tryggheten, och i det långa perspektivet om ett helt nytt paradigm inom stadsplanering.
Ett annat problem som kom till ytan vid ungefär samma tid var den så kallade sexualiseringen av det offentliga rummet. I Sverige uppstod en häftig diskussion om denna fråga och ministrar tillsatte arbetsgrupper och det bedrevs kampanjer och föreslogs lagstiftning. Det var inte dock alla som uppfattade sexualiseringen som ett problem; på många sätt byggde problemformuleringen på ett heteronormativt synsätt. I debatten hänvisades också till att kvinnan ofta fått agera erotiskt kuttersmycka i urbana miljöer, till exempel i form av lättklädda eller nakna statyer.
Idrotten har sina motsvarigheter till de här bägge uttrycken för en dominerande manlig könsmaktsordning. Sexualiseringen av det offentliga rummet exemplifierades bland annat av lättklädda idrottsstjärnor på reklamaffischer och löpsedlar, och diskussionen inom den organiserade idrottsrörelsen gav bland annat upphov till en svensk forskningsrapport, Sexualiseringen av idrottens offentliga rum. Men också stadsplanediskussionen har en idrottslig motsvarighet, nämligen när det handlar om utformningen av idrottens offentliga rum, det vill säga arenor och idrottshallar. Också här har männens behov – och ett fullständigt åsidosättande av kvinnors – under lång tid präglat utvecklingen. Mette Mogensen, Laura Munch och Kirsten Kaya Roessler visar emellertid att män och kvinnor har olika behov när det gäller idrottsfaciliteter, främst på grund av olika val av idrotter och fysiska aktiviteter, men också i det här sammanhanget finns en tydlig trygghetsaspekt med koppling till kroppslig integritet. På grundval av intervjustudier formulerar författarna de ideala idrottslokalförhållandena ur ett kvinnoperspektiv, för att sedan studera ett antal nybyggda hallar i syfte att se hur man där tillvaratagit nyvunna kunskaper om kvinnors behov och deras rätt av få dessa tillgodosedda också i det här sammanhanget.
METTE MOGENSEN är arkitekt m.a.a. och utvecklingschef på Kultur og Idrætsbyggeri COWI A/S. LAURA MUNCH är Cand.scient. i idrott och konsulent vid Lokale- of Anlægsfonden. KIRSTEN KAYA ROESSLER är Cand.psyk., PhD, och lektor vid Syddansk Universitet . Till artikeln
|
 Niklas Hafen
Idrott, demokrati och internationellt fredsarbete: Betydelsen av och motiven till föräldrars och ledares engagemang i Open Fun Football Schools i Skopje, Makedonien
Idrott och fysisk aktivitet är ständigt i ropet när det gäller att åtgärda problem i samhället – lokalt, nationellt, internationellt och globalt. Ohälsa ska åtgärdas med fysisk aktivitet på recept, överviktiga barn med fler schemalagda idrotts- och aktivitetstimmar i skolan. Organiserad idrott håller bråkiga ungdomar i schack och borta från gator och torg, men även ordentliga ungdomar förmodas må bra av att fostras inom idrottens domän. Det satsas mycket pengar på den organiserade idrotten i Sverige, och detsamma gäller i de flesta länder i den välmående världen. Detta är närmast triviala iakttagelser, och handlar om, som man ibland säger, i-landsproblem. Det nya är att man från dessa ”i-länder” på senare år börjat inse att idrotten också kan ta hand om andra problem, i andra delar av världen.
Sålunda har enskilda atleter, nationella och internationella idrottsförbund, stater och frivilligorganisationer, universitet och skolor, företag och filantroper startat upp idrottsbaserade hjälpprogram i olika delar av världen, främst i den tredje, men också i utsatta regioner i den första. Exempel på uttalade syften är att underlätta integration mellan folkgrupper i krigshärjade länder, skapa medvetenhet om HIV/AIDS i afrikanska samhällen, underlätta social utveckling i de allra mest utsatta områdena i världen, ja till och med att bidra till att utveckla idrotten som sådan i länder med generellt låg utvecklingsgrad. Ett stort antal enskilda initiativ är nu igång, och gör skillnad där de verkar, men, som Bruce Kidd noterade i en artikel häromåret, det krävs mer omfattande, kraftfulla och koordinerade insatser för att åstadkommas djupgående och varaktiga förändringar. I det sammanhanget knöt Kidd stora förhoppningar till FN-dokumentet Sport for Development and Peace från 2003, och till den internationella arbetsgrupp kring dokumentet som bildades några år senare. Hur mycket som hänt i det hänseendet ska vi inte reda ut här, utan istället konstatera att de enskilda initiativen fortsätter att göra skillnad på många ställen på jorden. Vi publicerade förra hösten en artikel av Fanny Davidsson om fotboll som redskap för fred och försoning, där hon bland annat rapporterade från ett Open Fun Football Schools-läger i Skopje, Makedonien. Vi får nu, genom en artikel av Niklas Hafen, en ytterligare fördjupad insikt om just situationen i Makedonien, och Open Fun Football Schools’ insatser där för att underlätta integrationen mellan makedonier och albaner och läka de djupa sociala såren efter Jugoslaviens sammanbrott 2001. Artikeln bygger på Hafens magisteruppsats i idrottsvetenskap.
