David Holt Olsen &
Allan B. Grønkjær

---

Dansk fodboldshistorie 4:
På tværs af Sundet – et komparativt blik på dansk og svensk fodbolds historie

Man tänker rätt gärna att de skandinaviska länderna, Danmark, Sverige och Norge, har en i långa stycken likartad historia och samtid. Till dels har sådana tankegångar sina rötter i geografisk närhet och ömsesidigt begripliga språk, samt att länderna under århundradena ibland har varit förenade på det ena eller andra sättet, två och två eller ibland, som under Kalmarunionen, alla tre. Och visst finns det många likheter, inte minst i kulturellt hänseende; så många, faktiskt, att det uppstod en rörelse under den senare delen av 1700-talet, på danskt initiativ, med det övergripande målet att skapa en varaktig vänskap mellan de tre länderna och deras folk. Idén om en gemensam statsbildning dog gradvis ut till följd av ländernas oförmåga att stötta varandra i krissituationer. Under första världskriget väcktes tanken på brödrafolkens gemensamma intressen på nytt, men nu i ett vidare, nordiskt perspektiv, och 1919–24 grundades Föreningarna Norden i de nordiska länderna. År 1952 formaliserades ett samarbete, först på parlamentsnivå i och med bildandet av Nordiska rådet 1952 och sedan på regeringsnivå med Nordiska ministerrådet 1971. Det nordiska samarbetet har dock förlorat avsevärt i betydelse i och med att först Danmark (redan 1973) och därefter Finland och Sverige blivit medlemmar i Europeiska unionen. Det ändrar inte på det faktum att det finns många och starka gemensamma drag och intressen i främst de tre skandinaviska länderna – och inte minst i den idrottsliga kontexten.

Man talar ofta om den nordiska idrottsmodellen, varvid man åsyftar dels idrottens organiseringsprinciper utifrån dess folkrörelsehistoria samt det system för statsstöd till idrotten som är typisk för framför allt Sverige, Norge och Danmark. I begreppet ligger också, menar Dansk Boldspil-Unions ordförande Allan Hansen i samband med att han tidigare i år blev invald i UEFAs styrelse på ett informellt nordiskt mandat, en socialt ansvarig sammanhållning mellan bredd och elit. Hur det är med den saken kan alltid diskuteras; det finns bredd och elit, men hur sammanhållna är de två egentligen? – I denna uppdatering avslutas vår serie om den danska fotbollens historia med den fjärde delen, en komparativ analys av fotbollens, och främst elitfotbollens, historia och aktuella läge i Danmark och Sverige. De tidigare delarna har behandlat dansk fotboll före 1980, dansk fotbolls självförståelse, samt amatörfotbollens död och kommersialiseringen av dansk fotboll efter 1980. David Holt Olsens och Allan B. Grønkjærs analys av dansk fotbollshistoria i de tre första delarna jämförs här med den svenska utvecklingen så som den beskrivits av de svenska fotbollshistorikerna Torbjörn Andersson, Christer Ericsson och Bill Sund. Det finns många likheter mellan de två grannländerna, naturligtvis, så många att skillnaderna är betydligt intressantare att fundera över, forska om, och inte sällan reta sig på. De skillnader som författarna särskilt behandlar i sin artikel handlar om fotbollens utveckling från amatörism till professionalism och kommersialism, och olikheterna är mycket intressanta, liksom de möjliga orsakerna till dem. – Olsen och Grønkjær kommer nu att bearbeta och vidareutveckla delar av sin danska fotbollshistorik och göra vissa kompletteringar, inför en publicering i bokform under 2009, på idrottsforum.orgs bokförlag.

DAVID HOLT OLSEN är cand.mag. i historia och Europastudier. Han är verksam som formidlingsinspektør vid Danmarks Industrimuseum, Horsens. ALLAN B. GRØNKJÆR arbetar som frilanshistoriker i egna företaget abg-historie. Till artikeln

Fanny Davidsson

---

Fotboll för fred: Fotboll som redskap för fred och försoning

Det är inte ovanligt att idrott, och i synnerhet fotboll, jämförs med religion, åtminstone i vissa västeuropeiska länder – och det är inte heller särskilt förvånande. Europas industriländer är i långa stycken reellt sekulariserade, eller på god väg mot en sekularisering, och folk behöver fylla tomrummet som religionen lämnat efter sig med något. Det är påtaglig högkonjunktur för skumraskreligioner som scientologi och för allehanda former av mysticism och New Age, men fotbollen har visat sig ha betydligt större attraktionskraft på massorna. Om fotbollen, liksom religionen med Marx ord, är ”den förtryckta varelsens suck, hjärtat i en hjärtlös värld, och själen hos själlösa villkor” vill vi låta vara osagt, men Beckman, Rooney, Messi och Ronaldo drar förvisso större anhängarskaror än L. Ron Hubbard och neo-gnostikerna. Fotbollen har också ett påtagligt övertag i förhållande till religionen genom dess lätt påvisbara framträdelseformer: Zlatan finns, han lever, och han gör mål. – Liksom inom de konfessionella religionerna finns det ett stort mått av evangelism inom fotbollen. Till exempel har Manchester United FC turnerat i Asien och vunnit miljoner nya supportrar; David Beckham har – förgäves, får man väl säga – sökt ikläda sig samma Messiasroll inom amerikansk soccer som han har för brittiska, europeiska och asiatiska fotbollsfans.

Det finns ytterligare en likhet mellan fotboll och den klassiska kristendomen – missionsverksamheten. Den kristna missionsverksamheten i Afrika, i Paulus’ efterföljd, var betydande, men till skillnad från dennes fredliga mission gick den senare kristna missionen, protestantisk såväl som katolsk, hand i hand med politisk och militär kolonisation, och innebar dessutom en för de drabbade folken förödande och förödmjukande kulturimperialism. Den satsning på att med hjälp av fotboll bidra till samhällsutvecklingen i afrikanska länder, men också på krigshärjade eller utarmade platser på andra håll i världen, kan ses som en form av ickekonfessionell mission. Och det är svårt att se några direkta nackdelar med att låta fotbollen, såväl spelet i sig som dess mäktiga organisationer, arbeta för integration, frigörelse och utveckling, och mot okunnighet och fördomar. Faktum är att den allvarligaste kritiken snarast handlar om risken för övertro på fotbollens potential som frigörelsepedagogik. – Fanny Davidsson tycks inte ha fallit i den fällan; hon arbetar aktivt och praktiskt med fotboll som redskap för konfliktlösning och integration, och i sin artikel i denna uppdatering redovisar hon sina erfarenheter från Bosnien Hercegovina, där hon arbetat inom det UEFA-finansierade projektet ”Preventing Violence in Football – Master your Emotions!” i samarbete med Street Football World och Cross Cultures Project Association. Hon blandar dagboksanteckningar och bilder från det praktiska arbetet på fältet med analyser av strategier och tillvägagångssätt, och ger intressanta och viktiga inblickar i en mindre känd del av ”the beautiful game”.

FANNY DAVIDSSON är fil kand i mänskliga rättigheter och arbetar som frilansande utbildare inom konflikthantering och mänskliga rättigheter. Hon har sin bakgrund inom fredsrörelsen och arbete med ungdomar. Sedan ett drygt år tillbaka arbetar Fanny med konflikthantering inom idrotten, i synnerhet fotboll. Till artikeln

Kirsten Kaya Roessler

---

Når kriser skal tackles: Bevægelse i idretten mellem integration og progression

Redan för tio år sedan konstaterade Tom Ferraro i en artikel att det dominerande perspektivet inom tillämpad idrottspsykologi utgår från kognitiv beteendeterapi, KBT. Under det decennium som därefter förflutit har denna iakttagelse fått alltmer fog för sig, vilket inte minst kan avläsas i aktuell bokutgivning på idrottspsykologins område; i sammanhanget kan forumets recensionssida för idrottspsykologisk facklitteratur tjäna som evidens. Det finns en nästan frenetisk utgivning av idrottspsykologisk litteratur, med till synes likartade titlar och upplägg. Att döma av våra recensenters omdömen är allt inte originellt, eller ibland ens bra, medan somt är mycket bra och en titel lägger, enligt dess recensent, ”ribban på världsrekordhöjd”. Under rubriken ”klinisk idrottspsykologi” utvecklar dess författare en kritik mot traditionell KBT och andra, slentrianmässigt tillämpade, tekniker för intervention, och argumenterar istället för den beteendeterapeutiska inriktning som går under benämningen ”acceptance and commitment”-terapi, under ivrigt förespråkande av en integrering av klinisk psykologi med idrottspsykologi. – Kanske den gängse idrottspsykologins syn på psykoanalys sammanfattas i detta citat från sportspsychologytennis.com när man argumenterar för att tennisspelare ska dra nytta av idrottspsykologi: ”No voodoo or psychoanalysis here.”

