ISSN 1652–7224   :::   Uppdaterad den 26 januari 2011
Nedan presenteras de böcker som recenserats under 2010.
Klicka på årtalet om du vill se vilka böcker som recenserades | 2011 | 2009 | 2008 | 2007 | 2006 | 2005 | 2004 | 2003 |
Klicka här om du vill se vilka böcker som recenserats under innevarande år.
Här kan du se samtliga recenserade böcker (2003–2009) förtecknade i bokstavsordning | efter författare | efter titel |
Här kan du se recensioner fördelade på olika temata
Om sportfilm

Båda redaktörerna för Sport in Films håller Raging Bull (1980) som den bästa sportfilmen genom tiderna. Robert DeNiro spelar huvudrollen som Jake LaMotta (f. 1921), vars boxningskarriär präglades av maffiakontakter och läggmatcher.
Sporten värld är på många sätt sig själv nog. Den är omfattande, med avseende på såväl antalet inblandade människor, nationellt och internationellt, som ekonomi – sport omsätter globalt och årligen ca 6000 miljarder kronor. Den är stadd i ständig utveckling, till exempel i form av pågående förändringsprocesser vad gäller kommersialisering och professionalisering. Som det anstår en global spelare av den magnituden åtnjuter idrotten per se såväl som dess internationella och nationella organisationer stor respekt från enskilda stater och överstatliga organisationer, och har därtill inte obetydlig politisk makt – och kanske ännu större maktanspråk. Men det räcker inte. Sporten vill också bli erkänd inom den kulturella sfären, men som Peter Dahlén påpekar i sin recension av antologin Sport in Films, sammanställd av Emma Poulton och Martin Roderick (Routledge), så har detta inte lyckats särskilt väl, och filmen är ett utmärkt exempel på det. Dahlén föreslår problem med genredefinitioner och det svettframkallande beteendet hos såväl utövare som publik som troliga förklaringar, och särskilt den senare har en klockren ton som säkert också genljuder i romankonstens, teaterns och bildkonstens sfärer. Vår recensent är i stort sett mycket positivt inställt till boken (som han läste redan som ett dubbeltemanummer av Sport in Society 2008), och han undrar varför så få inom skandinavisk film- och sportforskning ägnar sig åt sportfilmsanalys. Forumets trogna läsare vet emellertid att Peter Dahlén också i sitt praktiska värv är den kanske främste banerföraren för just detta, att ta film på allvar inom idrottsforskningen och sport på allvar inom filmforskningen.
Sport för alla!

Den franske fenomenologen Maurice Merleau-Ponty (1908–1961) är en centralfigur i den kropps- och rörelsefilosofi som har sitt epicentrum längs en linje från Odenses Institut for Idræt of Biomekanik till Københavns Institut for Idræt.
I en artikel av Jonny Hjelm i denna uppdatering skärskådas 1970- och 80-talens svenska kritik mot ”tävlingsidrotten” som odemokratisk och ett hinder för jämlikhet; i dess ställe förespråkas ett slags folkets fysiska aktivitet för alla, utan tävlingsmoment och åtföljande utslagning. Man anar här ett eko av den allmänna skepsisen gentemot det etablerade kapitalistiska, konkurrensdrivna samhället som växte fram under slutet av sextiotalet, ett eko som genljuder än idag och som förvisso är lika relevant som skepsisen då som nu. idrottsforum.org intar i det sammanhanget en klassisk redaktionell position; vi sympatiserar skamlöst såväl med tävlingsidrotten och dess förespråkare som med idrottskritikerna och sport för alla-ideologin. En välformulerad och välpublicerad exponent för den senare linjen är nyblivne professorn i kroppskultur med speciell inriktning på lek och spel vid Institut for Idræt og Biomekanik vid Syddansk Universitet, tillika forummedarbetare par excellence, Henning Eichberg. Hans senaste bok i detta ämne, som snickrats ihop av två konsekutiva nummer av Routledge-tidskriften Sport, Ethics and Philosophy, är Bodily Democracy: Towards a Philosophy of Sport For All (Routledge). Boken rymmer ett antal studier av kroppskultur och fysisk aktivitet utanför det dominerande tävlingsidrottsliga paradigmet infogat i ett filosofiskt ramverk, och vi gav boken till Kalle Jonasson, som själv roas av filosofiska resonemang. Vår recensent har läst boken med stort intresse och utnämner inledningsvis författaren till idrottsvetenskapens egen Mamma Mu. Han hade gärna sett mer filosofi från Eichbergs penna, men blev riktigt entusiastisk över de sista fyra essäerna – de är, menar han, högaktuella för forskare, lärare och studenter inom idrottsvetenskapen.
Encyklopediskt om idrottsforskning

Alan Tomlinson, ledande brittisk idrottssociolog, född 1950. Han är verksam vid University of Brighton, vars Chelsea School har samlat flera av Storbritanniens viktigaste idrottsforskare.
Det vetenskapliga studiet av idrotten blir alltmer etablerat som forsknings- och kunskapsfält, där teorier och metoder hämtade från skilda discipliner och traditioner utvecklas och anpassas till den speciella empiri som idrotten erbjuder. Tjänstgörande redaktör har sett åtskilliga tecken i tiden bara under de sju år som idrottsforum.org varit i cyberrymden och på olika sätt uppmärksammat dem i dessa spalter. På senare tid har fältet berikats med texter som länge funnits inom de traditionella forskningsdisciplinerna och –områdena, nämligen handbooks, readers och companions i bokform. I dessa publikationer sammanställs och struktureras kunskapsfältet i lättletad, ibland encyklopedisk form, som lathund för de seniora och introduktioner för de juniora idrottsforskarna. Vi väntar fortfarande på Sport Studies for Dummies, och under tiden kan vi ta del av renommerade och produktive Alan Tomlinsons utmärkta A Dictionary of Sports Studies (Oxford University Press). Arve Hjelseth konstaterar i sin recension att det är sent på jorden för den här typen av böcker, som ju rimligen har svår konkurrens från internetsidor som kan vara väl så informativa och auktoritativa – om än kanske inte så strukturerade och systematiska. Vår recensent framhåller dessutom ytterligare en fördel med på detta sätt bokligt samlad kunskap – den är lättburen och kräver varken el eller nätuppkoppling, och kan med fördel läsas i väntrum, på bussen, och varför inte på toaletten!
Att sälja sport

I filmen Old Dogs (Walt Becker, 2009) spelar John Travolta och Robin Williams två herrar som tillsammans driver ett sport marketing-företag. Den skulle nog vara rolig, men av allt att döma lyckades det inte. 9.500 personer har gett ett snittbetyg på 5,1 (av 10) på IMDb. Sport marketing är kanske roligare i verkligheten.
Kommersialiseringen av sporten har inneburit en gradvis, om än på sina håll motvillig, anpassning till marknadsekonomin och dess spelregler. Marknadstänkandet har tagit sig flera olika uttryck; det som mest sticker i ögonen är väl den globala fotbollens arbetsmarknad, där framgångsrika spelare köps och säljs för vad som av många vanliga löntagare måste uppfattas som fantasibelopp, för att sedan anställas till löner som förefaller lika overkliga. Sådana kostnader för fotbollen kräver motsvarande intäkter, och att marknadsföra sport effektivt är nu inte bara en nödvändighet, utan dessutom en egen, livaktig subdisciplin inom företagsekonomisk forskning och utbildning. Inte oväntat ligger USA långt fram i det här fältet tillsammans med bland andra Storbritannien och Australien. Idag måste all idrott marknadsföras, och marknadsföringskunskaper tillgängliggörs för alla nivåer. En i sammanhanget lättillgänglig presentation av sportmarknadsföringens grunder är David K. Stotlars Developing Successful Sport Marketing Plans (Fitness Information Technology), som nu föreligger i en tredje upplaga. Vi gav boken till Björn Anders Larsson, som rekommenderar den för sport management/marketing-studenter på grundnivå, medan högre nivåer inom universitet och högskola kräver mer ingående teoretisk och metodologisk behandling.
Homosociala jägare

Therese Nordlund Edvinssons avhandling heter Att leda storföretag: en studie om social kompetens och entreprenörskap i näringslivet med fokus på Axel Ax:son Johnson och J. Sigfrid Edström, 1900-1950 (Almqvist & Wiksell 2005).
Är jakt en sport? Många skulle nog avvisa tanken utan närmare diskussion, och det kan finnas övertygande skäl, inte minst etiska, för ett sådant ställningstagande, men själva säger vi nog snarare ”nja”. Ordet sportjakt används ibland synonymt med nöjesjakt, och en besläktad verksamhet kallas sportfiske. Till det kommer den svårdefinierade företeelsen (och det lite luddiga begreppet) friluftsliv, som är intimt kopplat till idrotten, inte minst inom skolämnet idrott och hälsa, och som mycket väl skulle kunna inrymma jakt i skog och mark. Men nog med resonemang i avsikt att legitimera publiceringen av en recension av boken Broderskap i näringslivet: En studie om homosocialitet i Kung Orres Jaktklubb 1890–1960 av ekonomihistorikern och tillika medlemmen i forumets forskarnärverk Therese Nordlund Edvinsson (Sekel Bokförlag). Vi engagerade en annan historiker, tillika medlem i forumets forskarnätverk, Leif Yttergren, att läsa boken och recensera den, och som väntat och vanligt har han gått grundligt till väga. Kung Orres jaktklubb samlade den tidens ledande industri- och finansmän, och blev en fristad där dessa herrar kunde samlas, koppla av och släppa loss; jakten var kort sagt inte det viktigaste, utan det som författaren kallar homosocialiteten. Just detta begrepp, och författarens användning av det, får vår recensent att hoppas på att idrottsforskning ligger i Therese Nordlund Edvinssons framtid.
Fotboll och globalisering