NIKLAS HAFEN är magisterstudent på magister/master-programmet Idrott i förändring, Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola. Till artikeln
|
 Erkki Vettenniemi
Paradise (Totally) Lost:
Kalevi Heinilä’s Totalization Theory Revisited
”Det var bättre förr.” Det påståendet hör man blott alltför ofta, och det kan avse alla aspekter av mänskligt liv. Sannolikt tyckte man också förr att det var bättre förr. Men var det verkligen bättre förr? Det ligger nära till hands att avvisa frågeställningen på grund av brist på relevans. Det är förvisso viktigt med ett historiskt perspektiv; kunskap om hur det var förr hjälper oss att förstå samtiden. Men värderingen av förr i förhållande till nu som något bättre har en annan funktion, och inte sällan handlar det om politik, eller ideologi. Någonting har förändrats, till det sämre tycker någon, och då var det självfallet bättre före förändringen. Men det mesta talar för att det inte var bättre förr, utom i vissa mycket begränsade avseenden och för små avgränsade grupper. Nej, den enskilt viktigaste faktorn som ligger bakom uppfattningen att det var bättre förr är sannolikt att den som uttalar sig var bättre förr – med andra ord uttrycker det en nostalgisk längtan tillbaka till ett skede i livet då man var yngre, lyckligare, hade det bättre eller roligare.
När den finske idrottssociologen Kalevi Heinilä studerat idrottens utveckling under 1900-talet och beklagande dragit slutsatsen att det var bättre förr, då är det aningen mer komplicerat att reda ut vad han avser. Heinilä, enligt Erkki Vettenniemi tveklöst den mest kända och erkända skandinaviska idrottssociologen, är framför allt känd för sin svepande teori om totaliseringsprocessen, den process varigenom tävlingsidrotten i ökande grad blivit en fråga om nationell prestige, och enskilda atleter blir brickor i ett större spel som för sina framgångar kräver ekonomiskt och annat stöd i en omfattning som bara kan åstadkommas av ett väl utvecklat stödsystem på nationell nivå. Heiniläs totaliseringsteser publicerades 1984, och samlar ihop en rad utvecklingstendenser som, inte minst i dess spalter, brukar beskrivas i termer av professionalisering, medialisering, kommersialisering, etc.
Hur väl på fötterna denne idrottssociolog hade för sina jämförelser av sporten förr och nu diskuteras av Erkki Vettenniemi i artikeln med den träffande titeln ”Paradise (Totally) Lost”. Vettenniemis om- och närläsning av Heiniläs texter, som än idag citeras i idrottsvetenskapliga artiklar, också på idrottsforum.org, blottlägger en rad problem i teoribygget. Ett av dessa sammanfattas väl i en av artikelns underrubriker, ”A Theory in Search of History”, det vill säga att Heiniläs teori bygger på en vrångbild av idrottshistorien. Ett annat problem är en annan tydlig trend inom internationell idrott, globaliseringen, som går på tvärs mot den nationernas kamp som Heinilä målar upp. Erkki Vettenniemis välformulerade och omsorgsfullt underbyggda uppgörelse med Heinilläs teori om totaliseringen av idrotten är ett viktigt bidrag till idrottens historia såväl som till dess sociologi.
ERKKI VETTENNIEMI är filosofie doktor i samhällsvetenskap, och är för närvarande doktorand vid Institutionen för etnologi och historia, Universitetet i Jyväskylä. Till artikeln
|
 Anders Eid
Fenomenet Petter Northug: Konstruksjonen av en norsk idrettshelt
Vintern är förvisso den bästa årstiden för norsk idrott. När den norska idrottsrörelsens bokförlag Akilles för några år sedan publicerade två volymer om Norge i sommar-OS respektive vinter-OS blev sommarboken på 324 sidor och vinterboken på 551 sidor. Norge är faktiskt överlägset mest framgångsrika nation i vinterolympiadens historia, med 303 medaljer. Två norrmän, Bjørn Dæhlie och Ole Einar Bjørndalen toppar därtill listan över multipla medaljörer i vinter-OS. Norge leder också maratontabellen över samtliga skid-VM och ligger på en hedersam sjätteplats i nationstabellen för alpina världsmästerskap. Det finns med andra ord stor förväntan på nya framgångar inför varje ny säsong, varje nytt internationell mästerskap, förväntningar som riktas mot landslagstruppen men kanske ännu mer mot vissa enskilda fixstjärnor. I de senaste vinterspelen, i Vancouver i år, var Petter Northug (född 1986) den enskilde idrottare som hade mest press på sig. I skid-VM i Liberec 2009 kammade Northug hem tre guld, bland annat på femmilen. Skulle han toppa det utfallet i Vancouver?
Förväntningarna på den norska landslagstruppen kom till tydligt uttryck i norska medier, och medieexponeringen var särskilt stark i fallet Petter Northug. Han utmålades som mannen från vidderna, en oövervinnlig vildman. Hans tidigare framgångar skärskådades, hans privatliv inventerades. Han var perfekt hjältematerial. Men vad är det som gör en hjälte? Kring detta funderar Anders Eid i sin artikel om Northug och norska medier i OS 2010. Eid följde den norska tidningen Dagbladet strax före, under och strax efter Vancouverspelen, i syfte att undersöka hur en nordisk idrottshjälte konstrueras. Han tar avstamp i hjältedefinitioner hos John Hellström, Jan Ove Tangen och Johnny Wøllekær, och analyserar skickligt och intresseväckande mediekonstruktionen av Petter Northug som ymnigt förmedlades i Dagbladets spalter. Inte minst intressant är det att se hur sportjournalisterna på tidningen bortförklarar Northugs inledande fiasko på 15 km, där han slutade som nummer 41. Spännande är det också att ta del av hur en journalist leder i bevis att skidsporten är ren från dopning. – Och, förresten, det blev till slut fyra medaljer för Petter Northug i Vancouver, två guld (varav ett på femmilen), ett silver och ett brons.