Ferraro vill emellertid se mer av psykoanalytiska metoder och tekniker inom idrottspsykologin. Själv verksam som idrottspsykolog accepterar och problematiserar han traditionella idrottspsykologiska interventionstekniker, som regel baserade på kognitiv beteendeterapi; på grundval av egen erfarenhet hävdar han emellertid att man med dessa metoder inte når så långt som man skulle önska. Med utgångspunkt i en tidig text om psykoanalytisk tänkande inom idrott, Dan Dervins ”A Psychoanalysis of Sports” från 1985, utvecklar han sitt resonemang om psykoanalysens idrottspsykologiska potential, med särskilt fokus på atletens ångest (anxiety, angst). Han argumenterar i sin slutsats för en syntes mellan KBT och psykoanalys som idrottspsykologins bästa framtidsscenario. I en mer sentida plädoyer för psykoanalysen som den naturliga behandlingsformen för ångestansatta idrottsmän och -kvinnor tar Kirsten Kaya Roessler utgångspunkt i Erik Homburger Eriksons modell för psykosocial personlighetsutveckling, Heintz Kohuts psykodynamiska självpsykologi och Fritz Riemanns teorier om ångesten som drivkraft, och hon argumenterar kraftfullt för en förståelse av idrotten och atleters utsatta situation som rotad i ångest, och för ett psykoanalytiskt angreppssätt i syfte att handskas med sådana tillstånd.

KIRSTEN KAYA ROESSLER är disputerad lektor vid Institut for Idræt og Biomekanik, Syddansk Universitet i Odense. Hennes forskningsinriktning är hälsopsykologi, arkitekturpsykologi, och fysisk aktivitet som behandling. Till artikeln

Jyri Backman

---

”Ticket Touting” – utgör det ett problem inom svensk fotboll?

Marknadsmisslyckande, market failure, kan som begrepp spåras tillbaka till den på många sätt framsynte brittiske filosofen och utilitaristen Henry Sidgwick (1838–1900), som själv kunde iaktta en rad sådana effekter i det marknadsekonomiska systemet i viktorianska England. Marknadsmisslyckanden förekom naturligtvis också dessförinnan, och uppfattades av de förklassiska ekonomerna som uttryck för ekonomiska eller finansiella aktörers ohämmade egenintresse, mot vilket endast ingripande från staten kunde förslå. De klassiska ekonomerna med Adam Smith i spetsen ansåg för sin del att den fria marknaden själv var förmögen att handskas med sådana problem genom att balans uppkom mellan egenintresset och samhällsintresset utan regleringar och intervention från staten. Inom neo-klassisk ekonomisk teori, där Keynes var en av förgrundsfigurerna, konstaterades en rad avvikelser som marknaden självt inte kunde handskas med, marknadsmisslyckanden som endast statlig kontroll och reglering skulle kunna åtgärda och förebygga. Det dröjde dock till 1958 innan själva begreppet marknadsmisslyckande användes av en ekonom. – Det anses finnas tre huvudorsaker till marknadsmisslyckanden, nämligen frånvaron av konkurrens, externaliteter, till exempel miljöpåverkan, och public goods, det vill säga nyttigheter som är allmänt och fritt tillgängliga utan konkurrens. Den underliggande orsaken, mer relevant i det här sammanhanget, sägs dock vara att marknadsmisslyckande är en följd av äganderättsproblem.

På marknaden säljs och köps inte endast varor och tjänster, utan också rätten att använda dem på ett visst sätt under viss tid, det vill säga att marknaden organiserar utbytet av kontrollen över varorna och tjänsterna. Vad är då en biljett? En vara? En tjänst? Detta är på sätt och vis ointressant (sanningen är väl snarast att biljetten är en vara som ger tillträde till en tjänst – en operaföreställning, en fotbollsmatch, en tågresa); det är rätten att använda den som man köper, och säljaren frånhänder sig den rätten med det (oftast) outtalade villkoret att den används på ett visst, åsyftat sätt. Jag köper en biljett som ger mig tillträde till en fotbollsmatch mellan lag A och lag B på arenan C en viss dag, D. Men med överlämnandet av den fysiska biljetten till mig frånhänder sig säljaren den faktiska kontrollen över hur biljetten används. Jag kan nu göra vad jag vill med den. Här har vi grundförutsättningarna för ”ticket touting”, återförsäljning av biljetter. Jag kan ställa mig utanför arenan C på dagen D och sälja biljetten till högstbjudande; dock är jag underkastad marknadsmekanismen för tillgång och efterfrågan. Jyri Backman undersöker och problematiserar i den här artikeln fenomenet ”ticket touting” utifrån en rad olika perspektiv, juridiskt, ekonomiskt, sociologiskt, i England och Sverige, ur ett samhällsperspektiv och ur fotbollsetablissemangets perspektiv. Hans ingående förstudie lägger grunden för kommande empiriska studier av företeelsen på svensk botten.

JYRI BACKMAN är jurist och idrottslärare. Han är verksam som universitetsadjunkt vid Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola, och doktorand inom nationella forskarskolan i idrottsvetenskap. Till artikeln

Jan Ove Tangen

---

Forskning og makt i den frivillige idretten i Norge – noen refleksjoner

Vi hade nyligen anledning att reflektera lite kring staten, dess uppkomst och funktion utifrån olika statsteorier. Vi kunde konstatera att staten under den klart övervägande delen av de organiserade samhällenas historia varit ett instrument för fåtalets maktutövning över flertalet. I vår extremt komprimerade framställning kom demokratiseringen av staten neddimpande i anslutning till industrialiseringen och nya klassers krav på medinflytande. Demokrati. Ett laddat begrepp, lätt förklarat etymologiskt, men svårt att ge en entydig innebörd. Demo kommer från grekiskans demos, folket, och kratos, också grekiska, betyder styre. Folkstyre, således; folket styr i staten, som är av och för folket. Denna typ av maktutövningen tillämpades i de grekiska statsstaterna, ett slags direktdemokrati; dock var till exempel slavar och kvinnor exkluderade från den styrande eliten, och med dagens mått mätt var det inte en acceptabel nivå på demokrati. Att den ändå alltjämt utgör modellen efter vilken vi mäter moderna demokratier beror på att styresformen för de som inkluderades kan betraktas som optimalt rättvis, och därmed demokratisk. I dagens västerländska samhällen är frågan om mest rättvis styresform i stort sett avgjord, och diskussionerna hos oss tenderar att snarare handla om andra länder i andra delar av världen, eller om demokratiunderskottet inom det överstatliga organet Europeiska unionen, EU.