Mannen med det poetiska efternamnet, Richard Giulianotti, är faktiskt skotte och proferssor vid School of Applied Social Sciences, Durham University. Han är en av de verkliga tungviktarna inom samtida internationell idrottssociologi.
Idrottsvetenskap tar sig en rad olika uttryck, och det är inte minst uppenbart i dessa spalter där ju i princip all idrottsforskning inom alla discipliner inom samhällsvetenskap och humaniora ges utrymme. Och kunskapsutvecklingen i området är fenomenal; den process som Joakim Åkesson kallar idrottens akademisering har gått relativt snabbt sedan den inleddes på 1970-talet: samhällsprocesser som kommersialisering, professionalisering, globalisering och medialisering har, menar Åkesson, uppvisat specifika uttrycksformer på idrottens område och har följaktligen blivit föremål för ingående studier och analyser, vilket i sin tur bidragit till framväxten av ett omfattande och mångfacetterat forsknings- och utbildningsfält. Men kan förvetenskapligandet av idrotten gå för långt? Bo Carlsson tenderar mot den ståndpunkten i sin recension av de skotska sociologerna Richard Giulianottis och Roland Robertsons Globalization and Football (Sage). Han menar att deras sociologisering av fotbollen, ”denna i grunden triviala och lekfulla företeelse”, förträfflig som den är i stort och i smått i vissa avseenden också riskerar att analysera sönder the beautiful game.
Idrott och våld

Lynn Jamieson är professor vid School of Health, Physical Education, and Recreation, Indiana University, där hon också fick sin doktorsgrad (Re.D) 1980.
Idrott och våld. De hänger samman på mer än ett sätt, och sammanhangen är ställvis ganska komplexa. En fråga som diskuteras på svensk botten i dagarna är huruvida våld på plan, till exempel i en fotbollsmatch, ska kunna prövas enligt brottsbalken i allmänt åtal, eller om det faktum att våldsutövningen sker under speltid i ett av ett idrottsförbund organiserat idrottsligt arrangemang alltid innebär att idrottens egna utrednings- och sanktioneringssystem måste vara enda instans. David Cardell oroas av supportervåld och kampsportsvåld. Han gav sig därför entusiastiskt i kast med uppgiften att recensera boken Sport and Violence: A Critical Examination of Sport av Lynn M. Jamieson och Thomas J. Orr (Elsevier Butterworth-Heinemann). Dessvärre motsvarade den inte förväntningarna – eller ens titeln. Den kritiska utgångspunkten visade sig kraftigt undermineras av synsättet att sport i grunden alltid är av godo, och av en definition av våld som bland annat också inkluderar dopning och publika okvädingsord från läktaren i begreppet.
Cantona

Rachida Brakni är fransk skådespelare av algeriskt ursprung. Hon har vunnit säväl Molièrepriset som César-priset för mest lovande skådespelerska. Brakni regisserar maken Eric Cantona i pjäsen Face au paradis, som öppnade på Champs Elysees-teatern Theatre Marigny i januari 2010.
Den franske fotbollspelaren Eric Cantona föddes 1966 i Marseille, och blev professionell fotbollspelare redan som 17-åring, i franska Auxerre. Efter en splittrad och föga framgångsrik karriär inom fransk klubbfotboll, inte minst på grund av hans eget oregerliga beteende på och utanför plan, kom han 1991 till Leeds United från Nimes, med prislappen £900.000. Leeds vann ligan den säsongen, och sålde honom vidare till Manchester United för 1,2 miljoner pund. Där vann han fyra ligaguld på fem säsonger, varav två gånger dubblerader med FA-cupsegrar. 1997 drog han sig tillbaka från fotbollen, 30 år gammal. Han har efter fotbollskarriären haft en del filmroller, gjort tevereklam, och han coachar för närvarande det franska beach soccer-landslaget. 2010 begick han sin scendebut som skådespelare, regisserad av hustrun Rachida Brakni. Han har två barn med sin första hustru Isabelle Ferrer. – För den som inte vill nöja sig med denna kortbiografi finns nu ett betydligt grundligare biografiskt verk, som enligt vår recensent Micke Möllers välskrivna och intresseväckande recension präglas av kärlek till och fascination inför King Eric. Författare är Philippe Auclair, boken heter Cantona - The Rebel Who Would Be King, och förlaget är Pan Books.
Ny avhandling från Malmö högskola

Øyvind Førland Standal disputerade i juni 2009 på NIH med avhandlingen Relations of meaning. A phenomenologically oriented case-study of learning bodies in a rehabilitation context. Med den här recensionen debuterar han som medarbetare på forumet.
Fredagen den 8 oktober i år lade Mikael Londos fram sin doktorsavhandling Spelet på fältet: Relationen mellan ämnet idrott och hälsa i gymnasieskolan och idrott på fritid vid Malmö högskola. Fakultetsopponent var docent Per Gerrevall, Institutionen för pedagogik, psykologi och idrottsvetenskap, Linnéuniversitetet i Växjö. Syftet med avhandlingsprojektet har varit att analysera relationen mellan idrottsundervisningen i gymnasieskolan och idrott som utövas på fritid. Utgångspunkt för analysen är idrottslärares utsagor om undervisningens mål, innehåll, betygsättning och genomförande, samt lärarnas egna erfarenheter inom idrottsfältet i relation till undervisningen, hur undervisningen styrs och planeras, samt vilka förväntningar lärarna har på elevernas kunskaper och uppträdande. Avhandlingens frågeställningar riktas således mot vad lärarna värdesätter i sin undervisning, vad som dominerar och premieras, och mot hur idrottsundervisningen är relaterad till faktorer som präglar idrottsfältet. Vi bad førsteamanuensis Øyvind Førland Standal vid Norges idrettshøgskole om en med våra mått mätt rekordsnabb recension, och han levererade i god tid en närmast oppositionslik värdering av boken. Londos’ avhandling, menar vår recensent, är genom det empiriska materialet, och analysen av det, ett nyttigt bidrag till forskningen i området. Han hade dock gärna sett en mer etnografiskt inriktad metod, färre och kortare citat ur intervjuerna, och fylligare teoretiska resonemang.
Fitness och genus

Dworkin och Wachs refererar i sin bok bland annat till danska kulturhistorikern Karin Lützen vid Roskilde Universitet för en metodologisk finess.
Kropp och kön diskuteras på ett nytt sätt av den tredje vågens feminister, jämfört med den andra vågens synsätt, och det diskuteras dessutom ganska ofta, inte minst i ett fitnessperspektiv. Detta avhandlades ingående av Henning Eichberg i hans recension av Jo Malins antologi My Life at the Gym: Feminist Perspectives on Community Through the Body. Nu föreligger en ny bok i detta område, Body Panic: Gender, Health, and the Selling of Fitness av sociologerna Shari L. Dworkin (känd från Built to Win: The Female Athlete as Cultural Icon) och Faye Linda Wachs (New York University Press). Författarna har under ett decennium stuerat mäns och kvinnors hälso- och fitnesstidskrifter, kvalitativt och kvantitativt. Vår recensent Inge Kryger Pedersen uppskattar anknytningen till medier och rekommenderar varmt detta viktiga bidrag till forskningen till en bred läsekrets.
Keep on running

Thor Gotaas är född 1967 och är en framgångsrik författare och föredragshållare i Norge. Är han månne släkt med Steve Gotaas som spelade 36 matcher för Pittsburgh Penguins i NHL 1987-88? Foto: Jarle Vines.
Den norske folkloristen och författaren Thor Gotaas är en flitig skribent, som bland företags- och bygdehistoriker också publicerar idrottshistorisk litteratur, inte minst skidhistoria (till exempel Først i løypa: Historien om langrenn i Norge), men nu senast dessutom löpningens historia. Den boken utkom ursprungligen på norska som Løpning: En verdenshistorie, men till forumet kom den först i engelsk språkdräkt och med titeln A History of Running (Reaktion Books); översättningar lär vara på väg också i Sverige, Nederländerna, Ryssland, Japan, Korea och Italien. Vad säger då en historiker av facket om den här ambitiösa, närmare 400 sidor tjocka historieboken? Vi vände oss till Björn Sandahl för ett omdöme, och hans grundliga läsning avslöjar några av boken svagheter, men också dess påtagliga och värdefulla fördelar. Som historisk forskning saknas enligt Sandahl främst en teoretisk förklaringsmodell, vilket leder till att de olika kapitlen framstår som slumpmässigt utvalda fragment där löpning snarast blir en historisk konstant. Å andra sidan bjuder boken på en underhållande och intressant breddskildring av löpningens hela historia, sprängfylld av intressanta historiska fakta och fenomen.
Nya perspektiv