ANDERS EID är masterstudent vid Institutt for informasjons- og medievitenskap, Universitetet i Bergen. Till artikeln
|
 Halvdan Haugsbakken
Udødelige Brann
Vi har på annan plats i den här uppdateringen refererat till der Positivismusstreit inom tysk sociologi på 1960-talet, som ådagalade djupa motsättningar inom tysk och internationell sociologi när det gällde samhällsvetenskaplig metod och teori. Striden stod mellan den kritiska rationalismen, företrädd av Karl Popper och Hans Albers, och den dialektiska socialfilosofin representerad av Farnkfurtskolans ledande teoretiker Theodor Adorno och Jürgen Habermas, och gällde, enkelt uttryckt, å ena sidan om human- och samhällsvetenskaperna kan betraktas som riktiga vetenskaper, och å andra sidan, om vetenskaplig objektivitet överhuvud taget är möjlig. Debatten, som i realiteten fortsatte ända in på 1980-talet, fick väsentliga konsekvenser för samhällsvetenskaplig forskning; man brukar i det sammanhanget främst framhäva framväxten av nya metodologier som avvisar den naturvetenskapliga empiricismen och dess tunga krav på mätbarhet, till förmån för en mer förståelsedriven kvalitativt inriktad forskning. Kvalitativ forskning bedrevs förvisso redan dessförinnan inom sociologi och antropologi, men utvecklades nu, och blev mer spritt och accepterat. Inom antropologi blev en tydlig följd av positivismstriden, och även av Aaron Cicourels kritik i samma anda vid samma tid, att nya metoder kunde övervägas. Vid 1970-talets mitt kritiserade Fritz Schütze i Bielefeld de hårt strukturerade intervjutekniker som dominerade sociologin och socialantropologin, och hävdade att folk var förmögna att själv strukturera berättelser om sin tillvaro och sina liv. Schütze utvecklade en intervjumetod som byggde på narrativa självbiografier, som sedan analyserades med klassisk konversationsanalys – och så är vi tillbaka hos Cicourel!
I sin klargörande essä ”Anthropology and autobiography: Participatory experience and embodied knowledge” (1992) konstaterar Judith Okely att också antropologens egen livsresa kan vara ett viktigt instrument i socialantropologisk forskning. Men, menar hon, ”the anthropologist’s past is relevant only in so far as it relates to the anthropological enterprise, which includes the choice of area and study, the experience of fieldwork, analysis and writing.” Vad det handlar om, konstaterar Okely med referens till Scholte och Hastrup, är ett reflexivt förhållningssätt, som bidrar till att frigöra socialantropologin från eventuella kvarvarande rester av värdefri scientism.
Halvdan Haugsbakken har rimligen funderat en hel del över frågan om värdefrihet och om den egna biografins forskningsmässiga värde, i allmänhet och i samband med den undersökning av den norska fotbollsklubben SK Brann från Bergen, en klubb som han varit anhängare av under hela sitt liv. Haugsbakkens fokus ligger på SK Branns förvandling till en affärsrörelse, från ”forening” till ”forretning”, och formar sig till en spännande fallstudie för att illustrera den kommersialiseringsprocess som präglat inte bara norsk fotboll de senaste 15–20 åren. Det som dessutom ytterligare lyfter berättelsen om Brann och dess förändringar är Haugsbakkens dubbla perspektiv, dels socialantropologens och dels supporterns. Utan att gå händelserna i förväg tycker vi oss kunna konstatera att han lyckas alldeles utmärkt med att leva upp till Okelys och andras krav på reflexivitet i forskningsprocessen.
HALVDAN HAUGSBAKKEN är forskare och ph.d-student vid SINTEF Teknologi og samfunn, avdeling for Innovasjon og virksomhetsutvikling. Till artikeln
|
 Søren Andkjær
På jagt efter kroppen i friluftslivet: Stilhed og stemninger eller eventyr og sensationer?
Friluftsliv – det har en mystisk lockelse, som kanske inte växer fram ut själva ordet, som för denne redaktör dessvärre snarast frambringar associationer av hurtfrisk äppelkindad fältbiologism, utan som snarare härrör ur oftast outtalade konnotationer av djupare samhörighet med den naturhistoriska processen, sökandet efter ett oförstört naturtillstånd. Men det är kanske snarare filosofi än naturhistoria och biologi som kan ge förklaringen till den typen av associationer. Flera filosofer har med stor framgång tagit utgångspunkt i ett tänkt naturtillstånd för att utveckla tankar om och förståelse av sin samtid: hos Hobbes och Locke spelar naturligtvis naturtillståndet en framträdande roll, men också John Rawls’ välkända ”veil of ignorance” är ett slags stiliserat naturtillstånd, och senare har David Gauthier med sin nytolkning av Hobbes varit inne på samma väg. Men mest känd är kanske ändå Jean Jacques Rousseau, som aktivt och provokativt förde fram naturtillståndet som ett eftersträvansvärt alternativ till det samhälle han själv befann sig i.