Istället kan européer, och särskilt vi nordbor, kosta på oss att föra ingående samtal om demokratin i subsystem, det vill säga till exempel olika slags organisationer, eller fält, som är underordnade en eller flera stater. Arbetsplatsdemokrati är förvisso inget nytt begrepp, till exempel stod det högt på syndikalisternas dagordning för drygt 100 år sedan, men det fick en konsensuell innebörd i Sverige i samband med Lagen om medbestämmande (MBL) på 1970-talet. Folkrörelser, som kooperationen eller hyresgästföreningen, har varit angelägna om att framhålla den interna demokratin, och begreppet interndemokrati blev honnörsord också för politiska partier och andra opinionsbildande sammanslutningar. Inom den organiserade idrottsrörelsen, med dess allmänna Bror Duktig-attityd, har demokrati blivit mer än ett honnörsord, snarast ett mantra. Samtidigt visar undersökningar att det oftare är läpparnas bekännelser än verkligt flertalsinflytande som manifesteras inom klubbar och föreningar. Det tioåriga, nu avslutade, norska forskningsprogrammet ”Idrett, samfunn og frivillig organisering”, som övriga länder i Norges närområde borde vara rejält avundsjuka på, undersökte bland mycket annat demokratin inom idrottsrörelsen i Norge. I en slutrapport rörande den delen, Idrettsdemokratiet – makt og styring i idretten, som vi kommer att recensera på idrottsforum.org senare i höst, konstaterar författarna att den interna demokratin inom idrottsrörelsen är svag, trots alla formella stadganden. Men, frågar sig Jan Ove Tangen i en reflekterande essä med anledning av rapporten, är det verkligen demokrati som gagnar idrottsrörelsen? Och varför ställer demokratiforskare så ofta begreppen makt och demokrati mot varandra, som antonymer? Demokrati är ett uttryck för makt, folkmakt. Och, menar Tangen med stöd hos Luhmann, varje system – också idrottens – har eller bör ha den maktstruktur som bäst gynnar de övergripande målen, koden, som i idrottens fall är att vinna eller att bli bättre. Är det då demokrati, allas makt och inflytande över alla beslut och val? Nej, svarar Tangen och specificerar en idrottsorganisations speciella behov för organisatorisk måluppfyllelse, kanske är det snarare något som vi skulle kunna kalla för sportokrati?!

JAN OVE TANGEN är fil dr och professor i sociologi. Han är verksam vid Høgskolen i Telemark, Institutt for idretts- og friluftslivsfag, där han undervisar på alla nivåer inom drottssosiologi. Han forskar för närvarande bland annat om golfidrottens framväxt i Norge. Till artikeln

David Holt Olsen &
Allan B. Grønkjær

---

Dansk fodboldshistorie 3:
Acceptér, at du kan tabe en fodboldkamp. Og gør det med værdighed!

Kommersialiseringen av europeisk klubbfotboll gick hand i hand med en professionalisering av elitfotbollen och en tilltagande medialisering av sporten. Att fotbollsspelare skulle få lön för sin möda var ingen självklarhet i de nordiska länderna före 1970; det fanns för övrigt inte sådana pengar inom sporten att en klubb kunde anställa ett tjugotal spelare med konkurrenskraftiga löner. Företagssponsring av sporten var i och för sig redan vanlig, men reklambudskapen nådde bara de som såg matchen på plats; begränsad exponering innebar begränsade intäkter. Först med utvecklingen av TV-mediet och ett ökat intresse för att sända fotboll och annan sport, kunde reklambudskapen nå en bredare publik och därmed få kosta mer. Större intäkter till klubbarna ledde till att man köpte in intressanta spelare, vilket i sin tur höjde nivån på spelet och därmed underhållningsvärdet. Klubbarna började ta betalt för sändningsrättigheter, mer pengar in i sporten, bättre spelare och tränare köptes, fler ville se fotboll på TV, och på den vägen är det, fortfarande i en ständigt stegrande takt. På bara några få årtionden har fotbollsspelare gått från att vara hel- eller halvamatörer till att räknas till världens mest högavlönade arbetstagare – för arbetstagare är de. Det slogs fast i den så kallade Bosman-domen, då EG-domstolen bestämde att den generella principen om fri rörlighet för arbetskraft ska gälla också fotbollsspelare. Därför får spelare fritt flytta mellan klubbar när kontraktet löpt ut, och ett lag får fritt bestämma antalet EU-medborgare bland spelarna på planen. Många farhågor uttrycktes i samband med domen, och den förändrade förvisso det europeiska fotbollslandskapet i grunden. Efter Bosman-domen har detaljer för de nya reglerna utarbetats i en överenskommelse mellan EU, UEFA och FIFA (2001), och i och med ett beslut i idrottens Court of Arbitration 2008 (Webster-fallet) kan tillämpningen av de nya reglerna sägas vara fastlagd.

David Holt Olsens och Allan B. Grønkjærs artikelserie om dansk fotbollshistoria har med det tredje avsnittet (av fyra) kommit fram till de oerhört dynamiska decennierna från 1970 och framåt. Liksom de tidigare två bygger texten på deras stora bok om dansk klubbfotbolls historia, Fodbold, fair play og forretning: Dansk klubfodbolds historie (Turbine Forlag), med en vidgning av perspektivet förbi klubbhorisonten. Den danska fotbollens organisationer spjärnade länge emot de kommersialiseringstendenser som fanns i omvärlden och som gjorde sig påminda också i det egna landet; först med Herning Fremads import av Bobby Moore 1978 kan man tala om professionell fotboll i Danmark. Olsen och Grønkjær beskriver mekanismerna bakom motståndet, liksom omständigheterna kring brottet med amatöridealet och den förändrade självbilden som följde inom dansk fotboll. Med illustrativa citat från spelare och ledare visar de övertygande på den obönhörlighet med vilken anpassningen av fotbollen till den gängse marknadsekonomins funktionssätt skedde. – I det sista avsnittet, som publiceras den 16 december, diskuterar författarna skillnader och likheter mellan fotbollens utveckling Sverige och Danmark.

DAVID HOLT OLSEN är cand.mag. i historia och Europastudier. Han är verksam som formidlingsinspektør vid Danmarks Industrimuseum, Horsens. ALLAN B. GRØNKJÆR arbetar som frilanshistoriker i egna företaget abg-historie. Till artikeln

Hanna Leback

---

Kriskommunikation eller kris i kommunikationen: En ideell fotbollsförenings mediehantering under en skatteskandal

Att ta timeout. Att göra en pudel. Två ganska nya uttryck i offentligheten, som båda konnoterar klavertramp av en magnitud som bara kan sonas med ett annonserat tillbakadragande eller en förödmjukande ursäkt – båda uttalade i offentlighetens grymma ljus. Av allt att döma var det Socialdemokraternas nuvarande partiledare Mona Sahlin som först lyfte detta uttryck ur dess sportsliga kontext när hon efter den så kallade Tobleroneaffären i oktober 1995 beslöt att ta en timeout från politiken. (Hon hade kunnat använda det mera svenskklingande, men inte mindre idrottsliga uttrycket halvhalt, som just betyder att stanna upp, ta en paus, fundera över vart man är på väg. Uttrycket är lånat från dressyrridningen, och fanns i tryck redan 1818.) Pudeln har fått sitt namn efter det tyska ordet för att sprattla i vattnet, men i svensk politik handlar en pudel snarare om att lägga sig på rygg och sprattla med benen. Uttrycket ”att göra en hel pudel” lär stamma från en norsk kommunikationsstrateg och användes av denne för att beskriva hur Jan O. Karlsson handskades med offentliggörandet av att han tog ut dubbla löner, från både svenska staten och EU.

Båda dessa uttryck beskriver beteenden som är en följd av bristande kriskommunikativ förmåga att handskas med mediestormar efter politiska skandaler på antingen organisatorisk eller individuell nivå. Bakomliggande orsak är oftast att någon, inte sällan politikern själv, misskött sig på ett eller annat sätt, och, hårt utsatt av medierna, spontant och i panik reagerat med att förneka skuld eller på annat sätt bortförklara eller förvisa problemet som någon annans. Med vår tids ymniga informationstillgång och mediernas ovilja att släppa en potentiellt saftig skandalnyhet så blir den skyldige nästan alltid avslöjad, med lögner och allt. Vad det i grunden handlar om är frånvaron av kommunikationsstrategier i krissituationer, och just detta står i fokus i Hanna Lebacks artikel. Och hennes exempel från idrottens värld är väl valt – här finns både en politiker och en pudel inblandade. Politikern är dåvarande finansministern och idrottsministern Bosse Ringholm, och pudeln gjorde han i samband med att Enskede IK, den fotbollsklubb han var ordförande för, avslöjades som skattesmitare av radions Dagens Eko 2004. Hanna Leback följer Enskede IKs krisförlopp genom artiklar i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet under de två år den pågick, och avslöjar obarmhärtigt klubbens oförmåga att handskas med mediernas påträngande frågor – beroende på att man saknade en i förväg utarbetad kommunikationsstrategi. Och häri finns en läxa för varje organisation, inom och utanför idrotten; ty alla kan göra ett misstag, ett misstag som en journalist kan uppdaga, och sedan är drevet igång...

