Holger Preuss

---

Lasting Effects of Major Sporting Events

I takt med utvecklingen av det som förr kallades idrottsevenemang till dagens ”Mega Sport Events” har nya inriktningar för i vid mening idrottsvetenskaplig forskning uppstått vid sidan av de gamla. De olympiska spelen och fotbollens World Cup har visat vägen, och allt fler idrottsevenemang siktar mot stjärnorna. Det har ibland kallats gigantism, men mera sällan elefantiasis, resultatet av den ädla tävlan mellan arrangörsstäder eller -länder att överträffa föregångaren när det gäller storslagenhet i allt som rör det aktuella arrangemanget. Men det är självfallet mer till detta än bara konkurrensen mellan olika event. Ett stort idrottsevenemang – och då inte bara de allra största – har betydande inverkan på lång och kort sikt för arrangören, trots att det bara pågår någon eller några veckor. De är också oerhört dyra att arrangera, de största evenemangen, men ger i gengäld en global medieexponering som i effekt och värde inte kan uppnås på annat sätt.

Holger Preuss är en av dessa nya idrottsforskare, som fokuserar arrangemangen runt större idrottstävlingar snarare än olika aspekter av själva idrottsutövandet och tävlandet. Vilka överväganden ligger bakom beslutet att ansöka om att få arrangera stora idrottsevenemang? Vad bör utbytet bli för att legitimera omfattande offentliga investeringar när resurser är begränsade och sociala och andra behov skriande? Rubriken på Preuss’ artikel ger svaret: Investeringarna i idrottshändelsen måste ge positiva effekter för staden/landet/befolkningen som varar avsevärt längre än själva tävlingen. Det kan bland annat handla om ekonomisk vinst på kort sikt som investeras för långsiktiga fördelar; om infrastruktursatsningar som finns kvar efter tävlingarna och bidrar till lokal produktivitetsökning; om reklameffekten när det gäller staden/landet som turistmål för inte bara idrottsturister. Hur man uppnår sådana positiva effekter – och undviker negativa effekter – förklarar Holger Preuss i sin särdeles välskrivna och väl sammanhållna artikel, som dessutom bjuder på en omfattande förteckning över relevant litteratur om dessa frågor.

HOLGER PREUSS är Juniorprofessor für Sportökonomie und -management, Johannes Gutenberg–Universität, Mainz, Tyskland. Artikeln bygger på ett föredrag vid konferensen ”Sport, Tourism, and City Marketing” arrangerad av Idrottsvetenskap, Malmö högskola, den 28–29 september 2006. Till artikeln

Mike Weed

---

Sports Tourism and the Development of Sports Events

Turism och resande förväntas växa med närmare fem procent per år fram till år 2020; för idrottsturism är prognosen tio procents ökning per år. Städer och regioner runt om i världen befinner sig redan i ädel tävlan om dessa idrottsturister och de intäkter och den tillväxtpotential som följer i turismens spår. Vinnarna är de som kan förstå idrottsturismens grundläggande drivkrafter och som mest framgångsrikt kan utnyttja idrottens potential som turistmagnet. Och de kan få god hjälp av den akademiska forskningen om idrottsturismen, där Mike Weed intar en ledande position.

I sin artikel för idrottsforum.org diskuterar Weed inledningsvis idrottsturismbegreppet och de olika definitioner som framkommer i den numera ganska rikhaltiga litteraturen i området. Dessa präglas i alltför stor utsträckning av definitionerna av idrott respektive turism, och Weeds egen definition tar istället sin utgångspunkt i idrottsturismens synergistiska natur: idrottsturism uppkommer ur det unika samspelet mellan aktivitet, människor och plats, och är som fenomen sålunda relaterat till idrott respektive turism, men mer än summan av delarna. Med denna begreppsliga bestämning och teoretiska utgångspunkt öppnar sig fältet för intressant utforskning, och Weed utvecklar modeller som ökar vår förståelse för hela företeelsen idrottsturism. Med empiriska exempel från egen och andras forskning levandegör han svaren på de centrala frågeställningarna, rörande idrottsturistens motivation och förväntningar, turistandets initiering, planering och genomförande, och mera specifikt när målet för resan är ett enskilt idrottsevenemang, vad detta betyder för beslutet att företa resan, för planeringen av resan när den väl beslutats, och för hur resten av resan gestaltar sig.

MIKE WEED är professor i Sport in Society vid Canterbury Christ Church University, UK. Artikeln bygger på ett föredrag vid konferensen ”Sport, Tourism, and City Marketing” arrangerad av Idrottsvetenskap, Malmö högskola, den 28–29 september 2006. Till artikeln

Karin Book

---

Vardagsliv kontra imagebyggande: Planering och utveckling i den postindustriella staden

Att kunna bedriva framgångsrik city marketing, marknadsföring av den egna staden, är den i särklass viktigaste funktionen för lokala politiker och tjänstemän i den nya, globaliserade världen. Detta gäller i princip alla städer, från gudsförgätna småstäder bortom allfarvägarna till världsstäder strax under New York-nivån. Det finns en rad olika knep att tillgripa för detta, som alla har det gemensamma målet att staden ska hamna i rampljuset, i första hand med hjälp av media; och ju längre ut från plumset ringarna går, desto högre reklamvärde och desto bättre för staden i en massa olika avseenden. Det kan handla om att locka till sig filmbolag i inspelningssyfte, som i fallet Trollhättan, eller att bli mötesplats för en stor internationell konferens, en miljökonferens kanske – hur många kände till Kyoto före avtalet? Eller kanske en världsutställning kan ge effekter? Se vad som hänt med Sevilla efter 1992. Sätten är många, och ett av de flitigast anlitade och mest effektiva är att ro hem ett stort internationellt idrottsevenemang, och då helst ett OS eller fotbolls-VM.

Karin Books artikel handlar om den moderna stadens utveckling, dels i generella termer, dels mer specifikt när det gäller gamla industristäders strävan att återfödas som kunskapscentra, turistmagneter, finansmetropoler, shoppingparadis. Med bland annat Manchester, England, som exempel visar Book på de nästan formelmässiga strategier som kommer till användning för att uppnå målen, och däri ingår idrotten – Manchester fick Commonwealth Games 2002. Den inneboende paradoxen är att en stad som Manchester tävlar mot ett par tre tjog städer över hela världen, och måste erbjuda detsamma som de andra och likaväl uppvisa något eget, unikt. Men det räcker inte med detta, parallellt med den utåtriktade marknadsföringen måste staden sälja sig till de egna invånarna, genom goda bostäder, social service, hållbara lösningar, det vill säga resurskrävande investeringar som blott marginellt fungerar som lockbete för turister. Karin Book guidar kunnigt sina läsare genom det komplexa spelet om turister, investeringar och prestige i denna nya, globala stadskamp.

KARIN BOOK är FD i kulturgeografi och verksam som lektor vid Enheten Idrottsvetenskap, Malmö högskola.Artikeln bygger på ett föredrag vid konferensen ”Sport, Tourism, and City Marketing” arrangerad av Idrottsvetenskap, Malmö högskola, den 28–29 september 2006. Till artikeln

Torbjörn Andersson

---

Fotboll och marknadsföring av svenska städer

Texter om moderna trender inom idrotten, inte minst när det gäller kungen av idrotter, fotbollen, pekar nästan undantagslöst på fenomen som globalisering, kommersialisering, medialisering, ord som, när man närmare skärskådar dem, oftast får ge namn åt en övergripande – och, som det anses – genomgripande trend; låt oss beskriva den som ett slags idrottens sekularisering. Förvärldsligandet innebär att andra värden än de rena idrottsliga kommit att få stor och växande betydelse för hur det idrottsliga innehållet utformas och uppfattas. Ett exempel är att olika idrottsevenemang anpassas till TV-mediets behov, när det gäller sändningstid eller reklampauser. Det kan också handla om att idrottsevenemang förläggs i tid och rum med hänsyn till politiska eller kommersiella behov av olika slag. Men hur nytt är detta egentligen?

Torbjörn Andersson nämner i sin artikel inledningsvis de antika olympiska spelen, som lockade tiotusentals åskådare av vilka de flesta var tillresta. Låt vara att syftet med spelens förläggning inte var att marknadsföra orten Olympia, men nog var det fråga om idrottsturism i för tiden massiv skala. Riktigt samma sug var det inte 1912, då OS i Stockholm lockade blott 4 431 turister mot förväntade 100 000! Andersson behandlar fortsättningsvis i artikeln mera moderna ”tidiga” uttryck för idrottens, och framför allt fotbollens potential som turistmagnet och marknadsföringsagent, framför allt Allsvenskans växande betydelse under efterkrigstiden för de orter som hade ett lag med i högsta serien, men även fotbolls-VM 1958. Anderssons text ackompanjeras av ett närmast unikt bildmaterial som får illustrera resonemangen.

TORBJÖRN ANDERSSON är idrottshistoriker och verksam som lektor vid Enheten Idrottsvetenskap, Malmö högskola. Artikeln bygger på ett föredrag vid konferensen ”Sport, Tourism, and City Marketing” arrangerad av Idrottsvetenskap, Malmö högskola, den 28–29 september 2006. Till artikeln

Bente Ovèdie Skogvang

---

Fotball som vitenskap: Forskerens forhold til praksisfeltet og forskningens relevans for praksis

Den grundläggande frågeställningen inför all vetenskaplig forskning inom det akademiska etablissemanget handlar om forskaren själv. Man brukar tala om forskareffekten, och oftast snävt syfta på en specifik situation, kanske en intervju, där forskaren genom sin imposanta närvaro som intervjuare kan tänkas påverka hur svaren på frågorna utformas. Men forskareffekten är så mycket mer. Hur frågorna formuleras, vem som tillfrågas, hur svaren förstås och analyseras är en del av forskareffekten; och naturligtvis, valet av problem att undersöka, formulering av frågeställningar, utformandet av hypoteser och grundläggande forskningsstrategi, allt detta kan med rätta sägas vara beroende av forskarens intresse, inriktning, preferenser, förförståelse.

Forskaren Bente Ovédie Skogvang, som i maj erhöll doktorsgraden vid Norges idrettshøgskole på en avhandling med titeln Toppfotball – et felt i forandring, tar i sin artikel om forskarens relation till sitt forskningsobjekt sig själv som exempel. Inom en månad ingick hon i ett flertal fotbollskontexter, inklusive forskarrollen: som domare i landskampen mellan England och Frankrike på Ewood Park i Blackburn, med 12 000 på läktarna och direktsändning i BBC; domare på klassisk mark i La Manga med J19-landslag där 18-19-åriga tjejer utvisas på grund av slag och sparkar; fotbollslek med knattar, tre till åtta år; Champions League på TV; ingående läsning av Richard Giulianottis bok om fotbollens globalisering. Här finns en uppenbar risk för att förförståelsen blir förståelsen, att det som är känt tas för givet. Mot detta biter bara insikten om att risken finns, och Skogvang visar övertygande att hon har den insikten. Hennes artikel tar sin utgångspunkt i vad fotboll är och vad vetenskap är. Därefter synar hon begreppet fotbollsvetenskap, och frågar sig hur man som forskare ska förhålla sig till praxisfältet, och, självfallet, på vilket sätt forskaren är relevant för fotbollens vardagsverklighet. Artikeln, som bygger på Skogvangs prøveforelsesning, bjuder på en insiktsfull analys av forskarens roll och en nyttig påminnelse om vikten av att forskaren ser sig själv i forskningsprocessen.