Ur detta närmast paradisiska tillstånd utvecklade människan enligt Rousseau genom okontrollerad kulturell och materiell tillväxt ett samhälle präglat av girighet och konkurrens, fåfänga och ojämlikhet. Den sista spiken, så att säga, var införandet av privat äganderätt. ”L'homme est né libre, et partout il est dans les fers" – människan föds fri och överallt är hon i bojor. Så inledde Rousseau sin berömda Du Contrat Social, där han försökte lösa de moraliska och sociala problem som blivit en följd av samhällsutvecklingen. En social pakt, sluten mellan samhällsmedborgarna, blev lösningen för Rousseau, som inte trodde på en återgång till naturtillståndet. Men hans motståndare, inte minst Voltaire, pådyvlade honom den uppfattningen, och det har för många blivit det bestående eftermälet, och ett kraftfullt, närmast axiomatiskt motgift till ett samhälle som, vid olika tillfällen i historien och av skilda tankeströmningar, uppfattats som naturvidrigt och människofientligt. Det är knappast rimligt att hävda att dagens friluftslivförespråkare letar efter ett nytt och bättre samhälle bortom civilisationens hank och stör, men ändå, menar Søren Andkjær i sin artikel om kroppen i friluftslivet, representerar friluftslivet på ett plan sökandet efter de svängda linjerna bortom disciplineringens rätlinjiga levnadsmönster. Andkjær, som häromåret disputerade på en avhandling om unga danskars deltagande i friluftslivet sett i ett kulturellt perspektiv, bygger sin analys på ett inträngande intervjumaterial med olika slags friluftsutövare från Danmark och Nya Zeeland, och han visar att friluftslivets potential av motkultur och samhällskritik håller på att neutraliseras av samhällets generella och dominerande normer och värden.
SØREN ANDKJÆR är PhD och lektor vid Institut for Idræt og Biomekanik, Forskningsenheden Idræt, Fysisk Aktivitet og Pædagogik (IFAP), Syddansk Universitet. Till artikeln
|
 Camilla Ekman
Idrottens språk – ett verktyg för morgondagens skola
Hur får man en grupp människor att fungera tillsammans, att jobba mot samma mål i full harmoni? Det är ju knappast något nytt problem detta, det har varit föremål för forskning i 100 år inom skilda vetenskapliga inriktningar, som sociologi, psykologi och kommunikationsforskning. Det handlar om gruppdynamik, en forskningsinriktning som initierades av Gustave Le Bon och som räknat in storheter som Sigmund Freud, Kurt Lewin – som myntade själva begreppet gruppdynamik, William Schutz, Wilfred Bion, Bruce Tuckman, med flera, med flera. Fascinationen för gruppen som social enhet är lätt att förstå, givet människans i grunden sociala natur och betydelsen av sociala identiteter. Den mesta vardagliga interaktionen utspelar sig i grupper – på arbetsplatsen, i föreningslivet, på gymmet, i studiecirkel, inom idrotten, på stambaren, och, inte minst viktigt, och kanske mest påtagligt, i skolan. Där är gruppen central; skolan är uppbyggd av grupper eftersom varje skolklass är en grupp, och för läraren är det av största betydelse att förstå den sociala dynamiken i gruppen. Samtidigt utgör lärarkollektivet på en skola i sig en grupp – vem studerar dess dynamik?
Sannolikt är det under lektionerna i skolämnet idrott och hälsa som dynamiken i klassen är som mest framträdande. Här dominerar kroppsliga praktiker; här utförs skolarbetet ofta som lagarbete; här finns utrymme för informella ledare att framträda och dominera; här blir dynamiken mellan individ och grupp alltid påtaglig. Det är också under idrottslektionerna som läraren lättast kan intervenera i syfte att styra gruppen, och/eller enskilda individer i den, i önskvärd riktning – till exempel bort från mobbningsbeteende, eller i riktning mot ett mer utpräglat samarbetsklimat. Camilla Ekman är idrottslärare i en mellansvensk stad, där hon undervisar klasserna 2 till 6. Hon var inte helt nöjd med det sociala klimatet i en del av hennes klasser och utvecklade ett intressant instrument för att undersöka stämningsläget i klasserna och försöka förändra det i en positiv riktning. Hennes artikel för forumet om interventionen formar sig till ett kraftfullt argument för att idrotten i framtidens skola ska ges en större och mer central roll i det totala skolarbetet.
CAMILLA EKMAN är lärare i idrott och matematik i Borås och har avlagt en kandidatexamen vid Borås Högskola. Till artikeln
|
 Hanna Hemstad
Marie Öhman
”Jag har ansträngt mig så himla mycket och mår så himla dåligt och ändå är det ingen som ser”: Elever med anorexia nervosa möter skolämnet idrott och hälsa
Den engelska läkaren William Gull publicerade år 1868 en artikel i det brittiska läkarsällskapets tidskrift The Lancet om sina observationer av utmärglade patienter, oftast kvinnor i åldersintervallet 16–23 år men även enstaka män. Vad som låg bakom sjukdomen visste man inget om, menade Gull, som dock uteslöt till exempel tuberkulos och internmedicinska sjukdomar. Fem år senare är Gull adlad och drottning Victorias livläkare. Året är 1873, och Gull publicerar sitt banbrytande arbete ”Anorexia Nervosa (Apepsia Hysterica, Anorexia Hysterica)", i vilket han beskriver fyra fall som han behandlat, och han också för första gången ger sjukdomen ett namn, av grekiskt ursprung, anorexia nervosa; i det första ledet står a som en negation och n för övergången mellan två vokaler, medan orexia kommer från orexis, aptit; således aptitlöshet. Samma år publicerade för övrigt Ernest Charles Lasègue sitt kända paper ”De l’Anorexie Histerique”. Det finns emellertid mer eller mindre väl dokumenterade fall långt före Gulls namngivning av sjukdomen, till exempel anses det mer eller mindre klart att Maria Stuarts (1542–1587) dokumenterade symptom var anorexia; ytterligare enstaka fall har beskrivits av läkare under 16-, 17- och 1800-talen, såväl män som kvinnor.