HANNA LEBACK har en fil kand med huvudämnet medie- och kommunikationsvetenskap från högskolan Dalarna (2009) och arbetar för närvarande som informatör på Svenska Fotbollförbundet. Till artikeln

Halvdan Haugsbakken

---

Fotballselskapet

Staten är ett intressant begrepp, fenomen och studieobjekt. Efter att länge ha motsvarat sitt etymologiska ursprung, det vill säga stare, status, bestående tillstånd, på gränsen till statisk, har staten – i betydelsen överordnad garant för organiserade samhällens fortbestånd – genomgått dramatiska förändringar under de senaste 2–300 åren. Grunderna i modern statsteori finns hos Platon och Aristoteles, som bidrog till och fick uppleva framväxten av de första staterna, stadsstaterna i Grekland, som så småningom replikerades över hela Medelhavsområdet. Genom århundradena har staten i dess många variationer på samma grundtema, det vill säga en- eller fåmansvälde, oftare varit folkets fiende än dess beskyddare, dess utsugare snarare än dess välgörare. Härvidlag har verkligheten skilt sig från kartan, till exempel i Aristoteles tappning, enligt vilken staten ska garantera en naturlig fördelning av materiella tillgångar, rättvisa och beskydd, samt moralisk fostran. Det finns historiska exempel på folkliga resningar mot autokratiska statsbildningar, men de var få och föga framgångsrika, med ett bekant undantag – den franska revolutionen. Med industrialiseringen och framväxten av ett nytt slags klassamhälle kom också krav på ökat inflytande inom staten som politiskt system, och demokratisering fördes högt upp på agendan. Statsteorier utvecklades av Marx och Engels – där staten sågs som den härskande klassens verkställande organ, och av Weber, som definierade staten i termer av faktiskt monopol på legitim våldsutövning inom ett specifikt territorium. Efterkrigstiden domineras, kan man säga, av i huvudsak tre statsteoretiska inriktningar, dels marxismens, i förhållande till Marx själv kraftigt reviderade, utgångspunkt i det kapitalistiska samhällets klassmotsättningar, dels pluralismens syn på staten som en i huvudsak neutral aktör som svarar mot krav från många håll, med Robert Dahls ord en polyarki, samt neoinstitutionalismens, som till skillnad mot de andras syn på staten som reaktiv snarare uppfattar den som en av institutioner uppbyggd, autonom och proaktiv enhet.

En nutida statsteoretisk infallsvinkel uppfattar att den moderna staten drar sig tillbaka. Bland annat den kända brittiska forskaren Susan Strange (1923–1996) såg med oro den territoriella staten vika ned sig till förmån för internationella ekonomiska sammanslutningar på en global marknad. Stranges tankegångar bildar en av utgångspunkterna i Halvdan Haugsbakkens essä om fotbollsbolag. Det andra teoretiska benet svarar den australiensiske antropologen Bruce Kapferer för, med sitt begrepp ”oligarch-corporation”. Haugsbakken använder – framgångsrikt – de moderna storklubbarna inom fotbollen som exempel i ett djuplodande teoretiskt och empiriskt arbete som spänner över nationalstatens försvagning i globaliseringens tidevarv, och den Weberianska statsteorins försvagning i en tid som kännetecknas av deterritoriella organisationer och en tendensiell minskning av statlig våldsanvändning inom det egna territoriet. Och när staten drar sig undan tar idrotten för sig – eller i varje fall fotbollen. Halvdan Haugsbakken bjuder på spännande och provokativa tankegångar om klubbfotbollens grädda – Manchester United, Barcelona FC, med flera – som exempel på oligarkiskt styrda korporationer som trotsar statlig, och överstatlig, styrning.

HALVDAN HAUGSBAKKEN är forskare och ph.d-student vid SINTEF Teknologi og samfunn, avdeling for Innovasjon og virksomhetsutvikling. Till artikeln

Monika Roscher

---

Forming of Aesthetic Judgements in Movement

Mänsklig rörelse och mänsklig erfarenhet kan beskrivas i kvantitativa termer. Detta är vad bland andra biomekaniken har strävat efter. Sådana ”positivistiska” och objektivistiska beskrivningar utelämnar emellertid viktiga dimensioner av mänsklig rörelse; den biometriska ansatsen är såleddes reduktiv. Självreflekterande biologisk forskning är som regel medveten om denna form av metodologisk reduktion, men hur kan metodologisk reduktionism komma till rätta med problemet på ett självreflekterat sätt? Detta har varit utgångspunkten för fenomenologin, alltsedan Johann Wolfgang von Goethes Zur Farbenlehre (1810), och de klassiska franska epistemologerna (till exempel Gaston Bachelards La psychanalyse du feu, 1938). Den fenomenologiska skolan inom filosofin har försökt att bygga ett teoretiskt ramverk kring denna utmaning, med Edmund Husserl (Allgemeine Einführung in die reine Phänomenologie, 1913) och Maurice Merleau-Ponty (Phénoménologie de la perception, 1945) som centralgestalter.

Om rörelse inte ses som en ”faktor” eller ett ”system” i ett förklaringssammanhang, utan som ett fenomen i en kontext av komplex förståelse – vart leder det oss? Detta är vad flera samtida fenomenologer försökt utröna och applicera inom – bland annat – idrottsforskningen. Monika Roscher är en av dem, och i sin doktorsavhandling med titeln Reflexives Bewegen: Phänomenologische Studien zu einer Ästhesiologie körperlicher Bildung har hon ansträngt sig för att nå klarhet. I sin artikel för idrottsforum.org summerar Roscher sina försök. Bland försiktigt kritiska läsare kan frågetecken uppkomma rörande det överdrivet komplicerade nyspråk som är typiskt för moderna fenomenologiska ansatser, men också över hur alla referenser till tunga auktoriteter ska bedömas. Är fenomenologin ett nytt slags akademisk skolastik? Eller är detta uttryck för barnsjukdomar inom ett nytt narrativt närmande till människans kroppsliga praxis? Allt det kan och bör diskuteras och ifrågasättas; vad som emellertid inte kan ifrågasättas är behovet av att berika och utveckla metoderna för att studera mänsklig rörelse. /Henning Eichberg, Syddansk Universitet, Odense

MONIKA ROSCHER är Vertretungsprofessorin vid Institut für Sportwissenschaft inom fakulteten Sozialwissenschaften, Medien und Sport, Johannes Gutenberg-Universität i Mainz. Till artikeln

David Holt Olsen &
Allan B. Grønkjær

---

Dansk fodboldshistorie 2:
Tab og vind med samme sind
– dansk fodbolds selvforståelse

Fotbollen fortsätter att hålla sin publik i ett järngrepp. En vanlig dag som denna lyfter lokaltidningen fram tre matcher att hålla reda på, Sveriges kvinnor möter Englands i fotbolls-EM i Finland, och kan vid oavgjort vinna gruppen och därmed slippa möta Tyskland i kvartsfinal; lokalderbyt i Allsvenskan mellan heta Helsingborg, som kan ta sig upp till fjärdeplatsen i tabellen, bara tre poäng efter ledande AIK, och mesiga Malmö, som vid förlust ligger kvar på tiondeplatsen; och Barcelonas match mot Sporting Gijón, med tung förväntan på Barças rekorddyra nyförvärv Zlatan Ibrahimovic att göra mål, som i sina ligapremiärmatcher i både Juventus och Inter. För många, många människor är sådana här händelser av största, ibland avgörande, intresse. Fotboll är viktigt.