Forumets medarbetare Gerd von der Lippe medverkar i antologin med en artikel om ”Kunsten å skape et maskulint begjærsidol i idrett”, nämligen handbollsstjärnan Kristian Kjelling.
Nyere perspektiv innen idrett og idrettspedagogikk (Høiskoleforlaget) består av en samling specialskrivna artiklar i pedagogik, psykologi och sociologi om idrott och samhälle, där varje bidrag på sitt sätt speglar nyare perspektiv inom idrottsvetenskapen. Boken är sammanställd av Bjørn Tore Johansen, Rune Høigaard och John Besse Fjeld, och några av de spännande och relevanta områden som problematiseras i boken är barn- och ungdomsidrott; moraliska aspekter av elitidrott; talang och tidig specialisering; motivation och förtroende för tränare; elitidrott kontra breddidrott; manlighet inom idrotten; fysisk aktivitet hos barn och ungdomar; och utvecklingen av skolidrottsämnet i Norge. Vi bad Jan-Eric Ekberg recensera boken för idrottsforum.org. Vår recensent anmärker på viss spretighet, som det lätt blir i antologier som ju ofta inte heller ska läsas rakt upp och ner, men framhåller att varje bidrag i sig är intressant och att boken lockar till vidare läsning.
Jobbet med fritiden

Efter att haft sociologiprofessurer vid Nottingham Trent University och University of Staffordshire är Chris Rojek nu professor i Sociology and Culture vid ansedda Brunel University i västra London.
Seriösa akademiska studier av fritiden dök upp först under perioden efter första världskriget, när nationella eliter i europeiska länder kände hotet från den växande vänsterrörelsen och började reglera arbetstiden, varigenom arbetare plötsligt fick vakentid utan arbete, fri tid, fritid. 1919 infördes 48-timmars arbetsvecka i Sverige; först 1957 sänktes arbetstiden till 45 timmar per vecka, och 1970 lades 40-timmars arbetsvecka fast. Den tidiga fritidsforskningen ägnade sig åt detaljerade kartläggningar av vad arbetarna gjorde av sin nyvunna fritid. Efter andra världskriget blev fritidsstudier i högre grad ett oberoende forskningsämne, med egna experter, kodifieringar och definitioner, kurser, tidskrifter och debatter. Kännetecknande för utvecklingen av fritiden under de första decennierna efter kriget var demokratiseringen av kulturen, vilket avspeglas i forskningen, som annars var starkt präglad av fokuseringen av förhållande mellan arbete och fritid. Under de följande åren utvecklades fritidsforskningen ganska väl i takt med den allmänna akademiska samhällsforskningen, ofta med sociologisk teori och metod i botten. Vid mitten av 1990-talet hade fritidsforskningen nått en skiljeväg, där den ena riktningn gick den traditionella fritidsforskningen väg, medan den andra primärt ledde mot konsumtions- och kulturstudier. En som genomlevt de senaste 25 åren som fritidsforskare och upplevt fritidsforskningens kris är Chris Rojek, vars senaste bok, The Labour of Leisure: The Culture of Free Time (Sage), tar ett stort teoretiskt grepp över hela fritidskonceptet, som han menar numera måste ses närmast som livets skola. Halvdan Haugsbakken har läst Rojeks bok, och har en del kritiska synpunkter, men han har blivit klokare av läsningen.
Olympiska kvinnor

Pirkko Markula är professor vid Physical Education & Recreation Faculty, University of Alberta, där hon ingår i den foucaultdrivna forskningsgruppen Body, Movement and Culture, med bland andra maken Jim Denison.
Det symbiotiska förhållande som enligt Knut Helland existerar mellan sport och medier har gjort studiet av just sportmedier och mediesport till en egen subdisciplin inom såväl medie- och kommunikations-vetenskap som idrottsvetenskap. Forumets välfyllda Mer om-sida för idrott och medier talar härvidlag sitt tydliga språk. Inte sällan handlar undersökningar av representationen av sport i medier om genusaspekten; att räkna kvinnliga atleter i olika idrotter och event är en forskningsinriktning som nått vägs ände – vi vet nu att idrotten speglar samhället när det gäller manlig dominans och patriarkala maktstrukturer. Det naturliga steget vidare är att söka fördjupad förståelse av frågeställningens komplexitet utifrån modern feministisk teori, och det steget tas mer än en gång i en nyutkommen antologi sammanställd av Pirkko Markula, Olympic Women and the Media: International Perspectives (Palgrave Macmillan). Boken undersöker hur kvinnliga idrottare var representerade vid 2004 års olympiska spel genom kvalitativ textanalys av medierapporteringen i Asien, Europa och USA. Forumets specialist i detta område, såväl när det gäller modern feministisk teori som kvinnor i olympiska spel, är Helena Tolvhed, och hennes recension av boken är insiktsfull och informativ. Tolvhed påvisar bokens svagheter, av vilka den allvarligaste är av redaktionell art, men låter dem inte skymma det faktum att de här rör sig om ett viktigt bidrag till kunskapsläget om sport, medier och kvinnans plats i bägge sammanhangen.
Introduktion i gruppdynamik

Rune Høigaard är en synnerligen flitig författare, inte minst när det gäller idrottspedagogiska läroböcker och fortskningstexter. 20% av hans tjänst vid Agders universitet ligger inom PULS, Pedagogisk utviklingssenter.
Glädjande nog produceras det då och då idrottspsykologiska läroböcker i de skandinaviska länderna; det är ju annars ett område som domineras tungt av engelskspråkig litteratur, och främst amerikansk. Nu aktuell är Rune Høigaard, førsteamanuensis vid Universitetet i Agder, med boken Gruppedynamikk i idrett (Høyskoleforlaget). Vi bad Sverker Bengtsson om en recension, och han konstaterar att det rör sig om en kompetent och kompakt introduktionsbok till ett nyckelområde inom idrottspsykologin, som kan rekommenderas för tränare och utövare, men kanske inte riktigt räcker till på universitets- och högskolenivå.
Konsumtion av idrott

Daniel C. Funk marknadsförde idrott i fem år innan han påbörjade sin universitetskarriär Han disputerade vid Ohio State, Columbus, och är nu professor i Sport Marketing vid Griffith University i Australien.
I takt med att tävlingsaspekten av idrotten alltmer hamnat i fokus, och det blivit kommersiellt meningsfullt att satsa på större evenemang med idrottsmän och -kvinnor som tävlar på nationell eller internationell nivå, anses det numera också comme-il-faut att applicera traditionella företagsekonomiska cost-benefit-modeller på arrangemangen, och att sälja in dem med hjälp av de senaste marknadsförings-mässiga insikterna. På internationell nivå finns åtskilliga aktörer vars självpåtagna uppgift det är att informera sport och affärsvärlden om de senaste rörelserna inom det sportindustriella komplexet. Så till exempel får man en vecka veta att något gigantiskt finansinstitut skrivit ett sponsringskontrakt med ett fotbollslag, och veckan efter meddelas, med nästan lika mycket pukor och trumpeter, vilken sport marketing agency som fått kontraktet att handha sponsringen. Numera räcker tydligen inte de traditionella, generella, ekonomiska hand- och läroböckerna till; tillämpningen av marknadsekonomi på sporten kräver särskilda böcker – eller? I sin recension av en ny sådan här nischbok, Daniel C. Funks Consumer Behaviour in Sport and Events: Marketing Action (Elsevier Butterworth-Heinemann), ifrågasätter vår recensent Gun Normark just detta. Den här boken tillför inte mycket nytt, menar hon, det hade räckt med något av de standardverk som finns att tillgå.
Att styra idrottens organisationer

Professor Graham Cuskelly, vid Griffith University, är en flitig herre, med dryga dussinet referentgranskade artiklar, två böcker, av vilka den ena recenseras nu, samt antologikapitel och forskningsrapporter på sin publikations-förteckning.
I takt med att idrotten kommit att få allt större betydelse för att generera kapital till utövare, deras klubbar, och en mängd andra aktörer i området, har alla aspekter av idrottslig verksamhet, träning, tävlingsarrangemang, marknadsföring, och så vidare, kommit att genomgå en genomgripande professionaliserings-process. Sport management är numera ett eget utbildningsområde på många universitet och högskolor i de nordiska länderna för att få fram yrkeskunnigt folk som ska svara mot behovet när idrottsklubbarnas administration professionaliseras. Just styrning och förvaltning av idrottsklubbar, som ju i de nordiska och i många andra länder länge skötts lite med vänster hand av frivilliga krafter, har blivit ett viktigt område att professionalisera och effektivisera. Klassisk organisationsteori inom sociologi och företagsekonomi har applicerats på idrottsområdet, och nu föreligger ännu en bok som tar tag i den problematiken med ett helhetsgrepp. De kända australiska sport management-forskarna Russell Hoye och Graham Cuskelly har skrivit Sport Governance (Elsevier Butterworth-Heinemann), och vi bad Josef Fahlén om en recension. Vår recensent har inte mycket att komma med i termer av kritik när det gäller den här boken. Den är helt uppenbart riktigt bra, och den kommer att vara obligatorisk läsning för sport management-studenterna vid Umeå universitet under de kommande åren.
Kropp och teknologi