Idag vet vi att problemet bakom diagnosen anorexia nervosa knappast är brist på aptit. Det handlar istället om avsiktlig självsvält och andra åtgärder i syfte att undvika att gå upp i vikt och så småningom för att gå ned i vikt. Anorexi drabbar numera ca en procent av alla flickor i tonåren. Åtta av tio botas helt, tio procent avlider till följd av självsvälten och resten utvecklar ett kroniskt tillstånd. Det finns mer än ett svar på frågan om vad som orsakar anorexi, bland de faktorer som oftast nämns finns kulturella, som det rådande skönhetsidealet och bantningshysterin; psykologiska, som låg självkänsla i kombination med dålig kroppsuppfattning och starkt kontrollbehov; familjefaktorer, med överbeskyddande attityd i kombination med en rigid kroppsuppfattning, och inte sällan sexuella övergrepp; samt genetiska, i det att anorexi är åtta gånger vanligare när en släkting haft problemet. Anorexi betecknas ofta som en ätstörning, men att inte äta är bara ett av flera medel att hålla en låg – och minskande – vikt. Ett annat sätt är fysisk aktivitet; ett av de tydligaste kännetecknen för anorexi utöver de matrelaterade är överdriven eller tvångsmässig motionering. Just denna koppling gör anorexi till en fråga för skolämnet idrott och hälsa. Det är också idrottsläraren som lättast ser de fysiska varningstecknen på annalkande eller fullt utvecklad sjukdom. Av dessa skäl är det en synnerligen angelägen studie som Hanna Hemstad och Marie Öhman genomfört, och som beskrivs i denna artikel. Fyra fallstudier ligger till grund för undersökningen, som fokuserar skolans, och framför allt idrott och hälsa och idrottslärarens roll när det gäller att uppmärksamma anorexifall. I artikeln kommer de intervjuade ungdomarna till tals, och det budskap som förmedlas är av största intresse för alla som arbetar med, och har möjligheter att påverka, ungdomar med den här typen av störning.
HANNA HEMSTAD har gått lararutbildningen vid GIH Örebro, och är verksam som lärare i idrott och hälsa i Norrköping. MARIE ÖHMAN är FD i sociologi och verksam som universitetslektor vid Enheten för idrott, Hälsoakademin, Örebro universitet. Till artikeln
|
 Joakim Fellers
På egna ben: En motivanalytisk studie av Svenska handikappidrottsförbundets bildande
I Sverige har var femte person någon typ av funktionshinder som på något sätt påverkar den dagliga livsföringen. Det finns väl anledning att tro att förhållandet är likartat i övriga nordiska länder. Det finns naturligtvis många situationer då människor med funktionshinder inte fullt ut kan ta del av de möjligheter som erbjuds, och ibland inte ens av grundläggande mänskliga rättigheter. Att individer med funktionshinder, som var för sig är sårbara och har svårt att ställa krav på en samhällelig nivå, skulle organisera sig var ju snarast en historisk nödvändighet, och att den processen skulle komma att inledas i en tid då flera andra sociala rörelser, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, och så vidare, formerades och började agera som kollektiv, var naturligt. Först på plan var Stockholms Dövas förening, som bildades 1868. Tjugo år senare bildades de blindas förening, och flera följde i deras spår, på såväl nationell som lokal nivå. År 1923 bildades det första föreningen med anknytning till vanföreanstalterna, De Vanföras Väl i Göteborg. Fler lokala föreningar följde, och 1926 kunde en intresseförening på riksnivå konstitueras. Efter sammanslagningar och namnbyten bildades 1962 Handikapporganisationernas Centralkommitté, som idag heter Handikappförbundens samarbetsorgan, HSO, men vill kallas Handikappförbunden.
För närvarande ingår 43 medlemsförbund i Handikappförbunden, däribland till exempel DHR, Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, men inte Svenska Handikappidrottsförbundet, SHIF, som istället är anslutet till Riksidrottsförbundet. Handikapprörelsens kamp genom åren för funktionshindrades intressen och rättigheter har också kommit att inbegripa idrottsfältet, den så kallade handikappidrotten. Sportens unika fenomenologi innebär att alla kan vara med, på sina egna villkor, och därtill att alla är välkomna att vara med – så länge ingen aktivt eller oavsiktligt sätter käppar i hjulet. Men hur skulle handikappidrotten organiseras? Det fanns flera parter som gärna ville ta hand om handikappidrotten: Riksidrottsförbundet, Svenska Korporationsidrottsförbundet och De Handikappades Rikförbund. Vi vet idag hur det gick, men hur gick det till? Joakim Fellers kandidatuppsats i historia studerade vad som hände under 1950- och 60-talen när handikappidrotten skulle organiseras, och en förkortad version av hans spännande motivanalytiska historieskrivning presenteras här i artikelform.
JOAKIM FELLERS är lärare i historia och religionskunskap med kandidatexamen från Stockholms universitet. Han är verksam som historielärare i Sundbybergs kommun. Till artikeln
|
 Oana Hansson
Elevers motivation för att delta i skolämnet idrott och hälsa: En intervjuundersökning bland gymnasieelever med särskilda behov på IV-program
Man lär, brukar det heta, inte för skolan, utan för livet. Och innebörden är lätt att förstå, sannolikt även för en kroniskt skoltrött andraårsgymnasist. ”Livet” är ju så komplext, uppbyggt av många olika funktioner och relationer: kommunikation med andra människor, vilken underlättas av goda kunskaper i det egna språket och viss kännedom om främmande språk eftersom alla inte talar svenska; ekonomiska transaktioner, såsom husköp och aktiesparande, som kräver viss grundläggande matematikkompetens; demokratiska rättigheter, som politiska val av representanter till riksdagen, vilket kräver åtminstone vissa insikter om hur samhället fungerar; ja, exemplen kan mångfaldigas och indikerar att skolan är en väl uttänkt, om än kanske inte fullt ut välfungerande, förberedelseanstalt för vuxenlivet. Jamen, invänder den skoltrötte andraårsgymnasisten, idrott då, vad har man för nytta av det i livet, huh? Men tjänstgörande redaktör, som under sammanlagt sex år av realskole- och gymnasieutbildning lyckades undvika de flesta gymnastiklektionerna – här förelåg amotivation i dess renaste form – har som idrottsvetenskaplig redaktör på äldre dagar lärt sig att det gamla talesättet är applicerbart också på den sortens skolundervisning som numera går under beteckningen idrott och hälsa.