I denna uppdatering presenterar vi del 2 i vår serie om dansk fotbollshistoria. Våra guider är som tidigare David Holt Olsen och Allan B. Grønkjær. Den första delen, som publicerades i april i år, behandlade dansk fotboll under perioden 1870–1980 under rubriken ”Var det fodbold før 1980?”. Bakom den provokativa rubriken ligger vad som av författarna betecknas som en avsaknad av historisk medvetenhet när det gäller fotboll i Danmark, bland såväl forskare som journalister. Olsen och Grønkjær har arbetar för att avhjälpa bristerna, inte minst med deras stora bok om dansk klubbfotbolls historia, Fodbold, fair play og forretning: Dansk klubfodbolds historie (Turbine Forlag). I den andra delen av deras danska fotbollshistoria för idrottsforum.org tar de upp den danska fotbollens självförståelse och självbild till behandling. Med en empiri i form av fotbollsrörelsens egna texter i bland annat jubileumsskrifter, och med en textanalytisk metod som för tankarna till Croces synsätt att all historia är samtidshistoria, skapar författarna det förflutnas diskurs genom att bygga en berättelse på grundval av analysen av det historiska källmaterialet. Och fotbollsrörelsens egen berättelse om dansk fotboll är berättelsen om rötter som går ända tillbaka till de antika olympiska spelen, om kamratskap och jämlikhet, om idealism, frivillighet och kamp mot professionalisering. Vad som sedan händer med den berättelsen efter 1978 är föremål för Olsen och Grønkjærs tredje artikel, som publiceras den 11 november 2009.

DAVID HOLT OLSEN är cand.mag. i historia och Europastudier. Han är verksam som formidlingsinspektør vid Danmarks Industrimuseum, Horsens. ALLAN B. GRØNKJÆR arbetar som frilanshistoriker i egna företaget abg-historie. Till artikeln

Johnny Wijk

---

De ”glömda” mästerskapen i Oslo 1946:
Om tävlingarna där Europas idrottare åter kunde mötas efter krigets slut och om medaljerna Arne Andersson aldrig fick ta

Det talades mycket om det svenska friidrottsundret för ett par år sedan. Och visst var det fråga om rejäla internationella framgångar för svenska friidrottare. Från ett magert brons i EM 1998 och delad nittondeplats i medaljtabellen rakade di svenske hem fem medaljer 2002, varav tre guld, och det blev en femteplats i medaljtoppen före bland andra Tyskland; och sex medaljer 2006, också då tre guld, också då en femteplats, före bland andra Storbritannien. Världsmästerskapen under 2000-talet beskriver en liknande utveckling, men liksom när det gäller både inomhus-EM och OS finns där dessutom slutet på undret registrerat; ingen medalj alls i OS i Beijing, till exempel.

Förra gången man kunde tala om ett svenskt friidrottsunder var på 1930- och 40-talen, och det är intressant att notera skillnaderna mellan då och nu. För det första rörde det sig då om ett löparunder, i huvudsak på medeldistans, medan 2000-talsuppsvinget mest handlade om hoppgrenar, och naturligtvis mångkamp. Gunder Hägg, Arne Andersson, Lennart Strand, Henry Kälarne är några stjärnor vi minns från den tiden. En annan, mycket intressant skillnad handlar om medielandskapet. Idag är en sportprestation känd över hela världen inom en timme efter att den åstadkommits. Före och under kriget fanns visserligen radio, och därtill en betydligt livaktigare dagspress än idag, men sportjournalistiken hade inte den framskjutna position då som nu. Trots detta var herrar Häggs och Anderssons bravader på kolstybben väl kända i hela landet och i världen runt oss, och det anordnades ett stort antal löpargalor som var mycket välbesökta. Den tredje viktiga skillnaden handlar om graden av kommersialisering av idrotten. Idag kan man under ett decennium som framgångsrik idrottare samla ihop en förmögenhet som räcker livet ut. Det har rimligen stor betydelse för rekrytering till idrotten och skapar motivation för att satsa på en elitidrottskarriär. För 70 år sedan var amatörismen idrottens credo; motivation fick man söka på annat håll, för man kunde inte, man fick inte, bli rik på idrott. Men fick inte ens ta emot minsta pekuniära ersättning eller belöning, vilket Hägg, Andersson och flera andra blev plågsamt varse när de 1946 avstängdes från idrotten ”för evigt” för brott mot amatörreglerna.

Vi har i denna uppdatering nöjet att presentera en idrottshistorisk studie av Johnny Wijk, som mot bakgrund av de första internationella mästerskapen i friidrott efter kriget, EM i Oslo 1946, berättar historien om Sveriges första friidrottsunder, dess samhälleliga kontext, dess huvudaktörer, dess uppgång och framtvingade fall. Med sin omfattande kunskap och sitt levande berättarskap placerar Wijk läsaren bredvid Arne Andersson på Bislets läktare, och nog delar man dennes bitterhet över att se resultat och tider som, om han fått tävla, hade gjort honom till mästerkapens okrönte löparkung. Arne Andersson avled i början av april 2009, 91 år gammal.

JOHNNY WIJK är FD och universitetslektor vid Historiska institutionen, Stockholms universitet. Till artikeln

Kristin Fransson

---

Children’s Sport, a Question of Rights? Children, Childhood and the Swedish Sports Movement

Om lite drygt sex månader fyller FNs barnkonvention, United Nations Convention on the Rights of the Child, 20 år. Konventionen, som är en del av folkrätten, antogs den 20 november 1989, och idag har alla världens länder utom två, USA och Somalia, ratificerat den. Därmed har dessa länder accepterat att anpassa nationell lagstiftning efter de principer och regler som konventionen fastställer. Den nationella anpassningen sker gradvis och delvis under visst motstånd, och flera länder ratificerade dessutom konventionen med mer eller mindre omfattande reservationer. De centrala principerna i konventionen finns i artikel 2 – alla barn har samma rättigheter och lika värde; artikel 3 – barnets bästa ska sättas i första rummet; artikel 6 – barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling; samt artikel 12 – barn har åsiktsfrihet och rätt att får åsikterna beaktade i olika sammanhang. Brott mot Barnkonventionen kan inte lagföras eller bestraffas.

I alla stater och samhällen, och i alla delar av samhället, ska konventionens allmänna principer och detaljerade regler vara vägledande. När konventionens bokstav och anda ska omsättas i konkret handling talar man ofta i termer av barnperspektivet. Någon definition av det begreppet står inte att finna någonstans, men ordet bär på en kraftfull politisk-moralisk potential. I de strukturerade miljöer där barn främst vistas intar idrotten en särställning. Skolan styrs av samhället, medan den privata sfären, hemmet och familjen, i allt väsentligt står utanför samhällelig kontroll. Så, vad händer med unga människor under 18 år, konventionens definition av barn, inom den organiserade föreningsidrottens domän? Detta är frågeställningen för Kristin Fransson i hennes licentiatavhandlingsprojekt. I artikeln i denna uppdatering, som sammanfattar de inledande delarna av avhandlingen, analyserar hon aktuell forskning om barn, ungdom och idrott i syfte att fastställa kunskapsläget när det gäller barnens rättigheter i den idrottsliga praktiken – hur konventionens principer uppfattas och hur de tas tillvara inom den organiserade idrottsrörelsen.

KRISTIN FRANSSON är doktorand vid Malmö högskola och Örebro universitet, och är verksam vid Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola. Till artikeln

Katarina Schenker

---

För en kritisk didaktik inom idrottslärarutbildningen

”Begreppet didaktisk miljö är komplicerat, då det finns flera didaktikperspektiv”, skriver Katarina Schenker inledningsvis i sin artikel. För den som, likt tjänstgörande redaktör, inte skolats i pedagogikens och utbildningsvetenskapens teori och praktik ter sig redan begreppet didaktik som komplicerat. Ordets ursprung är dock klart; tillgängliga ordböcker är eniga om det grekiska ursprunget, didaskein, undervisa, lära ut, och därifrån vidare till didaktikos, också grekiska, som en person lämpad att undervisa. Didaktiken har beskrivits som en av pedagogikens två huvudroller (den andra är fostran), men också som den teoretiska delen av pedagogiken. Grundläggande element inom didaktiken är planering av undervisning och utbildning, undervisningens utformning, och olika aspekter på lärande och läromedel. Ämnesdidaktik handlar om de specifika didaktiska krav ett enskilt ämne eller område ställer på ut- och inlärning.