Hajskinnsdräkten för tävlingssimmare är ett exempel på teknologisk utveckling inom sporten som har accepterats, trots att det väckte en hel del motstånd när Speedo först lanserade dräkterna.
Den australiska idrottssociologen och –historikern Tara Magdalinski har ett brett forskningsintresse. Hennes grund- och forskarutbildning genomförde hon vid University of Queensland inom Human Movement Studies, med fokus på sociologiska och historiska aspekter av idrott. Hon flyttade så småningom till Europa och är sedan flera år verksam vid University College Dublin, där hon är Academic Programme Director vid Centre for Sport Studies och lektor vid den övergripande institutionen School of Public Health, Physiotherapy & Population Science. Magdalinski har en rad antologikapitel och referentgranskade artiklar till sitt namn inom vitt skilda ämnen, som olympiska maskotar, kommersialiseringen av OS, och cricket i Australien, samt texter som förebådar hennes första monografi efter avhandlingen, Sport, Technology and the Body: The Nature of Performance (Routledge). Vi skickade Magdalinskis bok ända till Australien för att få den recenserad av Wendy Varney. Som vanligt läser Varney varsamt och noggrant, och hennes recension tar upp bokens mest framträdande drag, rörande den idrottsliga prestationens sanna väsen, rörande gränsen mellan naturligt och onaturligt ifråga om idrottskroppen, och gränsen mellan acceptabla och oacceptabla prestationshöjande teknologier. Varney saknar dock väsentliga resonemang om värde har någon plats i idrotten, och hon ställer sig frågande till Magdalinskis syn på droger i sporten och i samhället.
Kvalitativ metod

Jenny Parker har undervisat på idrottslärar-utbildningen på NIU sedan 1995; hennes specialitet är tennis. 2008 tilldelades Parker Alyce Kramer Marcus Outstanding Educator Award, och hennes värden på ratemyprofessors.com är genomgående 5.0 utom vad gäller "Easyness”, där betyget är 3.1.
Valet av forskningsmetod mellan kvantitativ och kvalitativ är av tradition en vattendelare inom akademin, med konsekvenser långt utöver skillnaderna i det faktiska handhavandet av den empiriska forskningsprocessen. Kvantitativ metod associeras till positivism, Comtes tredje, vetenskapliga skede i det mänskliga tänkandets utveckling, och har klara kopplingar till naturvetenskapen. 1960-talets positivismstrid inom tysk sociologi klargjorde skiljelinjerna; komplexa samhälleliga fenomen kan inte studeras med naturvetenskapens krav på mätbarhet, menade positivismens kritiker. Olika typer av kvalitativa forskningsmetoder växte fram inom socialvetenskaperna, men dessa har inte heller stått fria från kritik; framför allt anses det besvärande att kvalitativ forskning inte är generaliserbar. Men forskningsändamålet, frågeställningarna och andra yttre faktorer bestämmer som regel val av metod, och båda har sitt berättigande. Human Kinetics släppte nyligen en ny lärobok i kvalitativ metod, Qualitative Research in Physical Activity and the Health Professions av William A. Pitney och Jenny Parker från Northern Illinois University i DeKalb, blott tre timmars bilresa från Champign, där Human Kinetics är hemmahörande. Mette Krogh Christensen har lång erfarenhet av att lära idrottslärarstudenter kvalitativ metod, och vi bad henne om en recension av Pitneys och Parkers bok. Och det här är en American textbook som fungerar, blir slutsatsen av den entusiastiska recensionen som avslutas med ett thumbs up till författarna.
Hållbara arenor

Vibeke Grupe Larsen är utbildad arkitekt från Kunstakademiets Arkitektskole i København. Hon har arbetat på en rad danska arkitekbyråer, men driver sedan 2005 sin egen firma vglcph, som har en tydlig miljöinriktning.
Miljöfrågorna är ständigt aktuella, framför allt på grund av att miljöhoten inte avtar, snarare tvärtom. Miljö- och hållbarhetstänkandet kan numera sägas prägla hela samhället, från det globala perspektivet ner till minsta lokala detalj – åtminstone så länge det bara handlar om just tänkandet. Praktiken halkar, som så ofta, efter teorin. På senare tid har också idrottens olika uttrycksformer blivit föremål för miljö- och hållbarhetsanalyser. Empirisk forskning på området är hittills begränsad, men i forumets spalter har ändå några aspekter av miljöproblematiken inom idrotten behandlats: arenabyggande ur ett hållbart stadsplaneperspektiv, golfens miljöeffekter, olympiska spelen och hållbar stadsutveckling. När det gäller idrottens rum och arenor handlar det i inte ringa grad om att överföra miljö- och hållbarhetsbetingade byggnormer från övriga byggsektorer; med andra ord så finns kunskaperna, men tillämpas de? Inte fullt ut, inte i Danmark i alla fall. Det konstateras i en rapport från Lokale- & Anlægsfonden i København, Energiske faciliteter: Bæredygtig idrætsarkitektur av ariktekten Vibeke Grupe Larsen, som vi har bett Karin Book läsa och recensera. I den knappt hundrasidiga, rikligt illustrerade rapporten presenteras en genomgång av idrotten och idrottsanläggningar ur ett hållbarhetsperspektiv. För lite information för den som redan vet något, och otydligt och opedagogiskt för den som inget vet, menar vår recensent, som dock uppskattade läsningen och hittade några användbara checklistor.
Spring ifrån din ångest

Det finns bevis för att regelbunden motion samvarierar med minskade symptom på depression och ångest, men sambandet är inte tydligt. Snarare tycks anlag för motion och anlag för ångest och depression ingå i ett komplext samspel. Läs mer!
Idrott och fysisk aktivitet är något helt fantastiskt. Om vi bara rör på oss regelbundet och i väl avvägda doser – quantum satis – så mår vi bättre för stunden, bevarar hälsa och välmående över levnadscykeln, och lever längre och bättre liv. (Äter vi dessutom klokt bevarar vi en hälsosam matchvikt.) Så långt det förebyggande arbetet. Men om vi nu inte skött kost och motion som vi borde, eller det inte har hjälpt – som det inte alltid gör – så kan fysisk aktivitet förskrivas i palliativt syfte. En tvåtimmars promenad kan motverka, ja kanske till och med bota vissa ryggbesvär, till exempel. Och inte bara somatiska besvär reagerar positivt på motion och annan fysisk aktivitet. Det finns klara bevis på att en rad olika psykiska besvär kan lindras genom motion, till exempel depression och lindrig ångest; möjligen kan också självuppfattning och självförtroende påverkas. Det forskas en del på detta område, och en överblick över forskningsläget erbjuds i den andra upplagan av Larry Leiths Foundations of Exercise and Mental Health (Fitness Information Technology) – den första utgåvan publicerades 1994. Vi bad Erwin Apitzsch om en recension, och vi fick en grundlig genomgång av innehållet i boken, som vår recensent fann mycket matnyttigt i, och kan tänka sig att många andra – doktorander och forskare, men i viss mån också praktiker – kan ha glädje av. Men han är inte helt nöjd, den gode Apitzsch, och på goda grunder. Boken tycks nämligen i en rad avseende som betraktas som viktiga inom akademin vara ett hafsverk, till exempel när det gäller referenshantering.
Nederland

Med sin recension av Joseph O’Neills Nederland debuterar Lotta Wendel som recensent på idrottsforum.org. Lotta skriver regelbundet litteraturkritik i Helsingborgs Dagblad och arbetar som lärare i socialrätt vid Malmö högskola.
Joseph O’Neill kan knappast sägas vara den mest produktive av författare, med blott tre romaner på 19 år. O’Neill romandebuterade 1991 med This is the Life utgiven på Faber & Faber i Storbritannien och Farrar, Straus & Giroux i USA. Då var han 27 år med en juristutbildning från Girton College, Cambridge, och han inledde kort efter debuten sin yrkeskarriär som rättegångsadvokat i London. Under sina tio år som praktiserande advokat i ett av Londons klassiska Inns of Court hann han med ytterligare en roman, The Breezes, utgiven på Faber & Faber 1996 men refuserad av en redaktör på hans amerikanska förlag, Sally Singer, som nu är hans hustru. Tillsammans har de tre söner, och hela familjen bor på klassiska Hotel Chelsea i New York. New York är också skådeplatsen för O’Neills tredje och mest kända roman, Netherland, som skildrar tiden efter attacken den 11 september mot World Trade Center. Boken kom ut i USA 2008 och väckte stor uppmärksamhet efter flera lysande recensioner och ett medgivande från Barack Obama att denne läst boken och dessutom tyckte den var ”excellent”. Netherland, i vars yttre handling cricketsporten har en prominent plats, kom ut på svenska 2009 som Nederland (Brombergs), och vi bad juristen, litteraturkritikern och före detta cricketspelaren Lotta Wendel recensera den åt idrottsforum.org. Hennes insiktsfulla läsning av boken reflekteras i recensionen, där hon avslutningsvis med hjälp av cricketen tar ett skutt över Atlanten till Malmö, ”Sveriges New York”.
Managing Football