BENTE OVÈDIE SKOGVANG är førsteamanuensis vid Høgskolen i Hedmark, och FIFA-licensierad domare. Till artikeln

Peter Dahlén

---

Idrottsnostalgi och maskulinitet: Manlighetsideal i två böcker om 1970-talets fotbollsidoler

Utvecklingen av fotbollen – sporten, spelet, spelarna, och på senare tid den kommersiella potentialen och mediaintresset – har varit dramatisk, omvälvande. Under de senaste 30–35 åren har the beautiful game, som så mycket annat i vår värld, förändrats till närmast oigenkännlighet. Vi kan ge denna förändringsprocess olika namn, professionalisering, kommersialisering, medialisering, globalisering – resultatet är detsamma; samhället, och många av dess olika delar, har blivit svåröverskådligt, okontrollerbart, osammanhängande – och man kan lätt känna oro inför en sådan insikt. Tempot i samhällsförändringen är högre än någonsin, många har svårt att hänga med, känner sig omsprungna av en utveckling de inte bett om eller ens vill ha. Inom sporten är det väl främst just fotbollen, mansfotbollen, som bäst speglar denna utveckling. Med den tekniska utvecklingen av TV-mediet har följt en närmast ofattbar kapitalisering av fotbollen – the lucrative game. Spelarna tjänar fantasisummor, och deras bytesvärde är lika fantastiskt som bruksvärdet. Fotbollsklubbar köps och säljs av och till nyrika finansmän; de är betydligt billigare är sådant som Skype och YouTube, men för att vara "idrottsföreningar" är det ändå sanslösa summor, nu senast dryga miljarden för West Ham United, som köps upp av en isländsk finansman. Till och med Sepp Blatter är bekymrad...

Och många män reagerar instinktivt, primitivt, strutslikt. De sticker huvudet in i det förflutna och konstaterar, om igen, den eviga sanningen att det var bättre förr. Peter Dahlén framhåller i sin artikel just dessa aspekter, nostalgin och maskuliniteten, som framträdande i en analys av fotbollens utveckling och responsen från vissa delar av dess fandom. Stöd för detta finner han i två böcker, en svensk och en norsk, som på likartat sätt söker tröst i det förgångna, i 70-talets TV-sända engelska ligamatcher, i den tidens fotbollshjältar, när karlar var karlar och Beckham inte ens var påtänkt. Talande nog har böckerna också likartade titlar, Drömelvan och Drømmen om England.

PETER DAHLÉN är försteamanuensis vid Institutt for informations- og medievitenskap, Universitetet i Bergen. Till artikeln

Björn Sandahl

---

Dopningsfrågan i historisk belysning

Dopningen är idrottens trista baksida. I avsikt att bli snabbast, att hoppa högst, att vara starkast, har idrottare i dramatiskt ökande utsträckning sedan 1960-talet varit beredda att ta till inte bara avancerade och/eller extrema träningsmetoder, utan också allehanda droger. Och det medicintekniska etablissemanget har bistått med forskningskompetens och produktionsfaciliteter för att få fram de eftertraktade prestationshöjande medlen. Dopningsfältet kännetecknas för närvarande av en ständig kamp mellan dopningsmedelsutvecklare och antidopninglaboratorier. Hur har det blivit så här?

Dopningsproblematiken har varit föremål för behandling i ett antal artiklar på idrottsforum.org, ur flera olika synvinklar; Inge Kryger Pedersen anlägger ett sociologiskt perspektiv på frågan, Claudio Tamburrini, Roger Melin och Kutte Jönsson filosofiska, David Hoff ett rättssociologiskt. Det finns naturligtvis också juridiska, kriminologiska och medicinska aspekter på denna fråga. Och, inte minst viktigt och intressant för att förstå dopningens framväxt och utbredning, det finns en historisk aspekt. Det historiska perspektivet på dopningens framväxt och på utvecklingen av den offentliga diskursen kring dopning har emellertid saknats, åtminstone på svensk botten. Med forskningsprojektet ”Offer för en rutten värld? Dopningsfrågan i Sverige 1960–1995” avser historikern Björn Sandahl att fylla denna lakun , och vi har förmånen att i denna uppdatering kunna presentera en förhandsglimt av Sandahls forskningsresultat.

Sandahl gör i sin text en historisk exposé över dopningsbruket, från förmodade exempel på dopning i antikens Grekland fram till våra dagar, för att sedan relatera utvecklingen av dopning till andra utvecklingstendenser, i idrotten och i samhället i övrigt. Han diskuterar idrottens utveckling med hjälp av Guttmanns, Heiniläs och Lindroths modeller, och kommer fram till delvis överraskande, men synnerligen trovärdiga förklaringar till förekomsten, framväxten och utbredningen av dopning i den moderna idrotten.

BJÖRN SANDAHL är disputerad idrottshistoriker, för närvarande verksam vid Södertörns högskola. Till artikeln

Judit Bérczes

---

De lokala mediernas roll i idrottens jämställdhetsprocess

En av de där obönhörliga utvecklingstendenserna som genomsyrar samhället på alla nivåer, är den mot jämställdhet mellan könen. Det är en process som präglas av motstånd och motgångar, men som går obevekligt vidare som en central del av civilisationsutvecklingen. I Sverige har vi kommit långt på den vägen, brukar vi säga, och det är väl förmodligen sant att Sverige i en internationell jämförelse av relevanta variabler med marginal hamnar på tio-i-topp-listan, tillsammans med övriga nordiska länder. Men inte ens här har vi nått särskilt långt i absoluta termer. Likalönsprincipen är fortfarande bara en princip, kvinnor i bolagsstyrelserna, riksdagen, på ledande positioner överhuvud taget är underrepresenterade. I detta liksom i flera andra avseenden är idrotten en spegling av det omgivande samhället. Tjugohundratvå var endast 38 procent av de aktiva inom svensk föreningsidrott kvinnor, medan andelen kvinnor i specialförbundens styrelser var ännu mindre representativ, 27 procent. I distriktsförbundens styrelser är kvinnorepresentationen något bättre, 44 procent, men ynkliga fem procent av ordförandeposterna innehas av kvinnor.

Det finns naturligtvis ett flertal olika infallsvinklar för studium av jämställdhetsprocessen inom idrotten. Judit Bérczes har i sin D-uppsats i medie- och kommunikationsvetenskap, som ligger till grund för denna artikel, valt att anlägga ett lokalt perspektiv. I vilken utsträckning, frågar hon sig, bidrar lokalpressens sportsidor, med en traditionell och ofta oreflekterat genusnaiv rapportering, till att hålla tillbaka utvecklingen mot jämställdhet i den lokala idrottsvärlden, och i förlängningen inom idrotten i stort? För att utröna detta har hon kartlagt idrottsrapporteringen i tre lokaltidningar i Örebro län, och analyserar data kvantitativt och kvalitativt för att frilägga skillnader i rapporteringen av idrottsmän och idrottskvinnor, av manligt respektive kvinnligt kodade idrotter. Utifrån sitt innovativa angreppssätt och infallsrika analys av omfattande empiriska data har Bérczes skrivit en spännande och avslöjande artikel om en viktig aspekt av den svenska idrottsvardagen.

JUDIT BÉRCZES avslutar sin grundutbildning vid Örebro universitet under hösten 2006, och arbetar som forskningsassistent i ett projekt om medier och politik. Till artikeln

Jesper Thiborg

---

Gårdagens nördar – morgondagens hjältar? Om datorspel och e-sport

Vad är det som händer med våra ungdomar? De sitter framför datorn, timmavis, dag ut och dag in, med blicken obrutet fixerad vid skärmen, där tecknade figurer i fantasilandskap strider mot varandra i ohöljt våldsamma bataljer. Skall de aldrig bli vuxna? Ska de inte röra på sig, gå ut, umgås med kompisar? Vad är det för fel med idrott, plötsligt? Fotboll. Så trevligt, vilken härlig fighteranda, vilken fostran till ansvar, mognad, respekt! Kamrater. En sund själ i en sund kropp. Varför måste allting bara handla om våld och vapen och explosioner nuförtiden? En hel generation går förlorad och vi kan bara titta på, med sorg i blick.

En hel vuxengeneration tar sig för pannan, kliar sig i huvudet och uppvisar alla oförståendets yttre synbara drag, inför denna revolution, mer eller mindre, inom ungdomskulturen. Plötsligt spelar a l l a datorspel, för sig själva i all ensamhet, eller hellre via Internet med likasinnade över hela klotet. Avancerade "communities" har växt upp; det finns e-sport-lag (klaner) som tävlar mot varandra nationellt och internationellt, med prispengar på flera miljoner. Uppskattningsvis 350 miljoner människor världen över spelar datorspel, varav två miljoner i Sverige. 350.000.000!

Det har hävdats, med stöd i Guttmanns klassiska kriteria, att e-sport bör betraktas som en modern idrott. För denna linje argumenterar också Jesper Thiborg i sin artikel om datorspel och e-sport. Vidare hävdar han att just idrottsforskare är bäst skickade att bedriva forskning kring datorspelandet. Och forskning behövs; utvecklingen har tagit samhällsforskningen på sängen, och man vet ganska lite vad som driver på utvecklingen mot ett alltmer utbrett datorspelande, eller vad det får för konsekvenser, till exempel för föreningsidrotten. Thiborg, som för sin artikel bedrivit omfattande litteraturstudier och därtill genomfört en ingående gruppintervju med tre datorspelande unga män, pekar på några möjliga vägar för fortsatt forskning och ger förslag till både teoretisk inriktning och metodval. Det verkar väl inte helt osannolikt att han själv kommer att plocka upp den kastade handsken.

JESPER THIBORG är idrottsvetare och arbetar som forskningsassistent med idrott och dopning vid Idrottsvetenskap, Malmö högskola. Till artikeln

Kyösti Linna

---

Föreningsidrott och alkohol: Finlandssvenska idrottares förhållande till idrott och alkohol

Idrott och alkohol – ett laddat förhållande med en lång historia; rörelseantropologer pekar i sammanhanget på den historiska evolutionen från fest och lek till fest och idrott, där alkoholen alltmer kommit att representera festen och bli ett autonomt inslag, alkoholkonsumtion för dess egen skull. Idag handlar det om både åskådarnas och utövarnas umgänge med alkoholen. Det rena missbruket av alkohol är ett mångfacetterat problemområde, med ibland svåra medicinska och sociala konsekvenser, och, i en idrottslig kontext, konsekvenser också för sporten. Bruk och missbruk av alkohol är därtill ett fenomen med ekonomiska förgreningar på olika nivåer i samhället. Det är också en internationell företeelse; i den mån alkoholproblem överhuvud taget förekommer i ett samhälle kan man räkna med att problembilden avspeglas i idrotten. Ju mer omfattande samhälleligt problem det är, desto svårare idrottsligt problem är det. Situationen i de nordiska länderna får nog betraktas som relativt lindrig i förhållande till länder som till exempel Storbritannien och Australien.