Det är nämligen numera bekant, på vetenskaplig grund fastslaget, till och med, att en god utbildning i idrott och hälsa under skoltiden ökar sannolikheten för goda skolresultat, god hälsa under skoltiden, samt en livslång hälsobefrämjande livsstil som inbegriper lämpliga doser fysisk aktivitet. Det är med andra ord väl värt att satsa på skolidrotten, och på de lärare som sliter med amotiverade andraårsgymnasister på idrottstimmarna. En sådan är Oana Hansson, gymnasielärare i matematik och idrott på en skånsk gymnasieskola. Hennes elever är få och har en speciell problematik, sociala problem och/eller diagnoser typ ADHD, Aspergers eller autism. Och de är inte särskilt förtjusta i eller aktiva på lektionerna i idrott och hälsa. Deras lärare uppfattade detta som ett motivationsproblem, och genomförde en intervjuundersökning av en grupp elever. Intervjusvaren analyserade hon med hjälp av bland annat Self-Determination Theory, och resultaten framlades som en mastersuppsats vid Lärarutbildningen, Malmö högskola. För idrottsforum.orgs läsare har Oana Hansson komprimerat uppsatsen till en intressant, behändig, teoribaserad, välskriven och lättillgänglig artikel.
OANA HANSSON är lärare i idrott och matematik i Helsingborg och har gått masterutbildning i utbildningsvetenskap vid Malmö högskola. Till artikeln
|
Sami Kajala
Timo Jaakkola
Jarmo Liukkonen
Anthony Watt
The Role of Gender, Enjoyment, Perceived Competence, and Fundamental Movement Skills as Correlates of the Physical Activity Engagement of Finnish Physical Education Students
The aim of the study was to investigate the relationships between enjoyment, perceived competence, fundamental movement skills, and physical activity engagement of Grade 7 students participating in Finnish physical education. A secondary aim of the study was to examine gender differences in all assessed variables. The participants of the study were 404 Grade 7 students aged 13 years. The sample comprised 210 girls and 194 boys, who were involved in 23 classes taught by 10 physical education teachers at three secondary schools. Physical activity engagement, enjoyment, and perceived physical activity competence were assessed by self-report questionnaires. Locomotor skill were evaluated by the shuttle running test, balance skill by the flamingo standing test, and manipulative skills by the figure-8 dribbling test. Results of a stepwise regression analysis revealed that only perceived physical activity competence was a statistically significant predictor of physical activity engagement. The t-tests revealed that the girls scored better in the balance test, whereas the boys scored better in the shuttle running test. Additionally, the boys perceived higher levels of physical activity competence than the girls.
SAMI KAJALA är MSc och forskare, TIMO JAAKKOLA är FD och lektor, JARMO LIUKKONEN är FD och professor, samtliga vid University of Jyväskylä, Department of Sport Sciences, Motor Behavior Research Unit . ANTHONY WATT är FD, lektor och forskare vid School of Education and Centre for Aging, Rehabilitation and Exercise Science, Victoria University, Australien . Till artikeln
|
Dag Vidar Hanstad
Eivind Å. Skille
Does Elite Sport Develop Mass Sport? A Norwegian Case Study
Tanken att elitsport genererar breddidrott tycks vara ett erkänt faktum bland inflytelserika kretsar i samhället. Ämnet är emellertid underbeforskat, och den begränsade forskning som faktiskt finns bekräftar inte det förmodade orsakssambandet. I sin artikel vill Dag Vidar Hanstad och Eivind Å. Skille nyansera bilden, och de tar sin utgångspunkt i norskt skidskytte och dess utveckling som elitsport och som breddidrott.
Författarna utgår inte från någon specifik teori utan förlitar sig på bredd och djup i den empiriska beskrivningen för att förstå fenomenet. En metodologisk mix används sålunda: dokumentanalys, statistik och intervjuer.
Artikeln visar att inkomster från elitprestationer till förbundet möjliggör strategier och prioriteringar för att rekrytera breddidrottsdeltagare. Men förhållandet mellan elitsport och breddidrott förstås bäst som komplexa figuationer där ekonomiska, strategiska och andra aspekter samspelar. Sammanfattnimngsvis konstateras att elitsport inte generar breddidrott i sig, man att det kan finnas indirekt påverkan. I en avslutande kritisk kommentar konstaterar författarna att breddidrott inte prioriteras över elitsport; den förra ”prioriteras” bara när den senare först prioriterats.