Ett sådant enskilt ämne, som dessutom är ett skolämne och ett som ligger forumet varmt om hjärtat, är idrott och hälsa. För att lära ut idrott och hälsa finns idrottslärare som i sin tur för sin utbildning förutsätter idrottslärarutbildningar. Dessa är i Sverige förlagda till de allmänna lärarutbildningarna, och var därmed också föremål för den svepande, men omfattande och nedgörande kritik som såväl den svenska skolan som lärarutbildningen och dess utbildningsanstalter utsattes för, och som ledde till att Sigbrit Franke sattes att utreda ”eländet”. Och det är Franke-utredningens betänkande, En hållbar lärarutbildning (SOU 2008:109) som är utgångspunkt för Katarina Schenkers artikel. Utredningen menar att det finns en överetablering av idrottslärarutbildningar i landet, och att det fortsättningsvis ska krävas ”en etablerad vetenskaplig och didaktisk miljö” för att idrottslärarutbildning ska få bedrivas. Schenker problematiserar didaktikmiljöbegreppet och ifrågasätter grundläggande tankegångar i utredningen, till exempel att idrott och hälsa reduceras till ett praktiskt skolämne, trots den teoretiska anknytning och fördjupning som både idrott och hälsa, var för sig och tillsammans, kräver.

KATARINA SCHENKER är doktorand vid Malmö högskola och Örebro universitet, och är verksam vid Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola. Till artikeln

David Holt Olsen &
Allan B. Grønkjær

---

Dansk fodboldshistorie 1:
Var der fodbold før 1980?

Det finns många mått på fotbollens storhet. I Sverige finns nästan 3.400 fotbollsklubbar med en miljon medlemmar varav en fjärdedel med spelarlicens. I hela världen lär det finnas cirka 120 miljoner registrerade spelare (varav 10 miljoner kvinnor), och i bara en handfull länder finns det sporter som är större än fotboll. I Danmark finns nästan 1.600 klubbar med drygt 300.000 aktiva spelare. Men det finns också andra sätt att mäta. Av de 611 böcker som har recenseras på idrottsforum.org handlar nästan var sjätte bok om fotboll, cirka 16 procent. Och av 228 artiklar som publicerats handlar 49, eller 22 procent, om fotboll. I föreliggande uppdatering ägnas bägge artiklarna åt fotboll, liksom en av fem recensioner. I den mån idrottsforum.org speglar idrottsforskningen i Skandinavien, så speglar inriktningen på skandinavisk idrottsforskning ganska väl fotbollens dominerande ställning i idrottsvärlden.

idrottsforum.org har det stora nöjet att i denna uppdatering inleda en ytterligare satsning på fotbollsforskning. Vi ska i fyra artiklar under 2009 fördjupa kunskaperna om fotbollens historia i Danmark. David Holt Olsen och Allan Grønkjær publicerade 2007 boken Fodbold, fair play og forretning: Dansk klubfodbolds historie (Turbine Forlag), en coffee table-bok med smakfull design och mycket bilder, som utgjorde en del av författarnas examensarbete vid Aarhus universitet. Boken recenserades på forumet av Arve Hjelseth. Nu går Olsen och Grønkjær vidare och vidgar perspektivet till att omfatta spelets historia också utanför klubbfotbollen. Satsningen ska ses mot bakgrund av en hitintills ganska bristfällig historisk forskning om dansk fotboll. Den första artikeln behandlar dansk fotbollshistoria före 1980, där författarna drar upp grunddragen i den danska fotbollens utveckling från introduktionen av fotboll i landet på 1870-talet. I kommande artiklar behandlas dansk fotbolls ideologi och självförståelse (publiceras 090902), skillnader och likheter mellan dansk och svensk fotbollsutveckling (091014) samt kommersialiseringen av fotbollen och spelets globalisering (091216).

DAVID HOLT OLSEN är cand.mag. i historia och Europastudier. Han är verksam som formidlingsinspektør vid Danmarks Industrimuseum, Horsens. ALLAN B. GRØNKJÆR arbetar som frilanshistoriker i egna företaget abg-historie. Till artikeln

Jyri Backman

---

Aktiebolag inom svensk elitfotboll

Idrott och pengar – det har hänt mycket sedan nyss bortgångne Arne Andersson tillsammans med Gunder Hägg och andra i mitten av 40-talet stängdes av på livstid för brott mot amatörreglerna, det vill säga för att ha tagit emot pengar för sin idrottsliga verksamhet. Sedan dess, och framför allt sedan den televiserade sporten slog igenom på 70-talet, har en nästan ofattbar utveckling ägt rum när det gäller sportens kommersialisering. Här kan man tala om symbios – från början fakultativ men nu närmast obligat; för många företag är sporten det främsta annonsutrymmet, och många idrotter skulle i grunden förändras utan kapitaltillförseln i form av sponsors- och reklampengar. Kring denna ömsesidigt fördelaktiga relation har en hel serviceindustri växt upp; forumet mottar dagligen två separata nyhetsbrev från London, som informerar om olika aspekter av de praktiska applikationerna kring sport och pengar. Företagen bakom gör avancerade analyser som till hutlösa priser säljs till hugade blivande sponsorer. Också i Sverige finns ett par sådana serviceföretag. Numera handlar många nyheter om sponsring som frusit fast i kristiden, eller om sponsorer som ertappats som ekonomiska brottslingar. Sportens sponsorsberoende är inte helt riskfritt; i den kapitalistiska marknadsekonomin går ingen säker, och om idrottens organisationer helt inordnar sig under dess logik kan de ha sått fröet till sin egen undergång.

I takt med kommersialiseringen har sporten förändrats för att passa dess finansiärer och tevemediets krav. Detta gäller såväl det idrottsliga innehållet – med regelförändringar som ska göra sporten mer attraktiv för tevepubliken, locka fler tittare och attrahera mer sponsorspengar – som det organisatoriska ramverket. Ett exempel på det senare är bolagiseringen av fotbollsklubbar. Fotboll, kungen av idrotter, är idag en av de kapitaltätaste sporterna, alldeles för värdefullt, komplicerat och allvarligt för att drivas i traditionell föreningsform. De stora klubbarna ute i Europa är numera investeringsobjekt som köps och säljs på en världsmarknad oavsett vilken serie de spelar i. I Sverige ligger vi en bra bit efter i det här hänseendet. Men manegen är krattad, och fyra allsvenska klubbar har redan bolagiserats. Vi kan i denna uppdatering presentera Jyri Backmans studie av klubbarna i 2007 års herrallsvenska med avseende på i vilken utsträckning de har ägarintressen i olika aktiebolag knutna till verksamheten. Backman ger den rättsliga och skattetekniska bakgrunden till bolagiseringstrenden, och redovisar de olika klubbarnas ägande i relation till bland annat storlek och omsättning.

JYRI BACKMAN är jurist och idrottslärare. Han är verksam som universitetsadjunkt vid Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola. Till artikeln

Hur ska samhället organiseras? Givet den begränsade ansats som impliceras i forumets uppdrag är detta en fråga som svårligen låter sig utredas, och långt mindre besvaras, här och nu. Frågeställningen kan dock leda vidare in i problematiken rörande hur idrotten, som en inte oviktig del av samhället, ska organiseras. Och plötsligt har vi fast mark under fötterna. Idrottens organisering i nationalstaten är en fråga som sysselsätter forskare och politiker, sportjournalister och idrottsutövare, och inte minst, naturligtvis, idrottens administratörer på olika nivåer, och företrädesvis på de högre. Och som forskningsområde är ju detta riktigt intressant, inte minst på grund av de komparationer som blir möjliga till följd av de stora olikheterna mellan nationer, vad gäller såväl idrottens basorganisation som hur elitsatsningar finansieras och organiseras.