Förra året publicerade Mats Trondman en studie av svenska ungdomars alkoholvanor och idrottsintresse på idrottsforum.org. Nu kan vi presentera en motsvarande studie från Finland, om än i något blygsammare skala. Kyösti Linnas Pro Gradu-arbete vid Åbo Akademi handlade om idrottande ungdomars alkoholvanor, och involverade en enkätstudie av 200 finlandssvenska ungdomar 16–20 år, dels i Österbotten, dels i Nylands län, dels aktiva inom idrotten, dels helt utan föreningsidrottsligt engagemang. Med reservation för de metodologiska begränsningarna konstaterar Linna några tydliga tendenser i materialet som han kan relatera till tidigare studier i Finland, och som också har stöd i Trondmans material av svenska ungdomar. Linna konstaterar att inte bara har alkoholen blivit en del av idrottskulturen, idrottsrörelsen förefaller därtill inte vara beredd att ta tag i problematiken.

KYÖSTI LINNA är pedagogie magister från Åbo Akademi, och studerar för närvarande psykologi vid Stockholms universitet. Han är aktiv idrottsutövare, inom löpning, snowboarding och fotboll. Till artikeln

Hanna Borglund & Jonas Carlsson

---

”Det är Zlatan-stil”: En analys av två fotbollsspelares actio

Vår tids största folkhjältar är förvisso idrottsstjärnorna. Det sägs ofta nog att David Beckham inte blott är världens mest kända fotbollsspelare, utan till yttermera visso den mest kända mannen överhuvudtaget. Man kan ha synpunkter på i vilken utsträckning Our David förtjänar denna exceptionella stjärnstatus och den mediala uppmärksamhet som är både dess orsak och verkan. Men betydligt intressantare är det att fundera lite kring vilka faktorer som ligger bakom Beckhams gränsöverskridande kändisskap. Hade det kunnat hända Roy Keane, Manchester Uniteds ökände ”hardman”? Knappast, tror vi; Beckhams exempellösa kändisstatus baseras på långt mer än mediatäckning och fotbollsframgångar. Hans framgångar, skulle en retoriker hävda, är produkten av ett komplicerat samspel mellan hans hans logos – förnuft, hans ethos – personlighet, och hans pathos – engagemang. Och därtill, inte minst framträdande i Beckhams fall, hans actio, kroppsspråk.

Att retoriken kan bidra till att förklara varför vissa blir mer respektive mindra framgångsrika än andra visas tydligt i en uppsats i just ämnet retorik från Örebro universitet, och här publicerad i en reviderad artikelversion. Hanna Borglund och Jonas Carlsson har tagit två svenska fotbollsstjärnor som exempel, med omfattande landslags- och internationella meriter och med en klar stjärnstatus långt utöver Sveriges gränser, nämligen Henke Larsson och Zlatan Ibrahimovic. Författarnas intresse är frågan om i vilken grad actio, kroppsspråk, utseende, kläder, ja uppförande i olika situationer påverkar hur Zlatan och Henke uppfattas av fansen. Borglund och Carlsson analyserar intervjuer och pressbilder för att besvara sina frågestälningar. De bjuder på oväntade insikter, och en grundkurs i retorik får läsaren på köpet.

HANNA BORGLUND och JONAS CARLSSON har efter avslutade retorikstudier vid Örebro universitet gått vidare till, i Hannas fall, journalistikstudier vid Mittuniversitetet i Sundsvall och, i Jonas’ fall, ekonomistudier, fortsatt i Örebro. Till artikeln

Mats Trondman

---

Filmade straffars sociala ordning: En kritisk förståelse av ungdomars bedömning av att filma inom ramen för Talcott Parsons handlingsteori

Vi har väl alla någon gång suttit framför TVn – för det är ju där det syns bäst – och lite generat sett stundtals riktigt grova filmade fall inom straffområdet på en fotbollsplan, dykningar utförda i förhoppning om att få till stånd en straffspark som ska avgöra matchen – till fuskarens fördel. Eller är vi inte generade? Är vi kanske snarare lite beundrande? Eller upprörda? Många tar avstånd, ser det som fusk, jämför med dopning eller att flytta golfbollen till ett bättre utslagsläge. Kanske beror ens reaktion på om det är det egna (lands-)laget som vinner – eller drabbas av – straffen och det nästan garanterade målet. Inställningen till filmning i fotboll, och särskilt den ultimata formen, dykningen framför mål, är komplex och varierar mellan människor, och är ett fascinerande ämne för studier, inte minst, kanske, ur ett moralfilosofiskt perspektiv. Men också, visar det sig, ut ett sociologiskt. Vad är det som betingar en viss inställning, vad bestämmer om man uppfattar filmade straffar som legitima eller helt oacceptabla?

Mats Trondman sitter på ett omfattande empiriskt material av närmast guldgruvekaraktär, data från en enkätstudie av ett riksrepresentativt urval av knappt 1600 ungdomar mellan 13 och 20 år med fokus på ”unga och föreningsidrotten”. Dessa ungdomar fick också ge sin syn på filmade straffar – om de anses legitima, delvis legitima, eller icke legitima. Svaren tar författaren till utgångspunkt för en fyndig, nästan sexig, kvantitativ analys där han med hjälp av en rad oberoende variabler söker efter en subpopulation där total enighet råder om att det är helt legitimt att filma sig till en straff i fotboll. I denna analys, som närmast kan beskrivas som en manuell regressionsanalys, testar Trondman en rad variabler som sammantaget beskriver det sociala och kulturella livssammanhang där stödet för filmning är mest utbrett. Men som den teoridrivne sociolog han är stannar inte Trondman vid empiriska slutsatser. Istället går han vidare och analyserar sina resultat med hjälp av Talcott Parsons’ handlingsteori från The Structure of Social Action (1937), en analys som samtidigt blir en spännande och pedagogisk introduktion till Parsons’ teori. Om än ej oantastlig, kan Parsons’ teoribygge fortfarande bidra till att skapa förståelse för människans ställningstaganden och handlingar där de vinglar mellan frivillighet baserad på internaliserade normer, och obönhörligt tvingande externa villkor.

MATS TRONDMAN är professor i kultursociologi vid Malmö högskola. Till artikeln

Urban Johnson

---

Sport Injury, Psychology and Intervention: An overview of empirical findings

På Halmstad BKs ordinarie fredagsträning den 1 september 2006 vred Emil Jensen till ena knäet och korsbandsskadan var ett faktum, med operation och sex månader borta från fotbollen. Han var den femte HBK-spelaren som drabbades på detta sätt på ett och ett halvt år. Björn Anklev och Magnus Andersson rehabtränar hösten 06. Magnus Andersson korsbandsskadades också under 2005; den gången hade han sällskap av Martin Friborg. Jensen själv tar det hela med relativ ro, han har visat vad han kan genom att bli ordinarie i startelvan; tränaren Janne Andersson är bekymrad för den fortsatta säsongen; men det är klubbens sjukgymnast Simon Bakkioui som är mest oroad. Till Radiosporten säger han att en korsbandsskada i ett lag under en femårsperiod är normalt. Fem sådana skador på 18 månader är orimligt – ”det finns inte” säger Bakkioui, som ska titta på träningsmetoderna för att se om han kan spåra orsaken till att detta skett just i Halmstad BK.

Vi har väl lite till mans lärt oss att acceptera att fotboll – och många andra idrotter – utövas i en hård miljö som ger upphov till skador. Uttrycket ”den som sig i leken ger...” fångar säkert in den allmänna reaktionen på nyheter som den om stackars Emil Jensen. Men så enkelt är det inte. Möjligen ligger problemen till den del i träningsmetoder, men Urban Johnson visar i sin översiktsanalys av empiriska studier att det finns psykologiska och psykosociala bakgrundsfaktorer som kan göra spelare mer mottagliga för, eller benägna att drabbas av, idrottsskador av olika slag. Det handlar om personlighet, stresstålighet, dramatiska skeenden i vardagen, prestationsångest, svag självuppfattning, eller brister i förmågan att handskas med eller kontrollera olika situationer, det som kallas coping-resurser. Johnson redovisar resultat från en rad interventionsstudier, där varierande psykologiska strategier och tekniker testats i avsikt att reducera skadefrekvenser i olika individuella eller lagsporter. Johnson uppmanar i sin artikel tränare och sjukgymnaster, som ju står idrottarna nära, att lära av de vetenskapliga rön som finns tillgängliga. Kanske Simon Bakkioui ska ta en sväng förbi Högskolan i Halmstad på väg till nästa träning – eller har han kanske redan varit där?

URBAN JOHNSON är docent i psykologi med inriktning på idrott, samt lektor vid Högskolan i Halmstad. Till artikeln

Alf-Ivar Rabben Nordsetrønningen

---

Norge, Italia og de andre: En analyse av åpningsseremonien i Torino OL 2006 på NRK1

Det finns idag en markant förskjutning av synen på idrott, och inte minst på sina håll av det vetenskapliga intresset för idrott, som går från det rent sportsliga, idealt sett, i riktning mot att betona evenemanget, ”eventet”. Dagens elitidrottsgalor är bara jippon, har det lite tillspetsat sagts. Sant är i alla händelser att idrotten idag är så mycket mer än sporten. Idrott intar en nyckelposition i upplevelseindustrin; idrott säljer, allt från kläder och skor till hela städer och andra turistmål. Andra värden än de rent idrottsliga har tagit över, vilket många gläds över, men möjligen ännu fler sörjer.

De olympiska spelen står idag för den mer traditionella synen på idrott; man talar om den olympiska idén och om olympiska värden, och trotsar i vissa fall det sportindustriella komplexets krav på marknadstänkande och lönsamhet. Samtidigt så svarar de olympiska spelen, oavsett årstid, för de mest utvecklade och påkostade jippon i anslutning till det ädla idrottsliga tävlandet. Sålunda har öppningsceremonierna alltsedan sommarspelen i Los Angeles 1984 blivit ett mått på värdstadens resurser, i form av pengar, fantasi och engagemang. Vinterspelen är härvidlag inget undantag, och senast, i Turin 2006, bjöds på en makalös show, ett jippo i syfte att sälja Turin som fick radioreportrar att ge upp och be folk sätta på TVn. Alf-Ivar Rabben Nordsetrønningen har undersökt norska TV-kanalen NRK1s referat av öppningsceremonin i Turin. Han avrapporterar sina iakttagelser och sin infallsrika och underhållande analys i denna artikel, och visar hur kanalens båda kommentatorer tog varje tillfälle till vara för geopolitiskt färgade kommentarer utifrån ett centrum–periferi-perspektiv som placerade Norge stadigt mitt i den internationella vintersportens centrum, historiskt, idag och i framtiden.