DAG VIDAR HANSTAD är førsteamanuensis vid Seksjon for kultur og samfunn, Norges idrettshøgskole. EIVIND Å. SKILLE är førsteamanuensis vid Institutt for idrettsfag, Høgskolen i Hedmark. Till artikeln
|
Rasmus K. Storm
Klaus Nielsen
Dansk eliteidræts konkurrenceevne
Resultater, målemetoder og investeringer
Rasmus K. Storm, Idrættens Analyseinstitut i København, och Klaus Nielsen, Birkbeck, University of London, tar i den här artikeln sin utgångpunkt i det faktum att de offentliga satsningarna på elitsport blivit en politisk stridsfråga efter OS i Beijing. Kan resultaten i OS anses vara tillfredsställande, och vad kan göras för att ge bättre resultat i framtiden? I artikeln kritiserar, och omformulerar, författarna utgångspunkterna för dessa politiska diskussioner. En tillbörlig diskussion förutsätter god kännedom om input (elitidrottssatsningarna), throughput (elitidrottssystemets effektivitet), såväl som output (nationella tävlingsresultaten)
Artikeln fokuserar output och syftar til att utveckla bättre mätinstrument för nationella elitidrottsresultat än medaljräkning, som man vanligen nöjer sig med i media och den poiitiska debatten. Mätinstrumenten appliceras därefter på dansk elitidrott, och analysen visar att Danmark gjorde stora framsteg under 1990-talet, i paritet med andra europeiska länder, för att under 2000-talet uppvisa kraftigt försämrade resultat.
RASMUS STORM är senioranalytiker och Ph.d.-stipendiat vid Idrættens Analyseinstitut, København. KLAUS NIELSEN är professor i institutionell ekonomi vid Birkbeck, University of London. Till artikeln
|
Kjetil K. Haugen
The “Norwegian Soccer Wonder”:
A Game Theoretic Approach
I sin artikel utvecklar Kjetil K. Haugen, Høgskolen i Molde, ett spelteoretiskt ramverk för att analysera val av strategi i fotbollsmatcher. Han tillämpar sedan ramverket i syfte att förstå och förklara norsk fotbolls uppgång och fall, liksom fotboll i andra länder som plötsligt når framgång genom specialiserade strategier.
Han visar också att det bästa valet sådana lag kan göra vid en viss tidpunkt i deras ”framgångs-cykel” inte är att ytterligare utveckla den tidigare valda strategin. Det kan visas att detta snarare kan vara till nackdel för laget.
Slutligen kan författaren, genom att studera vissa fall och deras karakteristika, visa att det är ”optimalt”, i ett spelteoretiskt perspektiv, att faktiskt minska på spelstyrkan för att ”vända” Nash-jämvikten till något mera fördelaktigt. På detta sätt kan ”oväntat” beteende, när mycket starka lag väljer att förlora mot mycket svaga lag, förklaras.
KJETIL K. HAUGEN är professor i logistik vid Høgskolen i Molde och professor II vid Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet (NTNU) i Trondheim. Till artikeln
|
 Gudrun Tokle Grene
Se min kjole... En analyse av framstillingen av kvinnelig tøffhet og maskulinitet i norsk ukepresse
Kvinnors boxning har en lång, men i det närmaste händelselös historia, fram till 1990-talet. I en artikel i Svensk Idrottsforskning 2005 säger Birger Hedén sig ha belägg för en boxningsmatch mellan två kvinnor i London omkring 1720. Bättre belagd är enligt Hedén en match i New York 1876, som gick mellan Nell Saunders och Rose Harland och som sägs vara den första i USA. Vid de olympiska spelen i St. Louis var boxning för män en av de officiella grenarna, men kvinnor boxades också, dock utom tävlan, som demonstrationssport. Efter detta var boxning mellan kvinnor förbjuden i de flesta länder fram till 1994, även om man kan spåra enstaka kvinnliga boxare, i USA och Tyskland; särskilt på 1950-talet blev kvinnoboxningen aktuell i och med att den första TV-sända matchen mellan kvinnor ägde rum i USA. Därefter avtog intresset på nytt, och när kvinnors boxning kom tillbaka igen i större skala var Sverige en av de främsta tillskyndarna, genom att man i Sverige tillät kvinnor att tävlingsboxas som amatörer redan 1988. Den första licensierade kvinnliga boxaren i Sverige, Bettan Andersson, var tills helt nyligen ordförande för Svenska Boxningsförbundet. Och, kvinnor kommer att kunna tävlingsboxas i OS för första gången i London 2012.
Norge kan stoltsera med en världsmästare i boxning, Cecilia Brækhus. Brækhus, som är född 1981 i Cartagena, Colombia och uppväxt i Bergen, Norge, blev WBA- och WBC-mästare i weltervikt, 63,1–66 kilo, den 14 mars 2009 då hon besegrade danskan Vinni Skovgaard. Sedan dess har hon två gånger framgångsrikt försvarat titeln. Men Brækhus första sport var kickboxning (European Semi Contact), där hon blev världs- och europeisk mästare innan hon slog sig på boxning. Som amatörboxare vann hon 75 av 80 matcher, och därtill EM-guld och två EM-silver. Hon blev proffs 2007 i Wilfried Sauerlands stall, och det tyska intresset för den slagfärdiga norskan är stort. Hon bor dock fortfarande i Bergen, och figurer flitigt också i norska medier. Gudrun Tokle Grene har följt Cecilia Brækhus’ boxnings- och mediekarriär, och funnit en ganska märklig representation av Norges tuffaste damidrottare – i två reportage i norsk veckopress inom loppet av 18 månader avbildas Brækhus iförd vit prinsessklänning. Väl förankrad i teoretiska texter av bland andra Susan Cahn, Judith Halberstam och Sherrie Inness genomför Grene en insiktsfull och spännande analys av synen på kvinnlig maskulinitet i manligt styrda medier. Bilderna i reportagen säger med än många tusen ord – och bägge är inkluderade i hennes artikel – men texten i dem är också avslöjande. Hur maskulint tuff får en kvinna bli?