Sean Hamil är lärare vid Dept. of Management, Birkbeck College, och dessutom medlem i MESGO, Executive Master in European Sport Governance, som utbildar beslutsfattare inom idrotten.
På senare tid har vi – som håller koll på bokutgivningen – sett en allt stridare ström av böcker med anspråk på att kunna fylla det uppenbara behovet av läroböcker om ekonomisk och administrativ ledarkompetens inom idrotten på alla nivåer, som uppstått som en följd av idrottens, och då inte minst fotbollens, kommersialisering och professionalisering. Även klubbar i de lägre divisionerna måste ha grundläggande affärs- och managementkunskaper om deras ambitioner på plan är högre än att bara hålla sig kvar i samma division år efter år. Vi recenserade i förra uppdateringen två titlar som fiskar i dessa vatten, Sport Funding and Finance och Introduction to Sport Marketing, och i denna ytterligare en. Magnus Forslund, ekonom med ett varierat förflutet inom den organiserade fotbollen och därtill lärare på Linnéuniversitetet med ansvar för bland annat en kurs om fotbollens management, reagerade positivt på förfrågan om han ville recensera en ny antologi av Sean Hamil och Simon Chadwick med titeln Managing Football: An International Perspective (Elsevier Butterworth-Heinemann). Äntligen, tänkte vår recensent, en bok som kan vara kurslitteratur på fotbollskursen; förväntningarna var med andra ord högt ställda. Men de kom på skam, som det visade sig, och Forslund presenterar en elegant tematiserad och övertygande kritik mot boken i sju punkter. Den blir inte kurslitteratur i Växjö, kan vi avslöja.
Två böcker om hästsport

En av de nya formerna av hästsport i Sverige är westernridning, som även innfattar boskapsgrenar. På bilden boskapsdrivning utanför Skövde.
Hästnäringen går mot ljusare tider. Efter nedgången som följde på mekaniseringen av jord- och skogsbruk efter kriget har näringen anpassat sig till en ny situation, med nya villkor och behov. Efterfrågan på hästar kommer idag främst från hästsporten, travsporten och fritids- och turistsektorn, och nya spännande terapeutiska grepp har inkluderat hästen i olika former av vård. Avel och uppfödning är en tillväxtindustri och det finns idag över 300.000 hästar i Sverige. Näringen är en mångmiljardindustri som genererar 28.000 helårsarbeten. Det är Sveriges näststörsta sport efter fotbollen, med en halv miljon svenskar som rider regelbundet och 200.000 medlemmar i Svenska Ridsportförbundet. Och som alltid i sådana här sammanhang finns det tidningar, tidskrifter och böcker i ämnet. Vi bad forumets hästexpert Susanna Hedenborg titta närmare på två nya ”hästböcker”, Hästens kroppsspråk av Susan McBane och Den inre ryttaren: Tänk rätt och rid bättre av Cecilia Löfgren, båda från ICA Bokförlag. Det är väl främst den senare som engagerar vår recensent; den ligger mitt i en aktuell trend av böcker om idrott och lärande som kan sammanfattas i coachingbegreppet och som lägger fokus på utövaren snarare än omgivningen. Boken behandlar i det sammanhanget olika ledarstilar inom hästsporten, där den ”sunda” inte oväntat framställs som särskilt attraktiv.
Kursbok i idrottsekonomi

Bob Stewart är Associate Professor vid School of Sport and Exercise Science, Victoria University. Han är en auktoritet på ekonomi och management inom australiensisk fotball (Australian Rule) och har på senare tid börjat forska om drogmissbruk inom fotboll och annan sport.
Medan det från skilda håll klagas på den tilltagande kommersialiseringen av sporten, så finns det andra som tar den som en självklar följd av den allmänna utvecklingen inom idrotten. Frågan som inställer sig är: Ska man behöva ta det onda med det goda? Måste vi ha löjligt överbetalda fotbollsspelare (främst män), tennisspelare (män och kvinnor), golfspelare (män och kvinnor), bara för att vanliga idrottsmän och -kvinnor ska få en anständig lön för sina insatser? Det verkar så, just för stunden i alla fall; och det är väl ingen som vill ha amatöridrotten tillbaka? En sida av kommersialiseringen av sporten är att idrottens administratörer måste lära sig ett och annat om ekonomi, vilket torde leda till en allt mer vidgad arbetsmarknad för ekonomer, eller räknenissar, som vissa ser dem som. Alltnog, ska det vara ekonomi i idrotten, även i rimlig grad, så måste det vara ekonomi i sport managementutbildningen. För det ändamålet har Bob Stewart författat en lärobok, Sport Funding and Finance (Elsevier Butterworth-Heinemann), och vi bad forumets expert i sådana här frågor, Björn Anders Larsson, om ett utlåtande. Det blev tummen upp, kan man säga; ord som välstrukturerad, fyller en lucka, värdefulla insikter kryddar vår recensents slutomdöme efter en kunnig genomgång av boken.
Marknadsföring av/med sport

Sport mareketing är inte självklart något som varje liten – eller stor – klubb bara kan göra rakt upp och ned. Det erfordrar specialistkompetens, åtminstine om ska tro specialisterna, av vilka Niklas Wikegård är en. Wiken ställer sina tjänster till förfogande i bolaget BETA Sport Marketing.
Vi har i anslutning till en annan recension i denna uppdatering berört behovet av elementära kunskaper om ekonomi också på lägre nivåer inom idrottsetablissemanget, ett behov som svarar mot den kommersialisering av idrotten som genomsyrar alla dess delar. En annan sida av det myntet är att föra ut idrotten på marknaden, vilket även för mindre klubbar i en perifer idrottsnation som Sverige kan var en överlevnadsfråga. På forumets hemmaplan, så att säga, spelar ett allsvenskt damfotbollslag som väl illustrerar utvecklingen inom dagens idrott, med en väl utbyggd och effektiv marknadsföringsapparat som i bästa fall kan lyfta fram damfotbollen på samma sätt som WTA och Sony Ericsson lyckats med damtennisen. Laget? LdB FC. – Sport marketing är den engelska, och numera svenska, beteckningen för denna verksamhet, och en ny introduktionsbok om sport marketing föreligger, Aaron C. T. Smiths Introduction to Sport Marketing: A Practical Approach (Elsevier Butterworth-Heinemann). Smith är en rutinerad forskare, eller i vart fall författare, i det här området, med tre tidigare titlar recenserade på forumet om olika aspekter av idrottens affärer. Forumets recensent Viktor Magnusson var initialt skeptisk till om det verkligen behövs ännu en introduktionsbok i detta ämne, men efter en grundlig genomläsning har han funnit att den här boken, bland annat genom att vara skriven av en australiensare snarare än en amerikan, verkligen kan rekommenderas. Lite fler referenser hade dock inte skadat...
Supporterskapets anatomi

Gustave Le Bon, vars masspsykologiteorier kritiseras av Pierre Bognon, föddes 1841 och studerade medicin, socialpsykologi och sociologi under sina resor runt Europa på 1860-, 70- och 80-talen. Han var en tongivande samhällsdebattör i sitt hemland Frankrike fram till sin död 1931.
Det finns aspekter av sportfenomenet som ligger en bra bit utanför själva det idrottsliga men som ådrar sig minst lika mycket uppmärksamhet. Man nämner i sådana sammanhang gärna kommersen kring idrotten, eller symbiosen mellan media och idrott, men lika gärna, och kanske hellre, supporterkulturen runt olika sporter, lag och enskilda utövare. Supportrar och deras beteenden på och utanför sportarenorna är av stort intresse för medierna, och, kan man anta, för mediekonsumenter. Det finns romaner och filmer som behandlar framför allt fotbollssupporterns liv och vardag. Det finns också ett stort intresse från forskarvärlden för supporterkultur i vid mening; häri ingår naturligtvis det slag av avvikande beteende som huliganism kan sägas utgöra, där intresse för sporten och laget lever sida vid sida med ett närmast okontrollerbart behov av våldsamma och destruktiva uttryck. Med tanke på att den här typen av aggressivt supporterskap utgör en försvinnande liten andel av det hela, kan man tycka att den ägnas oproportionerligt stort intresse från forskarvärlden. Men det är med denna som med all samhällsvetenskaplig forskning, det är både mer spännande och mer lärorikt att studera avvikelserna än normen. En som valt att ta ett brett grepp över ämnet är Pierre D. Bognan, och han gör det i boken The Anatomy of Sports Fans: Reflections on Fans & Fanatics (BookSurge). Lise Joern, som själv forskar om supporterkultur och huliganism, har läst Bognans insiktsfulla och mångfacetterade studie.
Idrottens arenor

Fahlén & Sjöbloms rapport närgranskar två cases, SkyCom Arena i Umeå och Norrtelje Sportcentrum. Eftersom den förra får pryda rapportens omslag väljer vi här att visa den senare, med hallar och IP.
På senare tid har idrottens rum och arenor seglat upp som ett av de hetare forskningsområdena inom idrottsforskningen, underavdelning sport management. Tecknen är flera, och många av dem kommer från Danmark, där man tidigt noterade kommunala mångmiljonsatsningar på arenor som skulle komma att ligga ganska nära varandra och där de affärsmässiga bedömningarna var minst sagt diskutabla. Danmark har en särskild fond, Lokale- og anlægsfonden, i området och dessutom Idrættens Analyseinstitut, vars uppgift det är att bevaka utvecklingen på bland annat arenaområdet. Tillsammans har LoA och Idan arrangerat konferenser om arenafrågor, och Idan är initiativtagare till en nordisk konferens i Göteborg i höst om idrott och idrottsfaciliteter. Frågan har väckts också i Norge med forskning och publikationer som följd, och i Sverige har bildats ett Kompetenscentrum för Idrottsmiljöer, i april äger konferensen Framtidens idrottsanläggningar rum i Stockholm, och Riksidrottsförbundet uppdrog för ett par tre år sedan åt Josef Falhén och Paul Sjöblom att utreda arenasituationen i Sverige. Deras utredningen föreligger nu som en FoU-rapport från RF, Idrottens anläggningar: Ägande, driftsförhållanden och dess effekter. Det är som vanligt ett nöje att läsa en av Hans Lundbergs knivskarpt analyserande recensioner; den här gången är kniven tveeggad, i den meningen att han karvar fram det goda som finns likväl som det som dessvärre saknas i rapporten.
Dubbelfel