ALF-IVAR RABBEN NORDSETRØNNINGEN studerar medier och sport vid Institutt for informations- og medievitenskap, Universitetet i Bergen. Till artikeln

Thomas Moser

---

Hva kan idretten lære meg om meg selv? –Om forholdet mellom selvbilde og deltakelse i idrett/fysisk aktivitet

Idrott är lek – vissa idrottsforskare talar gärna om homo ludens, den lekande människan – och i den allmänna uppfattningen av idrott lever idén om idrott som lek ett eget liv, till synes oberörd av en idrottsverklighet som av egen kraft och under påverkan av andra intressen tar sig allt längre in i det djupaste allvar. Och istället kommer andra idrottsforskare och pratar om idrottens globalisering och kommersialisering, om dess varumärken och marknadsvärde. Men det finns en idrottens minsta gemensamma nämnare, oavsett om man väljer lek-perspektivet eller den internationella elitidrottens perspektiv – det handlar om fysisk aktivitet, i någon mening som självändamål. Den fysiska aktiviteten är förutsättning för såväl lek som elitidrott och för alla idrottsliga uttryck däremellan, men den har därutöver stor betydelse för utövarnas liv i en rad andra hänseenden – framför allt i form av stärkt fysisk hälsa, och därmed möjlighet att undvika en rad ohälsoproblem – men idrotten bidrar också till att utveckla social kompetens, till att skapa bättre inlärningsförutsättningar, och, hävdas i denna artikel, inte minst bidrar idrotten till en bättre självuppfattning, till en mer positiv självbild.

Professor Thomas Moser har i en rad arbeten diskuterat hur barns självbild utvecklas, och i vilken mån motorisk utveckling och fysisk aktivitet spelar in i den utvecklingen. I sin artikel på idrottsforum.org penetrerar Thomas Moser de olika begreppen kring självuppfattning/självbild, mot bakgrund av psykologisk teori om ”jaget”, subjektet som betraktar och upplever, och ”självet”, som är föremål för ”jagets” iakttagelser och upplevelser. Med en organiserad begreppsapparat ger han sig sedan i kast med problematiken kring hur barns självuppfattning utvecklas, och vilken roll idrotten kan spela för att stärka barns självbild. Men vad vet vi om hur samspelet mellan självuppfattning, kropp och rörelse uppstår? Här redovisar Moser en ingående analys av ett stort antal empiriska studier av sambandet mellan fysisk aktivitet och självuppfattning, av vilka knappt hälften gäller barn. Han lyfter i det sammanhanget fram några variabler som tycks ha betydelse för att förstärka de positiva effekterna av idrott på självkänslan. På basis av analysen av tillgänglig forskning presenterar författaren avslutningsvis ett antal konkreta råd för hur man kan organisera barns idrottsutövning i avsikt att optimera utövandets effekt när det gäller att stärkas självuppfattningen.

THOMAS MOSER är professor vid Avdeling for lærerutdanning, Høgskolen i Vestfold. Till artikeln

Eva Queckfeldt

---

Torsten Tegnér och hans tid: Opposition på Rolf Haslums doktorsavhandling Idrott, borgerlig folkfostran och frihet: Torsten Tegnér som opinionsbildare 1930–1960

Fredagen den 9 juni 2006 disputerade Rolf Haslum vid Historiska institutionen, Stockholms universitet, på en doktorsavhandling om Torsten Tegnér (1888–1977), legendarisk svensk tidningsman, idrottsjournalist, och förgrundsgestalt inom svensk idrott och idrottsrörelse. Torsten Tegnér, vars mamma hette Alice och farfars far Esaias, tog 1915 över den år 1910 grundade tidningen Idrottsbladet, som ägare och chefredaktör; han sålde tidningen 1957, men kvarstod som dess redaktör i ytterligare tio år. Idrottsbladet blev genom Tegnérs egenartade sätt att skriva och hans kontroversiella ställningstaganden i olika frågor helt unik, inom såväl svensk press som svensk idrott. Tegnér var också medlem av Riksidrottsförbundets överstyrelse under de formativa åren 1926–41, och han spelade en aktiv roll för utvecklingan av svensk idrott till en bred folkrörelse.

Nyblivne doktorn Rolf Haslum är 76 år gammal, och publicerade på 1960-talet några böcker om det rationella kontoret. Till Nättidningen Svensk historia säger Haslum: ”Genom att skriva om Torsten Tegnér har jag, efter mitt yrkesliv inom svenskt näringsliv, fått förmånen att kombinera mina två stora intressen – historia och idrott. Jag har även haft nytta av att jag själv varit idrottsledare och aktiv på området.”

Haslums opponent vid disputationen var Eva Queckfeldt, som specialiserat sig på forskning om idrott och medier ur ett historiskt perspektiv. I sin opposition, som vi har nöjet att publicera här, tar hon fasta på Haslums genomgång av det omfattande empiriska underlaget, årgång efter årgång av Idrottsbladet, ett arbete som får beskrivas som en forskargärning av stora mått, och som bidragit till avhandlingens omfattning, drygt 400 sidor. Däremot är den historieteoretiska ansatsen svag, med outvecklade kopplingar till Bourdieu och Gramsci, och ett antal intressanta trådar som inte följs upp. Dock, menar Queckfeldt, erbjuder boken en inblick i en svunnen tid, ”där kvinnor inte borde syssla med idrott, där de män som idrottade skulle vara snövita amatörer – och där idrott och politik skulle vara två helt skilda saker”.

EVA QUECKFELDT är filosoie doktor och lektor vid Historiska institutionen, Lunds unversitet. Till artikeln

Helene Bengtsson
Camilla Svensson

---

Fysisk aktivitet på recept kan ge stora vinster

Välfärdssjukdomar, eller vällevnadssjukdomar – när dök de upp för första gången? Och när identifierades de för första gången? Det är inte helt lätt att sätta ett datum på det, men de har varit kända länge nog, vill man tro, för att vi bättre borde kunna handskas med problemen. Allt talar emellertid för att vi har misslyckats i det hänseendet. År 2003 beräknades sjukvårdskostnaderna i Sverige för fetma och övervikt till i runda slängar tre miljarder kronor; det innefattar vård vid bland annat diabetes typ 2, högt blodtryck, stroke, kärlkramp och akut hjärtinfarkt. Och de här sjukdomarna uppvisar inte en vikande tendens, tvärtom. Så vad är det som krävs för att komma till rätta med orsakerna bakom de här olika sjukdomarna?

Det är uppenbart att det erfordras kraftfulla insatser för att hejda utvecklingen av övervikt och fetma i befolkningen. Och man måste angripa problemet från flera håll. En åtgärd är att stimulera till fysisk aktivitet – vilket i sig är problematiskt – och en väg att gå är att läkare förskriver fysisk aktivitet på recept, FaR. Helene Bengtsson och Camilla Svensson, färdiga idrottsvetare vid Malmö högskola, har studerat detta sentida fenomen i Skåne län; hur läkarna agerar, hur de ser på FaR som behandlingsmetod, hur samarbetet mellan hälso- och sjukvården och idrottens organisationer fungerar. Mot bakgrund av en enkätstudie som riktade sig till primärvårdsläkare skrev Bengtsson och Svensson sin examensuppsats om hinder och möjligheter när det gäller att använda fysisk aktivitet på recept för att behandla vissa sjukdomar, och i förelligganda artikel redovisar de sina resultat, där en övergripande slutsats är att en förbättrad användning av FaR skulle innebära väsentliga samhällsekonomiska besparingar.

HELENE BENGTSSON och CAMILLA SVENSSON är idrottsvetare, utbildade vid Idrottsvetenskap, Malmö högskola. Till artikeln

Jesper Andreasson

---

Mellan svett och mascara: Maskulinitet i ett kvinnligt fotbollslag

Flickor och fotboll... När Gunnar Wiklund i ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad” 1959 sjöng om pojkarna som stod och pratade om flickor och fotboll så kunde nog varken han eller någon annan av sångens samtida tänka sig att det kunde vara flickorna som spelade fotboll. Och då var det bara fem år kvar tills den första damfotbollsturneringen arrangerades i Sverige, vid Stockholms universitet. (Om svensk damfotboll mellan 1965 och 1980 skriver Jonny Hjelm och Eva Olofsson på annan plats i dessa spalter.) Sedan dess har damfotbollen varit på frammarsch och är nu tämligen etablerad, om än med magra publiksiffror och svagt mediaintresse. Det svala intresset beror naturligtvis till inte ringa del på att många fortfarande anser att kvinnor inte ska spela fotboll, att fotboll är en männens domän, att fotboll kan bara karlar spela. Forskningen om damfotbollen handlar dock inte längre så mycket om de hinder som finns för ett vidare genombrott, utan har kommit att inriktas mer på frågor om spelarnas motivation, identitet, sexualitet. Om dessa aspekter på damfotbollen skriver Gunlög Fur i artikeln Tjej eller fotbollsspelare? Om kropp, kön, och identitet i det sena 1900-talet, där hon problematiserar kvinnors fotbollsliv utifrån frågor om könsidentitet och homosexualitet, och Elisabeth Apelmo, som redovisar ett spelarintervjumaterial i artikeln ”Från det att jag var liten har det alltid varit boll.” Om konstruktionen av femininitet bland elitsatsande fotbollstjejer, där likartade frågeställningar diskuteras.

Spelarintervjuer utgör underlaget också för Jesper Andreassons artikel. Andreasson har intervjuat kvinnor i ett av damallsvenskans lag, som i artikeln fått det fingerade namnet Solby IK. Mot bakgrund av ett teoretiskt resonemang om idrott och maskulinitet låter Andreasson intervjusvaren illustrera hur kvinnorna i laget förhåller sig till maskulina och idrottsliga idealiseringar inom fotbollsporten, och hur de konstruerar och rekonstruerar föreställningar om och uttryck för femininitet i en miljö som av tradition dryper av maskulina överlagringar. Begrepp som ”biff” och ”babe”, ”pojkflicka” och ”fotbollsflata” figurerar flitigt i Andreassons lärda och lärorika artikel, som säger väl så mycket om män och maskulinitet som om kvinnliga fotbollsspelares svåra balansgång mellan den egna feminiteten och fotbollens påträngande maskulina mentalitet.

JESPER ANDREASSON är sociolog och doktorand vid Högskolan i Kalmar. Till artikeln

Eivind Å. Skille

---

Forskning om kjønn, etnisitet og ungdom som økt forståelse for forskjeller i ungdoms idrettsdeltakelse

idrottsforum.org har publicerat flera artiklar som från olika utgångspunkter diskuterat idrottsdeltagande – hur viktigt och värdefullt såväl föreningsidrott som spontanidrott är för den fysiska, mentala och sociala hälsan, hur den organiserade idrotten och statsmakten i och utanför de nordiska länderna satsar stora resurser på att engagera så många som möjligt, och ofta med målet alla i idrottslig verksamhet, hur det i realiteten visar sig att många ändå går miste om idrottens välgörande inflytande. Och, inte minst viktigt, så har i dessa spalter frågan om varför vissa inte deltar i organiserad idrott, eller ens spontanidrottar, behandlats och besvarats på olika sätt. Nyligen kunde vi publicera en studie av Mats Trondman och Cecilia Dovborn, där de tog makedonska flickors svaga idrottsdeltagande som utgångspunkt för ett vidare teoretiskt resonemang om just etnicitetsproblematiken när det gäller hinder för idrottsdeltagande.