Man kan i sådana här sammanhang, liksom när det gäller exempelvis välfärdssystem, tala om den nordiska, eller skandinaviska, modellen. Till inte ringa del hänger idrottsmodellen och välfärdsmodellen samman; de bygger på samma ideologiska och organisatoriska infrastruktur och på liknande historisk och kulturell bakgrund, och har likartat etos. En av de grundläggande principerna i den nordiska välfärdsmodellen är universalitet, enkelt uttryckt att alla ska ha samma rättigheter till alla förmåner. Låt vara att det tummats rejält på den här principen på senare tid, till förmån för behovsprövning av olika förmånsslag, men den är fortfarande vägledande, åtminstone på modellnivå. Och vi hittar motsvarande tankegång inom idrottspolitiken i slagordet ”idrott åt alla”, som också blev titeln till 1965 års svenska idrottsutrednings betänkande (1967). Sport for all är för övrigt ett synnerligen gångbart uttryck internationellt, i varierande sammanhang såväl kommersiellt som ideellt, på ett sätt som visar att universalitetsprincipen har ett kraftfullt marknadsvärde inom idrotten.

Men också inom den nordiska modellens konkreta uttryck finns skillnader när det gäller organiseringen av idrott. Det gäller såväl den historiska uppbyggnaden och organiseringen av den folkliga breddidrotten, som hur man valt att tackla kraven på en internationellt konkurrenskraftig elitidrott – antalet medaljer i stora mästerskap har blivit en måttstock för hur en nation värderas också i avseenden utanför idrotten. I Norge har man valt att samla hela den organiserade idrotten under en hatt, NIF. I Sverige har man en riksorganisation för all idrott utom den olympiska; Sveriges olympiska kommitté är (än så länge) fristående. I Danmark har man i kontrast till förhållandena inte bara i de övriga nordiska länderna en organisatorisk mångfald, med flera självständiga idrottsorganisationer: Danmarks Idræts-Forbund (DIF), Danske Gymnastik- & Idrætsforeninger (DGI), Dansk Firmaidrætsforbund (DFIF) och Dansk Arbejder Idrætsforbund (DAI). De två förstnämna är stora, och ungefär jämstarka, de två senare betydligt mindre men mycket livaktiga.

När så danska Jyllands-Posten i början av juni 2008 på första sidan avslöjade långt gångna planer på ett samgående mellan DIF och DGI, med avsevärda konsekvenser för DFIF och DAI, så tog det bokstavligen hus i helvete. Om den historiska och ideologiska bakgrunden till de självständiga danska förbunden och till önskan på vissa håll att slå samman dem, om fusionsplanerna och motståndet mot dem, och om resultatet av kraftmätningen mellan idrottsrörelsens rationaliseringsivrare och det folkliga motståndet, skriver två ledande danska idrottsforskare, Henning Eichberg och Bjarne Ibsen från Syddansk Universitet i Odense. De har olika infallsvinklar på, och drar delvis olika slutsatser av, det inträffade; tillsammans bjuder deras texter på en insikt i dansk idrottspolitik som åtminstone forumets icke-danska läsare bör ha stor glädje av.

Henning Eichberg

---

Hen imod sportens enhedsparti? – Et tilbageblik på demokratiets fremtid


HENNING EICHBERG är forskare vid Center for idræt, sundhed og civilsamfund, Syddansk Universitet. Till artikeln

(Publicerad 2009–03–25)

Erik Jönsson

---

Golf, golflandskap och relationen till naturen: Om Donald Trumps golfanläggning i norra Skottland

Idrott, miljö och hållbar utveckling är ett nytt tema inom idrottsforskningen; så nytt, faktiskt, att mycket lite forskning har bedrivits, och mycket lite har skrivits om detta. En snabbsökning på nätet visar att det finns ett (odaterat) dokument från Sveriges Riksidrottsförbund om miljöarbete; den svenske forskare som arbetat mest kring dess frågor torde vara Peter Schantz; på Idrottsvetenskaplig grundkurs på Malmö högskola ingår miljö och hållbar utveckling som ett av lärandemålen; en miljöpartist har i en riksdagsmotion hösten 2008 krävt en nationell strategi för hållbar utveckling i samband med idrottsevenemang; det finns några få andra exempel på ansatser. Det dominerande intrycket är dock att detta är ett mycket outvecklat forskningsområde.

Kampen mellan idrottens och idrottsindustrins krav och miljöhänsyn kommer ibland in i akuta skeden, och om en sådan konflikt skriver Erik Jönsson. Den amerikanske, närmast notoriske entreprenören och miljardären Donald Trump fattade tycke för ett stycke land längs den nordskotska ostkusten, och bestämde sig för att här skulle han kunna bygga ett nytt hus till sig och familjen – om han samtidigt fick bygga två 18-håls golfbanor, ett 450-rumshotel med konferenscenter och spa, 36 golfvillor, 950 semesterhus, personalbostäder till 400 personer, samt ytterligare 500 ”vanliga” bostadshus. Och visst låter det som en glesbygdskommunpolitikers dröm! Men ”The Donald” hade valt en miljömässigt synnerligen känslig plats för sin nya anläggning. Menie Estate nära Balmedie i Aberdeenshire innefattar rörliga sanddyner som betecknas som en ”Site of Special Scientific Interest” (SSSI), och just dessa sanddyner ville Trump stabilisera och bygga golfbanor på. Efter politiska stridigheter med en del märkliga turer fick Trumps bolag slutgiltigt byggnadstillstånd i december 2008. Erik Jönsson har följt de komplicerade turerna i Trumpärendet i engelsk media, och analyserar konflikten mellan å ena sidan naturintresset och å den andra golfsporten och de till den knutna ekonomiska intressena utifrån kulturgeografiska teorier om synen på kampen om rummet mellan olika händelser och existenser.

ERIK JÖNSSON är doktorand vid Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds universitet. Till artikeln

Hege Johansen

---

Kjønnssegregering i norsk sprangridning: Få kvinner på topp, mange på bunn

Det är inte lätt för kvinnor att hävda sig i samhällen som präglas av patriarkala strukturer, och det märks i alla sammanhang. Ett entydigt empiriskt uttryck för detta är att kvinnlig representation varierar kraftigt mellan olika nivåer i hierarkiska organisationer. Ett klassiskt exempel, med stor symbolisk betydelse, är den könsmässiga representativiteten i demokratiska församlingar; samhället självt är ju den största och viktigaste hierarkin. Men trots att det just här, på grund av den stora symboliken, gjorts speciella insatser för att säkerställa en proportionerlig kvinnlig representation, så är det påtagliga skillnader mellan kvinnornas andel i befolkningen och i de flesta sådana församlingar. Det gäller parlamenten i Sverige, Norge och Danmark, och det gäller i än högre grad i de skandinaviska regeringarna. I EUs ministerråd finns för närvarande blott en kvinna bland de 27 regeringscheferna.

Men det gäller också i mindre sammanhang, i beslutande församlingar på lokal och regional nivå; inom fackföreningar (endast 36% av svenska Landsorganisationens styrelse är kvinnor) – och inom idrotten, om än i mindre utsträckning (45% av svenska Riksidrottsstyrelsens och 58% av Svenska Ridsportförbundets ledamöter är kvinnor). Men ojämlikheten märks inte bara i formella styrorgan. I Hege Johansens undersökning av norsk banhoppning är utgångspunkten att det finns en överväldigande majoritet aktiva kvinnor i sporten, men att andelen kvinnor minskar med stigande ålder och högre tävlingsnivå, samtidigt som den organisatoriska ojämlikheten också är ett faktum (70–75% av medlemmarna i Norges Rytterforbund, men bara 36% av förbundets styrelseledamöter, är kvinnor). Utifrån tre uppställda hypoteser, om skilda erfarenheter och handlingsdispositioner, skilda sponsorsmöjligheter, samt om sportspecifika traditioner, söker Hege Johansen förklara de stora skillnaderna mellan könsrepresentationen i bredd och elit. Med teoretisk grund i Bourdieus begreppsvärld och hans teori om den maskulina dominansen analyserar hon sina kvalitativa empiriska data i vad som på många sätt är en exemplarisk studie.