Annika Eliasson nämner som exempel på romaner med tennismotiv Lars Gustafssons Tennisspelarna från 1977. Gustafsson skriver som vanligt om sig själv, och minns en tid som gästprodessor i Austin, Texas – dit han för övrigt senare emigrerade och bodde 1982–2006.
Den amerikanska journalisten och författaren Lionel Shriver föddes 1957 i Gastonia, NC, som Margaret Ann Shriver. Som femtonåring tog hon namnet Lionel, eftersom hon inte gillade sitt dopnamn; hon såg sig inte som så feminin som namnet antyder. Efter grundeaxmina från Barnard College har Shriver jobbat som journalist på olika håll i världen och som författare med en lång rad romaner, där särskilt We Need to Talk About Kevin (Serpent’s Tail 2003) sticker ut; den belönades med det prestigefyllda Orange-priset 2005. The Post-Birthday World, ett passionsdrama i snookermiljö, publicerades 2007 och kom i svensk översättning samma år som Dagen efter (Ordfront). Den recenserades på forumet av Annika Eliasson, som nu också har läst hennes senaste bok på svenska, den nu tretton år gamla Dubbelfel (Ordfront, orignalets titel Double Fault 1997). Dubbelfel utspelar sig inte oväntat i tennismiljö, det handlar om en manlig och en kvinnlig amerikansk elitspelare som träffas, gifter sig, tävlar – inom och utom äktenskapet – och krisar. Eliasson har läst boken både som skönlitteratur och som en idrottsbok, och i båda skepnaderna är det fråga om en välskriven bok med en del svagheter.
Ytlig idrottsetik

År 1825 var Erie Canal i staten New York färdigbyggd, och det lilla samhället Brockport växte upp vid kanalen. Redan 1835 fick Brockport sitt första college, Brockport Collegiate Institute, som 1866 blev Brockport State Normal School, som 1942 blev Brockport State Teachers College, som 2004 blev The College at Brockport, State University of New York. På bilden Hartwell Hall.
Idrott och etik är ett kärt ämne för moralfilosofer. Genom sin blotta natur, definierad av dess två viktigaste drivkrafter, tävlingslogiken – ”the winner takes it all” – och fair play-imperativet, som kan exemplifieras med Law 42 i reglerna för cricket, ”... that play is conducted within the spirit and traditions of the game...”, och spänningarna mellan dessa drivkrafter, blir det uppenbart för var och en att det uppstått ett moraliskt gungfly inom idrotten. Detta gungfly är upphovet till en ständigt pågående etisk diskussion och en aldrig sinande ström av artiklar och böcker av fackfilosofer och fria tänkare inom och utom sporten. Idrottsfilosofi, som har en egen sida i forumets Mer om-sektion, handlar allt mer om etik, och när Routledge härom året inledde utgivningen av en akademisk tidskrift på temat idrottsfilosofi gavs den namnet Sport, Ethics and Philosophy. Valet av namn på tidskriften, med ethics mellan sport och philosophy, sades svara mot en starkt intresse i Storbritannien sedan slutet av 1990-talet för just etiska spörmål inom idrotten. Ordet etik inleder också titeln på en ny bok av den amerikanske sport management-professorn Robert C. Schneider vid SUNY @ Brockport College, Ethics of Sport & Athletics: Theory, Issues, and Application (Lippincott Williams & Wilkins). Vi bad en av Nordens ledande idrottsfilosofer, Mikael Lindfelt vid Åbo Akademi, om en recension av Schneiders bok. Lindfelt blev väl, milt uttryckt, inte riktigt entusiastisk; ord som naiv, förödande, övertro och kitsch föregår den avslutande brasklappen, att boken kanske inte riktar sig till docenter i etik.
Etik, idrott och funktions-nedsättning

Englands Disabled Sportswoman of the Year 2009 blev dubbla guldmedaljören från sommarspelen i Beijing, Sarah Storey. Storey, som är född 1977, har desutom guld och brons från handikapp-VM 2007 och ett guld, två silver och ett brons från handikapp-VM 2006
Funktionsnedsättningar kan drabba vem som helst, när som helst, hur som helst, och därtill i varierande grad av omfattning och varaktighet. När nedsättningen betraktas som permanent och har en omfattning som kraftigt försvårar för den enskilde att leva sitt liv på jämställd basis med huvuddelen av befolkningen – främst eftersom samhället är inrättat efter den del, huvuddelen, av befolkningen som endast i lindrig grad eller inte alls har en funktionsnedsättning – tillgrips numera beteckningen funktionshindrad. Tidigare talade man om handikapp istället för funktionshinder, ett begrepp med etymologiska rötter i spel och dobbel. Handikapp som begrepp är sedan länge på väg ut ur vardagligt språkbruk, men lever kvar i sammansättningar som handikappanpassad (lägenhet) och, dessvärre, handikappidrott, främst av språkliga bekvämlighetsskäl. (Parentetiskt kan nämnas att om man söker i Sveriges Nationalencyklopedi på webben på ”funktionshindrad” får man frågan ”Menade du: infektionshärd?”) Begreppet handikappidrott ingår för övrigt i namnet på det idrottsförbund som organiserar funktionshindrade idrottare, Svenska Handikappidrottsförbundet (SHIF). Handikappidrott som forskningsområde har blivit alltmer frekvent inom delar av idrottsvetenskapen, inom discipliner som historia, pedagogik, sociologi, och, särskilt aktuellt här och nu, filosofi, och närmare bestämt, etik. I antologin Ethics, Dis-Ability and Sports, sammanställd av Ejgil Jespersen och Mike McNamee, presenteras bidrag till en konferens på detta tema i Norge 2007. Kenneth Aggerholm, forumets recensent, levererar en kunnig och kritisk genomgång av såväl helheten som delarna; enskilda bidrag polemiserar mot varandra och skapar en spänning som boken som helhet tjänar på. Inspirerande, menar Aggerholm.
Idrott och politik i Danmark

Hans Bonde pekar ut Ragnhild Hveger, dansk simmerska som peakade mitt under två inställda OS, men som slog 44 världsrekord, höll 19 av dem samtidigt, är invald i International Swimming Hall of Fame och i den danska Eliteidrættens kanon, som en av de atleter som drog personlliga fördelar av att samarbeta med nazisterna.
Har idrottsutövare, eller bör de ha, en högre moral än andra medborgare? Frågan kan tyckas absurd; varför skulle en grupp människor vars minsta gemensamma nämnare är att de utövar idrott ha en moralisk resning som går utöver det vanliga? Och ändå finns en explicit förväntan på detta, som kommer till uttryck på olika sätt. I sin senaste bok pekar Jørn Hansen på tillfällen när idrotten – och enskilda idrottare – förväntats inta en moralisk position mot förtryck och orättvisor som politiker skyggar inför. Varför är det så? Är det sund själ/sund kropp-axiomet? Är det de Coubertins idealistiska proklamationer om idrottens brobyggarkapacitet och broderlighetspotential? Frågan aktualiseras av Hans Bondes uppgörelse med det danska idrottsetablissemanget under 1930- och 40-talen i boken Oprøret i parken: Dansk idræt under hagekorsets tegn (Syddansk Universitetsforlag). Bonde tvekar inte att lyfta fram enskilda idrottsmän och -kvinnor vars beteende inte motsvarar hans högt ställda krav på moralisk ryggrad och politisk medvetenhet. Mickael Möller har läst boken för forumets räkning, och han ifrågasätter Bondes rigida hållning, genom att peka på frånvaron av en analys av frågan om atleters moraliska pondus – förväntad och verklig – och genom att framhålla olika faktorer som skulle kunna förklara såväl idrottsrörelsens som enskilda idrottares beteenden och ställningstaganden i förhållande till idrottsutbyte med ockupationsmakten.
Mental tuffhet

Möjligen är Roger Federer ett praktexemplar att studera för mental tuffhet, om konsistens på högsta nivå är ett kriterium. Federer har visserligen 16 Grand Slam-segrar i karriären, men än mer imponerande är att dessa kommit i en räcka av 27 raka GS-semifinaler.
Andy Murray does have the mental toughness to win a Grand Slam – or more”, menade Boris Becker i en kommentar till BBC1’s Sue Barker efter skotten förlust i tre raka set mot fenomenale Federer i Australian Open 2010. 13–11 i tredje setets tiebreak talar dock sitt tydliga språk om vem av de två som var tuffast när det gällde. Men vad betyder mental tuffet? Är det bara ett finare uttryck för ”vinnarskalle”? På hypnosisnetwork.com definieras det så: ”the ability to keep going even when things get tough”, medan Penn States chefsidrottspsykolog menar att det är en naturlig eller tillägnad förmåga att handskas med alla krav och att vara fokuserad och ha tillit till sin förmåga. ”Mental toughness” ger cirka 900.000 träffar på Google, varav de allra flesta avser sidor med goda råd till idrottare, många är seriösa idrottspsykologiska sajter, och en hel del, inte oväntat, helt saknar koppling till idrott – att få ihop det beramade livspusslet kan till exempel kräva sin beskärda del av mental tuffhet. Kopplingen till idrott är emellertid huvudsyftet när Michael Sheard, rutinerad forskare vid York St John University och legitimerad idrottspsykolog, behandlar saken i Mental Toughness: The Mindset Behind Sporting Achievement (Routledge). Vi gav boken till Magnus Lindwall, som på ett förtjänstfullt sätt sätter in företeelsen och begreppet mental tuffhet i ett förklarande sammanhang.
Idrott som upplevelse och underhållning