Eivind Skille har i en tidigare artikel på idrottsforum.org behandlat just satsningar på att engagera fler medborgare i breddidrott; han presenterade då en jämförande analys mellan sådana program i Danmark och Norge, som till dels baserade sig på hans avhandling Sport Policy and Adolescent Sport: the Sports City Program från juni 2005. I en ny artikel, som baserar sig på hans ”prøveforelesning” för doktorsgraden, tar han upp diskussionen om vilka variabler som kan vara av intresse att studera i samband med skillnader i ungdomars idrottsdeltagande. Själva poängen i hans artikel är emellertid en diskussion rörande förklaringsvärdet i deskriptiva data samt olika teoretiska verktyg för att omvandla kvalitativa data till användbara kunskaper om samhälle och individer, och om samspelet mellan dem.

EIVIND Å. SKILLE är sociologisk idrottsforskare och førsteamanuensis vid Høgskolen i Hedmark. Till artikeln

Hallgeir Gammelsæter
Stig-Erik Jakobsen

---

Utlendinger og spillerutvikling i norsk fotball

Vi kunde i slutet av förra året läsa att franska elitklubblaget Lyon avsåg att stämma FIFA för att man tvingar klubbarna att lämna ut spelare till landslagstjänstgöring utan ersättning. Lyons back Abidal hade skadat sig i en landskamp och var borta från klubbspel en tid, och klubbpresident Jean Michel Aulas ville begränsa FIFAs makt över klubbarna. G14 ställde sig bakom klubbens aktion – liksom man sedan tidigare stöder Charleroi i en liknande aktion. De bägge fallen är tecken på en begynnande förskjutning av makten över fotbollen från FIFA och de nationella förbunden till de – i allt större utsträckning som privata företag organiserade – klubblagen och deras organisationer. Denna utveckling är uppenbarligen en kortsiktig konsekvens av att EU-kommissionen betraktar fotbollens spelarmarknad som vilken marknad som helst. Men vad får det för betydelse för fotbollens utveckling i det längre perspektivet?

Norge, tillsammans med Island och Liechtenstein, omfattas av Lex Bosman genom sin anknytning till EES, och norska klubblag verkar därmed på den stora europeiska spelarmarknad som skapats. Konsekvenserna för norsk fotboll av att allt fler utländska spelare tar plats i klubblag på elitnivå har studerats av Hallgeir Gammelsæter och Stig-Erik Jakobsen. Forskarna har genom en fyndigt utformad kvantitativ studie fått fram data rörande utvecklingen av spelarmaterialet i den norska elitserien, om andelen utländska spelare, deras ålder, faktisk speltid, hur länge de stannar i sin klubb, med mera. På basis av sina data kan författarna dra långtgående slutsatser om talangutvecklingen inom det inhemska spelarmaterialet och belysa de farhågor som man kan ha om framtiden för tävlingar mellan landslag, av den typ som utspelar sig i Tyskland i sommar.

HALLGEIR GAMMELSÆTER är professor i samfunnsendring, organisasjon og ledelse vid Høgskolen i Molde. STIG-ERIK JAKOBSEN är seniorforskare vid Samfunns- og Næringslivsforskning AS, Bergen. Till artikeln

Bill Sund

---

Rebellen i fotbollsfamiljen

I dagarna har den stora internationella fotbollsfamiljen – eller åtminstone de mest framstående grenarna av den – samlats i Tyskland under ledning av FIFA och dess ledare, familjens överhuvud, Sepp Blatter. Självklart är den europeiska grenens överhuvud, UEFAs president Lennart Johansson, också på plats, liksom alla andra, nästan undantagslöst manliga, toppar inom internationellt och nationellt organiserad fotboll. Och familjemetaforen, menar Bill Sund i sin artikel om Carl ”Ceve” Linde, rebellen i den svenska fotbollsfamiljen under förra seklets första hälft, är inte bara ett ord man tar till för visa på enighet och familjär vänskap; paternalismen har alltid varit den ledande organisationsprincipen inom fotbollens organisationer. Familjemetaforen har snarast en funktion att legitimera ledarskapets ofta demokratiskt tvivelaktiga maktposition och maktutövning.

Carl Linde (1890–1952) var en banktjänsteman från Skåne som flyttade till Göteborg och blev en av idrotts-, och framför allt fotbollssveriges stora profiler. Han applicerade sitt ekonomiska tänkande på idrottens organisation och blev en centralfigur i det västsvenska idrottslivet. Men det var som fotbollsanalytiker – när det gällde såväl spelet och tekniken som organiseringen – som han var mest känd och framgångsrik. Med stöd av Torsten Tegnér, och med dennes Idrottsbladet som plattform, utmanade han (under signaturen ”Ceve”) de gängse idéerna om spelutveckling och -strategi och den etablerade maktapparaten i Stockholm. Bill Sund redogör kunnigt och engagerande för Ceves fotbollsideologi och för hans strider med fotbollens dåvarande ”familjeöverhuvud”, Anton Johanson, som formade sig till ett grundskott mot den paternalistiska organisationsprincipen inom svensk fotboll.

BILL SUND är docent och forskningsledare i idrottshistoria vid Stockholms universitet. Till artikeln

Bo Carlsson

---

Hur dömer domarjäveln?
En studie av det problematiska beslutsfattandet

En vanlig missuppfattning på det förvaltningsrättsliga området är att rätten fungerar som en strömbrytare: stifta en lag och oönskade förhållanden eller beteenden försvinner. Så enkelt är det nämligen inte, och skälet är att det finns en förmedlande länk mellan den rättsliga regleringen och det den avser att reglera; det är rättstillämparen. Och här finns en annan vanlig missuppfattning på det rättsliga området, nämligen att rättstillämparen fungerar lika mekaniskt som strömbrytaren: denne bedömer det oönskade beteendet, studerar tillämpbar reglering, och ingriper i enlighet med lagens bokstav. Och så enkelt är det inte heller. I själva verket är den rättsliga tillämpningsprocessen som en svarta låda; det är svårt att få tillgång till innehållet, men om man får det kan många företeelser i samhället förklaras. Detta gäller till exempel vid beslut i socialförsäkringsärenden, skatteärenden, polisiära ärenden, och, inte minst, inom idrotten, där rättstillämparen är domaren.

Suzanne Lundvall

---

”It’s really about understanding human beings...”: Exploring PE teachers’ perception of working in multicultural schools

Sverige har sedan några decennier genomgått en gradvis utveckling i riktning mot det som brukar kallas det mångkulturella samhället. Invandringen har satt den svenska självbilden på svåra prov – öppenhet, tolerans, arbete och välfärd åt alla har plötsligt visat sig vara villkorade av hudfärg, religion och andra etniska markörer. Det politiska etablissemanget har uppvisat besynnerliga anomalier – Bert Karlsson i riksdagen, statliga skrivelser som präglas av orwellskt nyspråk, oförklarligt inhumana beslut i invandrarärenden – och främlingsfientlighet och rasism har likt ett illasinnat virus spridit sig bland svensksvenskar och försvårat den nödvändiga anpassningen till det etnopluralistiska samhället. Skolan får av naturliga skäl en central position i detta komplicerade skede av kollektiv anpassning till en ny fas i civilisationsutvecklingen. Idrotten intar härvidlag en särställning, både på grund av de förväntningar som ligger på idrotten när det gäller förbrödring över nationella och etniska gränser, och som en följd av att människor faktiskt lever och agerar efter dessa förväntingar. Barn till invandrare, framför allt pojkar, söker sig till idrotten för att få in en fot i den svenska dörrspringan.

Lärarna i skolämnet Idrott och hälsa har en central roll när det gäller invandrarbarnens integration in i det svensksvenska samhället, och det är en synnerligen angelägen forskningsuppgift att undersöka hur de uppfattar, definierar och beskriver sin roll i integrationarbetet och i vilken mån de uppfattar sitt ämne som ett instrument för integration. Suzanne Lundvall har i en pilotstudie undersökt denna frågeställning genom att intervjua 32 ungdomar mellan tolv och 18 år och deras idrottslärare, 10 personer. I en specialskriven artikel redovisar hon här diskursanalysen av lärarintervjuerna.

SUZANNE LUNDVALL är lektor i pedagogik vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. Till artikeln

Mats Trondman
Cecilia Dovborn

---

”Idrott är ingenting för flickor,” säger Karolina. Om kultur, genus och idrott

Ett av de stora och eviga samhälleliga mysterier som sociologer ofta tar som utgångspunkt i allehanda social- och beteendevetenskapliga studier är varför vissa i samhället gör på det ena sättet och vissa andra på ett annat. Till exempel: Varför idrottar vissa, och inte andra? På makronivån blir frågan banal och svaren triviala, och idrottsforskaren (för att fördjupa det redan tagna exemplet) är naturligtvis på jakt efter mer komplexa frågeställningar, som varför vissa artonåringar i ett visst samhälle idrottar och andra inte, varvid en studie på sådan mikronivå kan frambringa viktig kunskap om det aktuella samhället, om artonåringars fritidsintressen och, i bästa fall, någonting väsentligt om tidsandan.

Mats Trondman och Cecilia Dovborn hade just en sådan frågeställning i botten när de bestämde sig för att analysera en redan genomförd empirisk studie av makedonska (FYR) invandrartjejers idrottande. Statistiken på makronivå är synnerligen entydig när det gäller invandrarungdomars idrottande. Invandrarpojkar idrottar till och med mer än svenska pojkar; invandrarflickor väsentligt mindre än svenska flickor. Samtidigt är ungdomsforskningen entydig den också, när det gäller värdet av aktivt deltagande i idrott av varierande slag, och främst i föreningsidrott. Inte minst ur ett integrationsperspektiv kan sådant varmt rekommenderas.

I deras metodologiskt exemplariska och i alla avseenden mycket instruktiva artikel visar Trondman och Dovborn hur analysen av ett sekundärt empiriskt material, med användande av några väl valda centrala teoretiska källor (här Abdelmalek Sayad, Seyla Benhabib och R.W. Connell), kan sammanföra och befrukta makrostatistik med kvalitativa data på mikronivå, för att i slutändan vidga förståelsen för viktiga samhälleliga fenomen och tendenser, långt bortom i bästa fall intelligent intuitiva, och i värsta fall fördomsfulla, gissningar.