HEGE JOHANSEN har en bachelor i psykologi og en master i sociologi från NTNU, Trondheim, och arbetar för närvarande som personalkonsulent på ett bemanningsföretag. Till artikeln

Johnny Wijk

---

Om idrott, kropp, diskurser och nationell identitet: Vilken verklighet är det vi studerar i massmedias konstruktioner av verkligheten?

Idrottsvetenskapliga disputationer är viktiga milstolpar på vägen mot ständigt fördjupade insikter om sport – detta svårfångade men ofta förgivettagna fenomen, som så totalt dominerar utbudet av fritidssysselsättning för gammal och ung, man och kvinna, oberoende av klass, utbildningsnivå och sexuella preferenser, oavsett land och världsdel. Kunskapsutveckling är som att lägga ett pussel med ett oändligt antal bitar, ett pussel som aldrig blir färdigt men där man hela tiden tror sig förstå hur den slutgiltiga bilden ska komma att se ut – tills man plötsligt hittar en ny bit under bordet som vänder upp och ned på ens föreställning, eller kanske bara bängar till den lite, och så får man börja om, inte nödvändigtvis från början, men med en delvis annan förförståelse och, viktigast av allt, ett öppet sinne. En riktigt bra avhandling är den som ifrågasätter invanda perspektiv och ställer etablerade sanningar på huvudet. Sådana avhandlingar är numera sällsynta, oavsett ämne. Inom sportens kunskapsområde handlar det faktiskt mest om att på grundval av i bästa fall nya empiriska data bekräfta och/eller nyansera redan vunna insikter.

Det finns emellertid en annan typ av kunskapsutveckling, som handlar om hur vi tittar på verkligheten, och hur vi tolkar redan kända fakta, hur vi förstår underliggande strukturer i tanke- och handlingsmönster. Utveckling av teori och metod är knappast en dominerande ådra i idrottsvetenskaplig forskning. De teorier och metoder som kommer till användning är i allmänhet synnerligen traditionella, inlånade från diverse moderdiscipliner till de olika idrottsliga bindestrecksvetenskaperna. Så när ett relativt nytt och kontroversiellt teoretiskt förhållningssätt och åtföljande analysmetod appliceras på ett idrottshistoriskt material så är det högeligen intressant. Den 24 januari disputerade Helena Tolvhed vid Lunds universitet på avhandlingen Nationen på spel: Kropp, kön och svenskhet i populärpressens representationer av olympiska spel 1948–1972 (h:ström). Som vi tidigare konstaterat gav själva disputationsakten inga ledtrådar till avhandlingens betydelse, och vi satte oss före att relativt snabbt publicera en fördjupad recension av boken. Uppdraget gick till Johnny Wijk, och hans grundliga och kritiska läsart har gett upphov till en lika grundlig och delvis kritisk, delvis mycket uppskattande recension – den opposition som det huttrande auditoriet på disputationen hade förtjänat att få ta del av.

JOHNNY WIJK är FD och universitetslektor vid Historiska institutionen, Stockholms universitet. Till artikeln

Arve Hjelseth

---

Etter Drillo? Utfordringer for vitenskapelig baserte spillestiler i norsk fotball

Det norska herrlandslaget i fotboll har inte direkt utmärkt sig för långa perioder med stabilt, framgångsrikt spel. Från och till har det gått bra mot de nordiska grannarna Sverige och Danmark, och man kan peka på andra enstaka lysande matchinsatser, men därutöver har utbytet varit magert. Norge VM-debuterade 1938, då turneringen gick av stapeln i Frankrike, men föll redan i första omgången mot regerande mästarna Italien – som för övrigt gick och vann också det året. Två år dessförinnan, vid olympiska sommarspelen i Berlin 1936, hade Norge sin hittills största internationella fotbollsframgång, då landet kom trea efter Italien och Österrike och bärgade bronsmedaljen. Under efterkrigstiden lyckades landet inte kvala in något VM eller EM, trots enstaka toppinsatser i kvalen. Någon gång var man med i OS, men utan större framgång. Men så kom 1990-talet och med det Egil Roger Olsen, mera känd som Drillo för sina dribblingskonster som aktiv spelare, och han tog över som förbundskapten och tränare för det norska herrlandslaget.

Egentligen började han med att träna OS-landslaget, som på grund av då gällande åldersgräns i realiteten var ett U23-lag, inför Barcelona 1992, och hade stora framgångar; periodvis ledde Norge sin kvalgrupp. Drillo fick lämna OS-laget för A-laget, och därmed inleddes en storhetstid i norsk fotboll som skulle hålla i sig hela decenniet. Norge kvalificerade sig till såväl 1994 som 1998 års fotbolls-VM (vid båda tillfällena åkte man ur turneringen efter förlust mot Italien, liksom 1938). Laget kvalade in till EM-slutspelet 2000, men gjorde bara ett mål i hela turneringen, vilket räckte till en fin seger över Spanien men inte till fortsatt avancemang. Drillo avgick som förbundskapten 1998 efter förlusten mot Italien. – Vad var det då som gjorde Drillo så framgångsrik som tränare? Arve Hjelseth ger svar på denna fråga i sin insiktsfulla och sociologiskt intressanta artikel. Drillo införde en vetenskapligt baserad spelstil, som byggde på kvantitativa analyser av spelet, och han såg skeendena på plan som uttryck för kollektiva handlingar. Han förändrade dessutom hur man förstod och talade om fotboll i Norge under sin tid som landslagscoach. Under hans efterträdare Nils Johan Semb (1998–2003) och därefter Åge Hareide (2004–2008) har Norge fallit tillbaka till den nivå man befann sig på före Drillo. Men nu, efter Hareides avgång, så har man på nytt anställd Egil Drillo Olsen som norsk förbundskapten. Vi följer utvecklingen med spänning.

ARVE HJELSETH är dr. polit. och førsteamanuensis i idrottssosiologi vid Institutt for sosiologi og statsvitenskap, NTNU, Trondheim.Till artikeln

Jonas Lindkvist

---

Bland idrottare och idrottningar

Som den äldsta, ännu pågående idrottstävlingen är de olympiska sommarspelen en viktig källa till förståelse av idrottens utveckling – men inte bara av den. Hela samhällutvecklingen under drygt hundra år kan avläsas genom ett tidsseriestudium av spelen, från olika utgångspunkter. Till exempel teknikens utveckling när det gäller det praktiska genomförandet av tävlingar, som att mäta tid vid löpning, eller längd vid spjut, diskus och kula. Likaså kan den tekniska utvecklingen med avseende på effekterna av idrottarens materiel, till exempel stavhopparens stav, landhockeyklubban, tennisracketen, undersökas. Medias utveckling har satt sin prägel på idrotten – en idag i sig närmast trivial iakttagelse, men en mer detaljerad analys av samspelet mellan idrott och media kan få näring från just OS-historien. Också en rad sociala variabler kan studeras med hjälp av spelen, till exempel kvinnans position, klassmässiga aspekter, etniska och rasfrågor.

Jonas Lindkvist har tagit fasta på de olympiska spelens möjligheter i dessa avseenden, och till yttermera visso tillvaratagit dem. Han var nyfiken på just kvinnans ställning i den olympiska historien, och mera specifikt hur den speglas i samtida media. Och han har ställt sig uppgiften att genomföra en analys med utgångspunkt i intersektionell teori, enligt vilken kategorier som etnicitet, sexualitet, nationell identitet och klass interagerar med kön på olika nivåer och ger upphov till förtryck i vad som kallats en matrix of domination. För detta ändamål har Lindkvist samlat in ett imponerande empiriskt material, bestående av samtliga artiklar om de olympiska sommarspelen i tre svenska dagstidningar vid tiden för spelen 1900, 1912, 1924, 1936, 1948, 1960, 1972, 1984, 1996, samt 2004. Det blev 3. 985 artiklar och 3.764 bilder. I sin undersökning av de sammanvävda kategorierna väver han själv samman teorier från medievetenskap, genusvetenskap, sociologi och idrottsvetenskap till en spännande analys av utvecklingen i OS och de multipla former av diskriminerande praktiker som genomkorsar varandra.

JONAS LINDKVIST är utbildad genusvetare och historiker (med inriktning idrott) vid Lunds Universitet. Till artikeln