GUDRUN TOKLE GRENE är masterstudent vid Institutt for informasjons- og medievitenskap, Universitetet i Bergen. Till artikeln
|
Johnny Wijk
Det folkliga genombrottet för tennis i TV-sofforna: Om Janne Lundqvist, Uffe Schmidt och de första TV-sända Davis Cup-matcherna från Båstad i början av 1960-talet
Stort intresse har på senare år fästs vid sportifieringsprocessen, alltså den process varmed företeelser – vanligtvis folkliga lekar eller lekfulla tävlingar – övergår till att bli sporter. I allmänna ordalag kan man säga att det handlar om en disciplineringsprocess; leken, spontaniteten, friheten till och med, ska kontrolleras till förmån för standardiserade regler byggda på rationell grund, med övervakningssystem, rättskipning, ja till och med straffutmätning. En sådan beskrivning är inte ovanlig i idrottskritiska sammanhang, men riktigt så illa är det naturligtvis inte. Den förste att systematiskt beskriva och undersöka sportifieringsprocessen var Allen Guttmann, och han identifierade sju aspekter med vilkas hjälp man kan spåra övergången från spontan lek till organiserad sport, nämligen – med Hans Bollings ord – sekularisering, lika chans för alla, specialisering, gemensamma regler, byråkratisering, kvantifiering och rekord. Det här teori- och metodverktyget används idag ofta vid studium av asiatiska kampsporter och dylikt, men också för att förklara varför gamla folkliga tävlingar, som exempelvis varpa, inte sportifierats. Det hade varit spännande att studera någon av dagens kända sporter retrospektivt, med avseende på hur sportifieringsprocessen i detalj sett ut. Tennis hade förmodligen varit ett intressant exempel, inte minst aspekten kvantifiering, noll–femton–trettio–fyrtio–gem–set–match.
Men istället ska vi i idrottshistorikern Johnny Wijks sällskap sysselsätta oss med ett annat, och betydligt senare skede i tennissportens utvecklingshistoria. Och det är en process med minst lika stort teoretiskt och metodologiskt intresse, nämligen när en sport får ett publikt genombrott. Här kan man väl tala om två typfall, dels när det är en folksport i den meningen att själva utövandet har en vid lockelse, som till exempel fotboll, dels när det rör sig om en sport som av olika skäl utövas i begränsad omfattning och i speciella strata, som till exempel tennis. Johnny Wijk har, liksom Guttmann, ett instrument, som i detta fallet hjälper till att förklara idrotters framgångs- och popularitetskurvor. Han kallar det ”idrottens framgångsspiral”, och i sin artikel applicerar han spiralen empiriskt på svensk tennis i början av 1960-talet. Därefter följer han upp sin fallstudie med en teoretisk analys av spiralinstrumentets förklaringsvärde. Och i processen formligen suger han in läsaren i fenomenalt spännande skeenden i svensk tennis, ja svensk idrott över huvud taget.
JOHNNY WIJK är FD och universitetslektor vid Historiska institutionen, Stockholms universitet. Till artikeln
|
 Monika Roscher
Gender as Experience: Transcending Female and Male Expression in Sports
Kroppsrörelse är en ursprunglig och grundläggande mänsklig aktivitet, varigenom vi signalerar vem vi är i en rad viktiga avseenden, och viktigast av dessa kan sägas vara kön/genus. En människa som klassificeras som ”kvinna” kan genom att välja ett kroppsligt uttryckssätt som traditionellt uppfattas som ”manligt” skapa förvirring rörande könstillhörighet. Utifrån denna iakttagelse är det rimligt att göra antagandet att genus kan konstrueras genom den fysiska rörelsen och dess estetik. Detta resonemang bildar utgångspunkt för Monika Roschers nya artikel om kroppsrörelsens fenomenologi och estetik. I sin första artikel presenterade Roscher ett försök att fånga den inneboende estetiken i den fysiska rörelsen, med utgångspunkt i sin avhandling, Reflexives Bewegen: Phänomenologische Studien zu einer Ästhesiologie körperlicher Bildung. I denna text står istället genus i centrum.
”Everything is gendered, but gender isn’t everything”, skriver Lisa Diane Brush och argumenterar för kategorierna klass och ras/etnicitet i analysen av kvinnans samhälleliga position. Sannolikt kan kroppsrörelsen också säga något om andra organiserings- och stratifieringsprinciper, men i Monika Roschers analys är genus utgångspunkten, och diskussionen handlar snarast om att genom fenomenologisk analys av den fysiska, estetiska rörelsen i en idrottslig kontext undersöka möjligheterna att transcendera det typiskt manliga respektive kvinnliga uttrycket. Pierre Bourdieu och Maurice Merleau-Ponty kom, var för sig och på olika vägar, fram till den grundläggande tanken om en estetisk reflexivitet, bildning genom kroppen. Sport karaktäriseras av en dialektisk struktur mellan de möjliga och det givna, och det är genom att tänja på de individuella och kulturella gränserna för det möjliga som ett överskridande kan åstadkommas. Människans kroppslighet, liksom genus, är en social konstruktion, och genus som erfarenhet uppstår när kroppsligheten används för att transcendera genus, när kvinnliga styrkor omvandlas till manliga styrkor, och vice versa.
MONIKA ROSCHER är Vertretungsprofessorin vid Institut für Sportwissenschaft inom fakulteten Sozialwissenschaften, Medien und Sport, Johannes Gutenberg-Universität i Mainz. Till artikeln
|
|