MATS TRONDMAN är i professor i kultursociologi vid Malmö högskola. CECILIA DOVBORN är forskningsassistent vid Idrottsvetenskap, Malmö högskola. Till artikeln

Björn Horgby

---

Kommunal idrottspolitik under 1900-talet

Idrottsforskningen, liksom all forskning, är för sin fortlevnad och utveckling starkt beroende av tillväxten, av inflödet av nya seniora, det vill säga disputerade, forskare. Sålunda, resonerade idrottsforum.orgs hjärntrust, bör vi intressera oss för den process som innebär att en forskarstuderande upphöjs till seniorforskare, alltså själva disputationen. Och eftersom fest- och mingelreportage inte är vår forte har vi valt att fokusera själva disputationsakten, och därvid låta i första hand fakultetsopponenten komma till tals (genmälen emotses vällvilligt). Tre oppositioner har vi publicerat tidigare, och vi har, med Björn Horgbys opposition på Paul Sjöbloms avhandling inräknad, ytterligare tre texter av den karaktären på gång. Och fler lär det bli.

Sjöblom – som presenterade sin avhandling genom en bearbetning av slutkapitlet på idrottsforum.org blott någon vecka före själva akten – hade bakom sig en utförlig studie av kommunal idrottspolitik. Hans slutsatser, i slutet av 550 sidor avhandlingstext, handlar mycket om Riksidrottsförbundets primat när det gäller att definiera idrott, och att det då ofelbart i första hand är tävlingsidrott som gäller; vilket passade kommunalpolitiker perfekt eftersom deras intresse var att locka pengar och uppmärksamhet till kommunen snarare än att tillfredsställa de lokala massornas behov. Allt detta låter bra, men Björn Hogbys kritiska läsning visar på en rad svagheter i Sjöbloms framställning – om än inte på sådan nivå att de äventyrar dess anspråk på doktoral kompetens.

BJÖRN HORGBY är professor i historia vid Örebro universitet. Till artikeln

Henning Eichberg

---

Idrætsopfattelsen, et foranderligt fænomen: Om faglighed, tværfaglighed og et skridt til

Vad är idrott? Frågan ter sig både naturlig och besynnerlig; efter kanske upp till 200 års idrottande borde vi väl kunnat samsas om en definition, men så är inte fallet. Med hjälp av Google och Internet kan man lätt hitta en lång rad definitioner, ur vilka man självfallet kan utvinna en sammanfattande definition, men den blir med nödvändighet urvattnad på gränsen till helt ointressant. Vidare: Vad är idrottsvetenskap? idrottsforum.orgs institutionella hemvist är Idrottsvetenskap vid Malmö högskola. Där ryms pedagoger, filosofer, etnologer, sociologer, psykologer, historiker, jurister, och därtill är bindestrecksvetenskaper som kulturgeografi och rättssociologi representerade. Annorstädes finns institut med liknande ansamlingar av forskare som istället kan vara naturvetenskapare av olika schatteringar, eller medicinare med varierande specialiteter. Så mycket står väl därmed klart, att det inte är én vetenskap det är fråga om, utan ett helt gäng vetenskaper, och därmed bindestrecksvetenskaper (i vissa fall med två streck). Det är inte utan att tankarna börjar gå i riktning mot tvärvetenskap!

Vid ett seminarium om just tvärvetenskaplig idrottsforskning arrangerat av det danska Kulturministeriets Udvalg for Idrætsforskning i januari i år, tog sig Henning Eichberg i sitt anförande före att skissera det idrottsligas, såväl som det idrottsvetenskapligas, historia och nuvarande ställning – och därtill tvärvetenskapstankens framväxt och vidare öden. Med utgångspunkten att idrotten härstammar från festen, och därifrån utvecklats till gymnastik respektive sport, och i det senare fallet utvecklats vidare till en rad idrottsliga grenar, samt att den akademiska vetenskapen på ett likartat sätt utvecklat stramt avgränsade specialiteter som inte sällan är i konflikt med varandra, menar Eichberg att endast en fullgången mångdisciplinär forskningsansats, som står fri från stat och idrottsrörelse och där det råder en principiell oenighet mellan de samverkande vetenskapliga disciplinerna, kan fånga den komplexa idrottens väsen.

Vi har nöjet att till idrottsforum.orgs läsare kunna bringa Eichbergs anförande. Han är inte alltid lätt på handen, men han väjer inte heller för helvetet i detaljerna. Här finns en rad uppslag för fortsatta funderingar, och vi överlämnar åt våra surfare att föra tankestafetten vidare.

HENNING EICHBERG är forskare vid Center for idræt, sundhed og civilsamfund, Syddansk Universitet. Till artikeln

Peter Dahlén

---

Berättelser om idrott och kroppskultur i Norden: Tvärvetenskapliga perspektiv

Livaktiga Center for Idræt vid Aarhus universitet, som ju bland annat lockat till sig John Bale och Susan Bandy som gästforskare, arrangerade i januari 2004 Nordens första internationella seminarium på temat idrottslitteratur, sport literature, med särskild inriktning på tvärvetenskaplig narratologisk analys. Till seminariet inbjöds tjugotalet forskare från de fem nordiska länderna med varierande desciplinär hemvist, för två dagars presentationer och diskussioner. Bland deltagarna märktes förutom Bandy och Bale också Anders Ohlsson, Gerd von der Lippe och Mette Krogh Christensen. Susan Bandy, som för övrigt var en av grundarna till amerikanska Sport Literature Association (SLA) 1983, och som fortfarande ingår i redaktionen till SLAs tidskrift, Aethlon, sammanställde tiotalet bidrag till seminariet till en bok, Nordic Narratives in Sport and Physical Culture: Transdisciplinary Perspectives som publicerades i Center for Idræts skriftserie Ludus, 2/2004.

I en som vanligt ingående och omfattande recension av Bandys antologi har Peter Dahlén fastnat för det inledande bidraget, ”Perspectives on the Development of Sport Literature and Narrativity” av Jeffrey O. Segrave, det enda som inte behandlar nordiska berättelser om idrott, men som å andra sidan lägger den teoretiska grunden för en förståelse av narratologisk analys av idrottsberättelser. Seagrave förespråkan en tvärvetenskaplig ansats utifrån postmoderna teoribildningar som poststrukturalismen. De övriga bidragen i antologin framstår som ömsom vin, ömsom vatten mot recensentens gom, men det spretiga helhetsintrycket till trots finner han ingångar för vidare studier av förhållandet mellan idrott och narrativitet.

PETER DAHLÉN är försteamanuensis vid Institutt for informations- og medievitenskap, Universitetet i Bergen. Till artikeln

Eivind Å. Skille

---

Idrett for alle: Enhetlig mangfold eller en tredie vej?

En uttalad målsättning bakom det offentligas intresse och engagemang i idrotten, i de nordiska länderna men också, exempelvis, på EU-nivå, är att idrotten ska vara tillgänglig för alla, vilket kan och bör tolkas i både kvalitativa och kvantitativa termer. Sålunda stöter man ofta på begreppet ”idrott för alla” i samband med ansatser att göra idrott av olika slag tillgänglig för funktionshindrade. Omfattande insatser det senast kvartsseklet har lett till kraftigt vidgade möjligheter för funktionshindrade att delta i idrottsutövning, på såväl bredd- som elitnivå. Den kvantitativa aspekten har två dimensioner. Dels ska ingen vara exkluderad från idrottsutövning av till exempel ekonomiska, sociala eller, så långt möjligt, geografiska skäl. Här är metodiken att avlägsna tänkbara hinder för deltagande. Dels finns ett implicit, och ibland explicit uttryckt, önskemål eller till och med förväntan att alla ska vilja delta i fysiska aktiviteter av något slag, i syfte att hålla sig fysiskt, psykiskt och socialt vid god vigör. Det finns ju numera också möjlighet för läkare att utfärda recept på fysisk aktivitet.

Statsmakten, som svarar för den övervägande delen av finansieringen av breddidrotten i Danmark, Norge och Sverige, har på senare tid signalerat missnöje med den organiserade idrottsrörelsens uppfyllelse av målet idrott för alla. Missnöjet har tagit sig uttryck i att man satsat stora summor öronmärkta pengar på att med nya metoder nå mer eller mindre explicita mål när det gäller att få en allt större andel av befolkningen, särskilt bland barn och ungdomar, engagerad i idrott och fysisk aktivitet. I Norge har man haft Storbyprosjektet och LAM, lokale aktivitetsmidler, i Danmark IPIP, Idrætspolitisk Idéprogram, och i Sverige pågår för närvarande Handslaget, en miljardsatsning med likartade bevekelsegrunder.

Den norske idrottssociologen Eivind Skille har i några internationellt publicerade artiklar redovisat sina analyser av Storbyprosjektet, och disputerade vid NIH i juni 2005 på detta ämne. Här diskuterar han det projektet tillsamman med satsningen på lokala aktivitetsmedel, och relaterar det hela till IPIP, för att i förlängningen kunna dra spännande slutsatser om idrottens – och idrottsrörelsens – plats i ett mer folkhälsoorienterat samhälle. När gapet mellan bredd och elit vidgats så att elitidrotten blivit eventidrott och den bredaste idrotten numera är mediesport, då tvingas de etablerade idrottsrörelserna bevisa att de fortfarande är relevanta för folkflertalets intresse för idrottsutövning och behov av fysisk aktivitet.

EIVIND Å. SKILLE är førsteamanuensis vid Høgskolen i Hedmark. Till artikeln

Paul Sjöblom

---

En svensk idrottsmodell i marknadstappning: Värderingar, normer och strategier i kommuner och föreningar 1970–1999

Svensk idrottsforskning har på senare år i ökande utsträckning valt att betrakta idrotten som en del av ett större samhälleligt system snarare än som ett självändamål, vilket lett till en väsentlig och i hög grad välkommen vitalisering av forskningen kring idrott. Med detta nya synsätt har framför allt två tidigare lågaktiva forskningsfält förflyttats från forskningens bakvatten till dess framkant. Det gäller dels offentlig idrottspolitik, det vill säga vad stat, kommun och offentlig förvaltning satsar på och hur och varför – och här ligger vi efter Norge, som betraktar idrott som ett eget politikområde och följaktligen bedriver aktiv forskning på det området, inte minst med statsvetenskaplig teori och metod. Dels, och i nära anslutning därtill, gäller det den svenska idrottsrörelsens egen organisation, Riksidrottförbundet (RF), som blivit föremål för viss kritisk granskning, om än inte på långt när i den omfattning som motsvarar dess centrala position inom det svenska idrottsliga politikområdet, och, i ännu högre grad, dess totalt dominerande position inom svensk idrott.

Historikern Johan R. Norberg tog i sin avhandling häromåret ett brett grepp över statlig idrottspolitik 1913–1970, genom att beskriva RFs relation till staten och dess ledning, inte minst med avseende på det ekonomiska statsstödet till idrotten. En tolkning av Norbergs material är att statlig idrottspolitik under perioden varit mer reaktiv än proaktiv, att staten bara följt i den välorganiserad idrottsrörelses ledband, och att de två aktörerna skänkt legitimitet åt varandra. Såväl staten som idrotten har således blivit vinnare i något som väl egentligen aldrig på riktigt varit en kamp.