Vår recensent saknar en referens till Hervé Corvellecs avhandling i Lundbergs avhandling. Den förra heter Stories of Achievements - Narrative Features of Organizational Performance och lades fram vid Företagsekonomiska institutionen, Lunds universitet 1996.
Utvecklingen av idrotten – ursprungligen den obefläckade kampen mellan vackra nakna grekiska ynglingar, överflyttad till engelska public school-gräsmattor med på- och välklädda, och inte alltid så vackra överklassynglingar, i något skede som folklig kultur med brödrafolksambitioner, till dagens underhållningsidrott med ekonomiska snarare än ädla motiv – har beskrivits i många texter av skilda slag, inklusive avhandlingar. Det har stundtals klagats på en alltför deterministisk hållning inför utvecklingen, som vore den obehindrad, okontrollerbar, oförklarlig – och värst av allt, inte i behov av förklaring. Inte sällan tar studier avstamp i fait accompli som utvecklingens krona, snapshots från en ny tid. Men även i snävt avgränsade tidsrymder kan skeenden fångas, vilket Hans Lundberg, gammal forumrecensent och nybliven ekonomie doktor visar i sin avhandling Kommunikativt entreprenörskap: Underhållningsidrott som totalupplevelse före, under och efter formeringen av den svenska upplevelseindustrin 1999–2008 (Växjö University Press). Vi bad en annan forumrecensent, tillika nybliven idrottsvetenskaplig licentiat, David Cardell om en recension av Lundbergs idé- och empiritäta bok. Sin recension, som på ett närmast impressionistiskt sätt fångar avhandlingen essenser i smått och stort, avslutar Cardell med reflektionen att textens ställvisa svårgenomtränglighet till trots är Lundbergs dióktorsopus läsvärt för alla som uppmärksammat och häpnat inför idrottens senmoderna utveckling, och kanske än mer angelägen för den som inte ens noterat denna utveckling.
Fadrande och idrott

Det kan vara en nog så känslig relation att upprätthålla på ett bra sätt, den mellan far och dotter. Sämst livskvalitet sade sig dock frånskilda fäder, som inte hade tillgång till gemensam fritid med sina barn, ha, enligt en studie som rapporteras i boken.
Utsikten från forumets elfenbenstorn är på många sätt hisnande. Utanför ligger idrottsforskningen kunskapsfält, välansat och frodigt, men i långa stycken också vildvuxet med omväxlande växtlighet. Nya arter odlas av vilka vissa ger goda skördar medan annat faller på hälleberget. Det är just viljan att pröva nya vägar som utmärker ett kunskapsfält i vardande, och på idrottens område är den viljan stor. Med utblick över de ständiga skördarna i form av nypublicerade böcker och artiklar kan denne redaktör konstatera att allt fler nya aspekter av idrottens roll i samhället sätts under forskarnas søkelys. Ett exempel på sådant forskningsmässigt nytänkande är en antologi som sammanställts av Tess Kay, Fathering Through Sport and Leisure (Routledge); boken är en utvidgad version av ett nummer av Leisure Studies som utkom 2006. Kay, som basar över Institute of Youth Sport, ett av de största forskningscentra som ägnar sig åt ungdomens sport och fritid, har samlat dryga dussinet bidrag, av bland andra Jay Coakley, Sheila Scranton och Kay själv, för att undersöka idrottens roll i och för fadrandet i några engelskspråkiga länder. Vi har fått en uppskattande recension från Ingela Kolfjord, som uppehåller sig vid några centrala bidrag, särskilt Nicole Willms’ ”Fathers and daughters: negotiating gendered relationships in sport”.
Idrott och politik

Redan i samband med sommarspelen i Montréal 1976 användes idrotten politiskt, i och med att en rad afrikanska länder, på initiativ av Jean-Claude Ganga (bilden, från 2009), bojkottade spelen i protest mot att Nya Zeeland tilläts delta, trots att landets rygbylag turnerat i Sydafrika tidigare samma år.
Idrott och politik – vari ligger problemet? Tja, det är väl inte många som numera har problem med att inse att politiken är delaktig i alla samhällsområden. Men så har det inte alltid varit; många minns demonstationerna som stoppade tennismatchen i Båstad 1968 mellan Sverige och Rhodesia. Då var idén om idrotten som stående ovanför politisk käbbel om rasism och förtryck stark på många håll – inte minst inom idrottsrörelsen. Å andra sidan kunde världen några år senare inleda en bojkott mot Sydafrika på samma grunder, en bojkott som så småningom blev total och som också omfattade idrottsutbyte. Det fanns motståndare till Sydafrikabojkotten också, naturligtvis, men den nära nog totala uppslutningen bidrog sannolikt till att sambandet idrott och politik accepterades i breda lager. Till det bidrog också det faktum att idrotten vid den tiden inte sällan fick ikläda sig rollen som moralisk ställföreträdare; uttrycket är myntat av idrottshistorikern Jørn Hansen, och syftar på till exempel bojkotterna i samband med olympiska sommarspelen i Moskva och Los Angeles, där idrotten fick just den rollen. Hansens bok Den moralske stedfortræder – og andre historier om idræt og politik (Syddansk Universitetsforlag) recenseras av Kalle Jonasson, som uppskattar Hansens resa genom historien, från gymnastikens roll i den tidiga formeringen av Tyskland och Danmark som nationalstater, fram till sommarspelen i Beijing 2008 – för övrigt det kapitel som enligt vår recensent är bokens bästa.
Idrott som kulturbärare

Antonio Gransci (1891–1937), italiensk politisk filosof och en av grundarna av Italiens kommunistiska parti. Gramsci fängslades av Mussolini, och hans politiska texter från fängelsetiden har haft stor betydelse för marxismens teoretiska utveckling. Han blev svårt sjuk i fängelse, släpptes ut av det skälet, men dog strax efteråt, 46 år gammal.
V
ilken är egentligen idrottens roll i samhället och samhällsutvecklingen? Hur man besvarar den frågan avgör på vilket sätt man studerar idrotten och dess utveckling. Man kan se idrotten som relativt fristående från samhället, utan den betydelsefulla påverkan på utvecklingen som till exempel politik och ekonomi har, eller för den delen andra former av frivillig organisering. Eller man kan, lite oreflekterat, se den som en reflektion av samhället och dess utveckling, utan egen förändringspotential. Eller så kan man se idrott och samhälle som ingående i en dynamisk interaktion, där båda parter tar och ger och ömsesidigt påverkar varandras utveckling. Denna senare variant, att studera idrotten inte som ett isolerat fält utan som en del i ett komplext system, kan väl sägas numera dominera stora delar av idrottsvetenskapen. Också idrottshistoriker omfattar denna idrottssyn, däribland Brian Stoddart, professor i idrottshistoria vid La Trobe University och tidigare verksam som journalist. Han har samlat ett antal spännande texter om idrott och kolonialism i boken Sport, Culture and History: Region, Nation and Globe (Routledge), där Antonio Gramscis hegemoniteori utgör den övergripande tolkningsramen. Och just hegemonibegreppet, menar vår recensent Christer Ericsson, är väl valt i sammanhanget, eftersom det placerar in maktanalysen i ett kulturellt perspektiv.
Om sport och film

Ett av bidragen i boken behandlar Bend it Like Beckham, där Parminder Nagras Jess spelar fotboll mot hennes indiska föräldrars explicita vilja, tillsammans med Keira Knightleys Jules, som satsar på en proffskarriät i USA.
idrottsforum.org har speciell fokus på sport i spelfilm. Den kulturella representationen av idrott tar sig många former, teater, litteratur, film, tecknade serier, bildkonst, etc., och den fungerar mer eller mindre bra i alla dessa kulturformer; frågan är dock om inte just filmmediet lämpar sig särskilt väl för att problematisera sportens roll i olika sociala sammanhang och samtidigt förmedla de spänningsmoment som sporten så ofta erbjuder. Forumet har sålunda under en tid publicerat filmkrönikor och recensioner av akademisk filmlitteratur, och är sannolikt ett av få medier överhuvudtaget som lyfter fram sportfilmen till en central position inom idrottsvetenskapen. För detta kan vi inte själva stoltsera; det är uteslutande Peter Dahléns sportfilmintresse och hans engagemang i idrottsforum.org vi har att tacka. I denna uppdatering kan vi ur Dahléns fatabur publicera dels en krönika om störtloppsfilmen Downhill racer från 1969 med Robert Redford och Camilla Sparv, dels en recension av antologin Visual Economies of/in Motion: Sport and Film (Peter Lang), sammanställd av C. Richard King och David J. Leonard. I dussinet bidrag analyseras ett antal sportfilmer utifrån vad som – givet skiftande teoretiska perspektiv – kallas ett intersektionellt perspektiv. Dahléns ingående läsning av de olika bidragen avslöjar såväl de vällyckade som de mindre framgångsrika bidragen, och boken som helhet måste, menar vår recensent, trots svaga redaktörsinsatser ses som måste-läsning för den forskningsintresserade.
Kvinnor i sporten