En annan historiker nu, dock, och en annan avhandling. Författaren heter Paul Sjöblom och hans avhandlingsmanus har fått titeln Den institutionaliserade tävlingsidrotten. Kommuner, idrott och politik i Sverige under 1900-talet. Detta är på sätt och vis en lokalpolitisk pendang till Norbergs studie. Grundtanken är att det finns ett något mer än slumpmässigt samband mellan statens syn på idrott som på många sätt socialt nyttig, idrottsrörelsens relativa autonomi, institutionaliseringen av den kommunala idrottspolitiken och kommunpolitikens engagemang i lokalidrotten, samt tävlingsidrotten växande dominans inom den RF-styrda idrottsrörelsen; detta är hans hypotes. Hur det gick? Vi har nöjet att i denna uppdatering publicera en omarbetning av sista delen av Paul Sjöbloms avhandling, så var så goda och se efter själva!

PAUL SJÖBLOM är historiker och verksam vid Historiska institutionen, Stockholms universitet. Till artikeln

Jane Meckbach

---

A Study of PE Teachers from Different Environments in Sweden

idrottsforum.org har i några tidigare artiklar belyst idrottsämnet i skolan och idrottsläraryrket ur olika perspektiv, och verkar aktivt på olika sätt för att få till stånd en bredare diskussion kring idrottslärarutbildning och idrottspedagogik, gärna på basis av studier av hur undervisningen i idrottsämnet bedrivs i dagens skola. Forskningen på området tenderar att betona idrottslärarens tunga ansvar när det gäller att förmedla rätt värderingar, och inte bara ifråga om fysisk fostran och hälsa, utan också, till exempel, när det gäller synen på kön och idrott och på kön /genus överhuvud taget. Det blir därför betydelsefullt hur utbildningen av idrottslärare utformas. Inte minst utmanande för idrottslärarna (liksom för övrigt för alla grundskollärare) är det att läroplanerna och andra nationella och lokala styrdokument ändras. Samtidigt arbetar de (förhoppningsvis) i vetskapen att den i särklass viktigaste faktorn som bestämmer fysisk aktivitet i medelåldern är hur man upplevde och minns idrottsundervisningen i skolan. Ju bättre den var, desto mer positiv är man till fysisk aktivitet. Och förvisso finns det idrottslärare därute av varierande klass och grad av engagemang, och dessutom med mer eller mindre passande utbildning.

Denna tanke måste ha föresvävat Jane Meckbach när hon formulerade hypotesen att uppmätta variationer med avseende på grad av aktivitet mellan skolor skulle kunna förklaras av variation när det gäller lågaktiva respektive högaktiva skolors lärargrupper beträffande utbildning och allmän syn på sitt värv. Meckbachs undersökning bygger på personliga intervjuer med 17 idrottslärare, åtta från lågaktiva och nio från högaktiva skolor. Hennes intervjufrågor behandlar frågeställningar som till exempel lärarnas krav och förväntningar på eleverna, deras syn på skolämnet Idott och hälsa, deras uppfattningar om vad som är viktiga mål i undervisningen, och hur undervisningen konkret utformas. Några entydiga svar på grundfrågan framkom inte i intervjustudien, som dock torde kunna ge ett värdefullt bidrag till det aktuella kunskapsfältet; värt att notera är dock att de lågaktiva skolorna hade en större andel utbildade idrottslärare, 75 procent, jämfört med 45 procent i de högaktiva skolorna.

JANE MECKBACH är FD i pedagogik och lektor i idrott med inriktning mot rytmik, rörelse och skolmetodik vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. Till artikeln

Peter Dahlén

---

Sport, medier eller mittemellan? Några tankar kring etnologisk idrottsforskning med anledning av Tankar från baslinjen, en vänbok till Mats Hellspong

Media, i alla dess former, mass- eller eljest, är en så integrerad del av våra liv och vår verklighetsuppfattning att vi inte ens reflekterar över det till vardags; och när vi ägnar frågan närmare eftertanke, så förmår vi som regel inte att fullt ut skilja äkta, direkta, icke-medierade erfarenheter och insikter från medierade, färdigtolkade och av andra sorterade och formulerade data. Detta är i princip sant om varje aspekt av tillvaron; mindre så, men inte helt, i det mest privata, familjerelationerna, och mer så i de aspekter av livet där vi för vår kunskapsinhämtning i huvudsak måste förlita oss på andrahandsuppgifter, som på politikens område, till exempel, eller, varför inte? på idrottens.

Man kan verkligen undra hur det är att vara medieforskare, lite på samma sätt som man ibland funderar över psykologens situation och existens. Kan en medieforskare någonsin sätta sig ner i en fåtölj och bara läsa tidningen, som alla vi andra, eller titta på TV, utan att analysera och fundera över den process som vi alla blir en del av i samma ögonblick som läsningen eller tittandet inleds? Och hur fungerar men i sin gärning som forskare? Givet att det mesta idag förmedlas, och inte sällan förvanskas, av media, så finns det ett närmast outtömligt forskningsbehov. Låt oss ånyo ta idrotten som exempel. Vilka aspekter av idrott – och det finns ett flertal: sociologiska, psykologiska, filosofiska, historiska, rättsliga, etc, etc – kan studeras utan att det aktuella problemområdets medievetenskapligt komplexa beskaffenhet beaktas som en integrerad del av den sociologiska, psykologiska, filosofiska, etc, frågeställningen?

Problematiken får aktualitet, och illustreras väl, av en nyutkommen idrottsvetenskaplig volym med etnologiska texter sammanställda av Jesper Fundberg, Klas Ramberg och Dan Waldetoft för att celebrera en ledande svensk idrottsetnologisk forskares, Mats Hellspong, förestående pensionering. Boken har titeln Tankar från baslinjen: Humanister om idrott, kropp och hälsa och i dryga tjoget bidrag behandlas etnologiskt ett antal varierande idrottsliga problem- och frågeställningar, från väddelöbet, Vandrarringen och bruket att fila kana, över Stenmark, hockeybockar och travsport, till skejtare, sportens musik och ätstörningar. Vi bad ursprungligen om en recension av denna bok, från medie- och idrottsforskaren Peter Dahlén. Men så blev det inte. Det vi i dess ställe fick var en synnerligen välutvecklad, djuplodande och kritisk essä om förhållandet mellan etnologidisciplinen – här nästan som ett Beispiel i en diskurs om tvärvetenskaplighetens nödvändighet – och medievetenskapen. Dahlén framhåller dessa två discipliners ömsesidiga beroendeförhållande, när målet är en fullständig genomlysning av ett problemområde. Och i de många artiklarna finner han lysande exempel på förutsättningslös tvärvetenskap, men också texter som – även då de är bra – bär spår av de brister avsaknaden av det nödvändiga kompletterande medievetenskapliga perspektivet medför.

PETER DAHLÉN är försteamanuensis vid Institutt for informations- og medievitenskap, Universitetet i Bergen. Till artikeln

Hans Bolling

---

Hela Sverige får hemmagym: Träna med TV och svenskarnas fysiska aktiviteter

Den 7 november 1963 sändes det första avsnittet av Träna med TV i svensk television, och satte en mängd avtryck i mediehistorien såväl som i motions- och idrottshistorien. Bakom idén att använda det då relativt nya TV-mediet för en bred propagandistisk satsning i syfte att stimulera svenska folket till ökad fysisk aktivitet stod självaste TV-chefen Nils-Erik Bæhrendtz, som själv vaknat till smärtsam insikt om inaktivitetens pris och, småningom, motionens välsignelser. Planen var att blanda demonstrationer av konkreta gymnastiska övningar med skrämmande och uppfordrande fakta om sambandet mellan levnadsvanor – mat, dryck, fysisk aktivitet – och olika hälsoeffekter, till exempel övervikt och hjärt-kärlsjukdomar. I programmet medverkade sålunda en rad medicinska experter från Karolinska sjukhuset, och därtill ett trettiotal TV-medarbetare som stod för motionsgymnastiken, vars värden (vikt, kondition, arbetskapacitet) kontrollerades före och efter programserien. Akrtivitetsdelen av programmet leddes av Bengt Bedrup (som här själv testas inför seriestarten) och Gun Hägglund, Sveriges första riktiga TV-kändisar. (Hade serien producerats idag hade man väl mätt före och efter varje program och sedan röstat ut den deltagare som nått det sämsta resultatet; Träna med Robinson?)

Hans Bolling, vars avhandling från 2005 behandlar svensk motionsidrott mellan 1945 och 1981, berättar initierat och intresseväckande om denna tidiga satsning på friskvård i TV. Tyngdpunkten i framställningen ligger vid mottagandet och och genomslaget för programserien. Särskilt intressant är att Bæhrendtz och TV valde att inte blanda in idrottsrörelsen i sitt projekt. Riksidrottsförbundet, som bara tio år tidigare hade misslyckats att inom sitt idrottsliga imperium inkludera korpidrottsförbundet, som då organiserade motionsrörelsen, och därefter misslyckats med en egen satsning på motionsidrott, den så kallade MIKA-floppen, stod handfallen när massor av motionärer plötsligt sökte organiserat utlopp för sin motionslusta. RF klarade inte av att fånga upp det nyväckta intresset för motion, men man lyckades få statsanslag till en tjänst som konsulent för motionsidrott!

HANS BOLLING är FD i historia vid Stockholms universitet. Till artikeln

Sverker Bengtsson
Tord Emnert

---

Malmö FF dam – en idrottspsykologisk intervention på grupp- och individnivå

När den svenska damallsvenskan i fotboll var slutspelad år 2000 stod Umeå IK för första gången med SM-guldet om halsen, medan MFFs damlag, med en futtig poäng från topplaceringen fick nöja sig med silvret. Året därpå rådde samma medaljfördelning, men nu var avståndet mellan guld- och silverlagen åtta poäng. 2002 stod det åter mellan MFF dam och Umeå IK, och åter var det västerbottningarna som drog det längst strået. Marginalen hade nu krympt till 3 poäng. 2003 års damallsvenska såg ett nytt guldlag; efter en rafflande sista omång knep Djurgården/Älvsjö förstapriset före Umeå, med en poängs marginal. Malmö kom på tredjeplatsen, fem poäng efter Umeå. Nästan identiskt blev det 2004, Djurgården/Älvsjö i topp med en poängs ledning över Umeå; Malmö FF trea, nio poäng efter Umeå. 2005 var fältet mera spritt. Umeå tog tillbaka mästerskapet på 64 poäng, Malmö kapade en hedersam silverplats med 56 poäng, medan stockholmarna fick se sig förpassade till bronsplatsen med blygsamma 42 poäng. Det är mot bland annat den här bakgrunden, inte ständig tvåa utan ibland till och med trea, som man ska se Malmö FF dams rop på hjälp år 2003, rop som hörsammades av en grupp idrottspsykologer i nätverket ”Idrottspsykologisk utveckling”.

Lagledningen hade identifierat en del problem i laget, eller snarare hos individer i laget, som de ville ha pyskologhjälp för att klara ut. Psykologerna valde emellertid att angripa hela frågan utifrån i första hand ett gruppdynamiskt perspektiv, för att i ett senare skede av interventionen bege sig ner på individnivå. I den här artikeln beskriver två av dem, Sverker Bengtsson och Tord Emnert, hur den, som det skulle visa sig, framgångsrika idrottspsykologiska interventionen i MFFs damlag 2004–2005 genomfördes; hur den övergripande strategin utarbetades och vilka modeller och tekniker som kom till användning. MFF dams silverplats 2005 var otippad och möjligen ett tidigt kvitto på en lyckad intervention. Vi ser med spänning fram emot årets damallsvenska, den ultimata utvärderingen!

SVERKER BENGTSSON är idrottspsykolog och högskoleadjunkt vid Idrottsvetenskap, Malmö högskola. TORD EMNERT är legitimerad psykolog och verksam i Malmö. Till artikeln

Johan R. Norberg

---

Idrottens spelberoende och statens idrottsberoende

Idrott kostar pengar! Säg det till föräldrar vars barn spelar knattehockey, eller tennis, eller andra utrustningsintensiva eller på andra sätt kostbara idrottsgrenar. Eller till Svenska Bågskytteförbundet eller andra lågprofilidrottsförbund, som har svårt att tävla om de tunga sponsorskontrakten. Eller, för den delen, till Londons olympiska organisationskommitté som håller på att skrapa ihop finansiering för sommar-OS 2012 och som häromdagen tvingades ta ett helt vanligt banklån på en miljon pund för att hålla apparaten i gång. Idrott kostar pengar, betydligt mer pengar än de som utövar idrott kan eller är villiga att betala. Mer också än de som konsumerar idrott, direkt eller medierat, kan eller är villiga att betala. Någon måste skjuta till, och här har man valt lite olika lösningar i olika länder. Vanligast i Europa är att staten bistår den organiserade idrottsrörelsen med en ekonomisk grundplåt, som kompletteras med medlemsavgifter, inträdesavgifter, sponsorspengar, etc. I Sverige kommer dessa pengar från spel och dobbel. I runda slängar en miljard kronor går från det statliga spelbolaget Svenska Spel till svensk idrott, och ytterligare bortemot en halv miljard drar BingoLotto in. Jaha, då så; vad är då problemet?

Det finns en rad problem förknippade med den här modellen för statligt idrottsstöd, visar det sig, när man som Johan R. Norberg börjar nysta i villkoren, och studera den omgivning som detta idrottens spelberoende växt fram i. Norberg nämner som första punkt, utan att närmare gå in på den aspekten, det etiska dilemma som ligger i att sportande ungdomar finansieras av vinstmedel från bland annat enarmade banditer i miljöer med fri tillgång på öl och sprit. Vi ser fram emot en närmare utredning av etikfrågan vid ett annat tillfälle, och går vidare till de idrottspolitiska aspekterna, som är huvudfrågan för Norberg. Efter en analytiskt hållen historisk redogörelse för framväxten och utformningen av det statliga idrottsstödet med hjälp av spelpengar, pekar Norberg på de svåra problem som följer på två utvecklingstendenser under senare år. Dels har EU blivit allt stingsligare när det gäller monopol av olika slag – och däribland de nationella spelmonopol som finns bland medlemsstaterna; dels har spelandet tagit sig helt nya former. Nätpoker hos utländska spelbolag? Nätpoker hos utländska spelbolag! Norberg för avslutningsvis ett intressant resonemang om de valmöjligheter den av olika skäl idrottsberoende staten står inför i en situation då Svenska Spel kanske förlorar sin särställning på spelmarknaden, eller bolagets vinster av andra skäl krymper. Det verkar kunna bli sömnlösa nätter för spel- och idrottsministrarna...

JOHAN R. NORBERG är fil dr i historia och lektor vid Idrottsvetenskap, Malmö högskola. Till artikeln

Henning Eichberg

---

Hvordan kan man analysere idrætspolitik?

idrottsforum.org kan med tillfredsställelse konstatera att ännu en framgångsrik idrottsforskare, tillika artikelförfattare i dessa spalter och medlem av forskarregistret, har tagit steget in i seniorforskarnas illustra skara, genom framläggande och framgångsrikt försvar av en avhandling i sociologi, Idrettspolitikens maktspill: Endring og stabilitet i den idrettspolitiske styringsmodellen, vid Oslo universitets samfunnvitenskapelige fakultet. Vi gratulerar Nils Asle Bergsgard till denna framgång, så mycket mera värd när man betänker att oppositionen vid disputationen bestods av Henning Eichberg – synnerligen framgångsrik idrottsforskare, artikleförfattare i dessa spalter, medlem av forskarregistret. Det är inte utan viss stolthet som idrottssforum.org i denna uppdatering publicerar opponentens ”recension” av Bergsgards avhandling. Eichberg gär till verket på i opponentsammanhang sedvanligt sätt, men med osedvanlig skärpa, vilket lyfter den kritiska analysen av ett verk och frambringar ett teoretiskt ifrågasättande av en hel inriktning inom modern idrottsvetenskap.

Bergsgards avhandling behandlar norsk idrottspolitik och det maktspel och de motsättningar som kommer till utrryck mellan de olika aktörerna, i huvudsak hämtad från två av de tre sektorerna i den samhälleliga maktbalansen, staten och det civila samhället, dock med ökande närvaro av den tredje, marknaden. Den teoretiska ansatsen är bourdieusk, och han har valt att studera fyra cases där motsättningar kommit i öppen dager, bland annat ett som rör fördelningen av överskottet från det statliga norska spelbolaget. Och många fält blir det, därtill nio olika slags kapital, några olika poler, och så habitus. Och någonstans i denna applicering av Bourdieus sociologi, menar Eichberg, försvinner dess inneboende dynamik för att ersättas av något som snarast får liknas vid den obönhörliga strukturalism som kännetecknar Niklas Luhmanns systemteori. Skulden för denna tvivelaktiga tolkning av Bourdieu lägger Eichberg på två danska forskare, Martin Munk och Jakob B. Lind, vars illa genomtänkta Idrættens kulturelle pol och dess autonomiresonemang i allt för hög utsträckning tillåtits prägla en del av Bergsgards analys och slutsatser. Dock inte, dessbättre, i den utsträckning att det fått väsentliga negativa konsekvenser för avhandlingen i dess helhet. Med sitt fokus på motsättningar och på det trialektiska förhållandet mellan stat, marknad och civilt samhälle sällar sig Bergsgard, enligt hans opponent, till det bästa i den bourdieuska traditionen.

HENNING EICHBERG är forskare vid Center for idræt, sundhed og civilsamfund, Syddansk Universitet. Till artikeln

Ørnulf Seippel

---

Idrett i sivilsamfunnet:
Nettverk, innflytelse og sosial kapital

Staten och marknaden är de mäktigaste aktörerna i moderna samällen. Staten härskar i kraft av sin tvångsapparat och, i vissa samhällen, sin demokratiskt baserade legitimitet, medan marknadens makt i första hand är ekonomisk, exempelvis när det gäller sysselsättningen, eller, för den delen, över de intäkter staten kan tillskansa sig i form av beskattning av marknadens värdeskapande verksamhet, direkt eller indirekt. Mot dessa två ställs ofta det betydligt mer komplicerade civila samhället, som av vissa definieras som all icke-statlig verksamhet, av andra som all icke vinstdrivande verksamhet, och av ytterligare andra som alla former av institutionaliserad mänsklig aktivitet. Denna oenighet till trots är de flesta överens om att det civila samhällets betydelse minskar, till gagn för de andra två sektorerna. Ørnulf Seippel ansluter sig till den definition som med den civila sektorn avser all mänsklig verksamhet som inte utförs under statens paraply eller inom ramen för marknadskapitalistisk verksamhet. Frivilliget är i det sammanhanget ett nyckelbegrepp.

Idrott är en mänsklig aktivitet som förvisso kan analyseras utifrån såväl ett etatistiskt som ett marknadsekonomiskt perspektiv, åtminstone när det är fråga om institutionaliserad idrottslig verksamhet. Men inte minst intressant är idrotten för att den i sin huvudsakliga organisering står med flera fötter utanför statens och marknadens domäner. Frivillighet är således också i analysen av idrott en nyckelbegrepp. Idrottsföreningar bygger på frivillighet och non-profit-engagemang; låt vara att de också är en rekryteringsbas för elitidrotten, marknadens idrottsliga organisationsprincip. Idrott och idrottsrörelsen som exempel på frivillig organisering har länge förbisetts av idrottsforskningen. Således vet vi, eller snarare visste vi, väldigt lite om hur idrottens frivilliga organisering ser ut, och hur den förhåller sig till andra frivilligorganisationer i samhället, innan Ørnulf Seippel inledde sin sociologiska undersökning av dessa frågor. I sin artikel redovisar han resultaten av analyser av ett omfattande statistiskt material av tidsseriekaraktär som handlar om hur idrottens volontärer i Norge förhåller sig till andra frivilliggrupper.

ØRNULF SEIPPEL är forskare vi Institutt for samfunnsforskning, Olso. Till artikeln

Ernesto Abalo Caldera
Martin Danielsson

---

Om aktiva herrar för aktiva herrar:
Mediesporten och dess publik

Frågan är om inte den mest utbredda sporten i Sverige, och världen, är mediesporten. Det är ett rimligt antagande, i alla fall, att betydligt fler individer konsumerar idrott i medierad form än faktiskt, fysiskt, aktivt deltar i idrottslig verksamhet. Och för mediesportens konsumenter har de senaste 15–20 åren inneburit inget mindre än en revolution. Dagstidningar, som i alla tider svarat för den mest spridda idrottsinformationen, fick redan tidigt etermedial konkurrens. Men radio och TV fram till 1970-talets slut spelade i en helt annan liga än dagens veritabla flodvåg av televiserad idrott på alla möjliga, och omöjligt prissatta, kanaler. Till det kommer Internet, av alla IT-branschens apologeter hajpad som framtidens, men även samtidens, informationskanal nummer ett. (Och var läser man dessa rader just nu?)

Idrottens mediepublik är inte överbeforskad; snarare, hävdar Ernesto Abalo Caldera och Martin Danielsson i sin inledning, är forskningen på detta område eftersatt. Säkert ligger detta faktum bakom att Centrum för idrottsforskning satsade en slant på det projekt som utmynnade i Abalo Calderas och Danielssons rapport, Förenaren och utestängaren, som ligger till grund för deras specialskrivna artikel för idrottsforum.org. Ettusenfemhundra individer mellan 18 och 85 år i Kronobergs län, i Småland i södra Sverige, har postenkätstuderats (med den imponerande svarsfrekvensen 63 procent) med avseende på deras konsumtionsmönster när det gäller medierad idrott. Materialet har bearbetats statistiskt, och i artikeln lägger författarna särskild tonvikt på variationer i mediesportkonsumtion beroende på variablerna kön och grad av idrottslig aktivitet, var för sig och tillsammans. Resultaten är synnerligen upplysande och bitvis överraskande. Minst förvånande är slutsatsen att idrottsjournalistik görs av män, om män, för män.

ERNESTO ABALO CALDERA är filosofie magister och MARTIN DANIELSSON filosofie kandidat, båda i medie- och kommunikationsvetenskap, från Växjö universitet. Till artikeln