En av blott sex utomamerikanska idrottskvinnor i 100 Trailblazers är australiensiskan Evonne Goolagong, en av de främsta tennisspelarna under 1970- och tidiga 80-talet, med fem grand slam-titlar och totalt 68 turneringsvinster, däribland Australian Open 1974–77.
Kvinnorna inom idrotten är inte längre osynliga. I vissa sporter är de till och med mer synliga, framstående och publikdragande än män; det tydligaste exemplet är internationell elittennis, där publiken tröttnade på herrarnas pangpangtennis i samma veva som damtennisen blev lite hårdare i samband med systrarna Williams’ inträde på proffstouren. Med det närmast hundraåriga perspektivet på nationell och internationell idrott på elitnivå vi har idag kan det kanske vara dags att summera kvinnornas roll i idrottshistorien och lyfta fram banbrytare och förebilder. Anders Östnäs har läst två böcker som gör just det senare, dels Robert Lapchicks 100 Trailblazers: Great Women Athletes Who Opened Doors for Future Generations (Fitness Information Technology), dels Per Jorsetts Kvinner i norsk idrett (Akilles). Detta är väl kanske inte vad man kallar bladvändare, men de fungerar utmärkt som uppslagsböcker, menar vår recensent.
Messner om idrott och genus

I tjugo års tid har Michael Messner studerat hur idrotten reproducerar ojämlikheten mellan kvinnor och män, hur den försämrar snarare än förbättrar rasrelationer, och hur våld inom idrotten inte bara accepteras utan också hyllas.
Vi missade en bok i floden! Det var 2007; vi publicerade i och för sig 106 bokrecensioner det året, och 139 året efter, men en bok kom som sagt inte med, nämligen Out of Play: Critical Essays on Gender and Sport av Michael Messner, sociologiprofessor med inriktning på genusfrågor vid University of Southern California – där det för övrigt, enligt uppgift, aldrig regnar. Vi blev medvetna om bokens existens först under 2010, men det framsynta bokförlaget State University of New York Press, SUNY Press, har insett att vissa böcker är, som Chris Anderson skrev, ämnade för the long tail, och skickade villigt det recensionsexemplar till idrottsforum.org som vi beställde. Boken behandlar vitt skilda aspekter av förhållandet mellan genus och idrott, från ölannonser i Sports Illustrateds baddräktsnummer till fyraåriga pojkar och flickor som spelar fotboll, från manliga idrottares sexuella våld mot kvinnor till homofobi och rasism i idrottens värld. Vi bad Ingela Kolfjord, som funderat, forskat och skrivit mycket om genus – och idrott – om en recension. Vår recensent konstaterar att Out of Play är en viktig och intressant bok. Problematiken kring genus inom idrotten är känd sedan länge, men inte mycket händer och både nya böcker och betydligt äldre än denna behöver spridas och läsas för att något genomgripande förändring ska äga rum.
Ätstörningar i fokus

Norska Jorunn Sundgot-Borgen disputerade redan 1993 på en avhandling om ätstörningar, stimulerad därtill av att elitgymnasten Helga Bråthen 1982, blott 29 år gammal, avled i sviterna av ätstörningar.
Ätstörningar är den sammanfattande benämningen på psykiska sjukdomstillstånd som involverar problem med ätande, av vilka de vanligaste är anorexia nervosa – självsvält, ofta i kombination med överdriven träning – och bulimia nervosa – hetsätning i kombination med kräkning och överdriven motion. Gemensamt för dessa båda typer av ätstörning är att de är allvarliga, och därtill att sjukdomsbeteendet även innefattar överdriven fysisk aktivitet. Kopplingen till idrotten är närmast osökt; det finns också ett par tillstånd – som inte är godkända diagnoser – med ännu tydligare sportkoppling: ortorexia nervosa, som innebär att den drabbade fastnar i ett tvångsmässigt ”hälsosamt” och oftast väldigt fettsnålt eller på annat sätt ”nyttigt” ätande och ägnar sig samtidigt åt överdriven fysisk träning, samt anorexia athletica, som syftar på idrottare som tillgriper minst en ohälsosam metod för viktkontroll. Det är inte underligt, med andra ord, att det forskas en del inom idrottsvetenskapen om den här typen av problem. I höst har två nya böcker om ätstörningar utkommit på engelska förlaget Routledge, dels bioetikern Simona Giordanos Exercise and Eating Disorders: An Ethical and Legal Analysis, dels Eating Disorders in Sport av idrottspsykologerna Ron A. Thompson och Roberta Trattner Sherman. Vi bad Magnus Lindwall, som själv har forskat i området, att recensera Thompson och Shermans bok. Lindwall har faktiskt inga invändningar mot den förtjänstfulla behandling ämnet får i boken, om än han, i likhet med med bokens författare, beklagar att forskningen inte kommit längre när det gäller dessa svårartade beteendestörningarna. Gunnar Breivik har läst Giordanos bok för vår räkning och instämmer med författaren att ätstörningsproblematiken inom sport och motion måste tas på största allvar. Det är, konstaterar Breivik, fitnessinstruktören Giordano som har skrivit större delen av boken; bioetikern Giordano står för blott två av tio kapitel. Det blir lite teoritunt, men den praktiska inriktningen drar inte ner boken värde och användbarhet.
Idrottsledarskap

Nathalie Hassmén är universitetslektor i socialpsykologi – med tung vinkling mot idrotten, får man anta, med tanke på att hennes ansenliga bokproduktion enligt Libris med få undantag behandlar idrottspsykologiska och andra idrottsrelaterade problemställningar.
Är det sexhundratusen? Vi drar oss till minnes att det är så, att den svenska idrottsrörelsens alla miljoner aktiva leds av sexhundratusen frivilliga idrottsledare – i sanning imponerande, även med tillägget plus minus hundratusen. Så är därmed frågan om idrottsledarskap färdigdiskuterad? Nej, knappast, säger vi och många med oss. Faktum är att idrottsledarskap är en så komplex och viktig problematik att vi måste fråga oss hur idrottens frivilliga ledare skolas. Hur förmedlas kunskaper, färdigheter, förhållningssätt och värderingar inom och kring idrott i vid mening, och under vilka villkor, och med vilken effekt, sker denna kunskapsförmedling? Det finns mycket att lära ut till idrottsledare, och nu finns god hjälp, i form av en ny bok med den i sammanhanget passande titeln Idrottsledarskap, skriven av flitiga Peter Hassmén och Nathalie Hassmén (Natur & Kultur). Vi bad Karin Josefsson, idrottspsykolog på Högskolan i Halmstad, om en recension, och vi blev inte besvikna. Hennes läsning av boken innefattar inte bara en preferensdriven diskussion om typsnitt, teckenstorlek och papperskvalitet, utan, än viktigare, en grundlig genomgång av de olika kapitlen och en värdering av innehållet på basis av egna erfarenheter av såväl inlärning och utlärning av ledarskapskompetens på idrottsområdet. Det blev återigen mycket väl godkänt för paret Hassméns läroboksförfattarskap.
Binnie the Boxer

Binnie Klein är en mycket aktiv kvinna; utöver sin verksamhet som psykoterapeut skriver hon böcker, deklamerar poesi, undervisar på Yale University och har ett musik- och intervjuprogram på radiostationen WPKN varje vecka.
Boxning existerar förvisso, är förvisso en idrott, och har därtill en ganska stor och lojal (och manlig) publik. Men sporten ses ändå lite över axeln från idrottsvetenskapligt håll; kan man inte på rak arm veta vem som är världsmästare i en sport, och skälet härför är att det finns ett halvt dussin världsmästare samtidigt, så är det inte riktigt en sport som man kan ta på allvar. WBA, WBC, IBF, WBO, WPBF – okej, inte ett halvt dussin men ganska nära... Ingen enskild bokstavskombination avser kvinnliga boxningsmästare, och kvinnors boxning lever på det stora hela taget en ganska undanskymd tillvaro i marginalen, trots att kvinnoboxning faktiskt var en uppvisningsgren i OS redan 1904 i St. Louis. Först på 1990-talet bröt kvinnoboxning fram på bred front, vilket bland annat avsatt en rad böcker, antingen om kvinnoboxning eller av kvinnor om boxning. I år utkom Blows to the Head: How Boxing Changed My Mind av Binnie Klein (State University of New York Press), vari författaren, en välsituerad medelsålders psykoterapeut i New Haven, CT, berättar om sin väg in i  boxningens värld – och den är allt annat än rak. Birger Hedén har läst Kleins bok, som han fann underhållande och informativ – om mer än bara boxning.
Brittisk simhallshistoria

Badhuset på Thimblemill Road i Smethwick, väster om Birmingham, öppnade 1933 och är fortfarande igång. Tidigare täcktes bassängen över på vintern, och man arrangerade danser och uppträden. 1962 spelade då ganska okända bandet The Beatles där.
Böcker är bra eller dåliga, de får positiv eller negativ kritik, recensenter kan vara entusiastiska eller indifferenta. Efter att jag som recensionsredaktör beställt hem en bok som verkar bra, och valt ut en i mitt tycke lämplig recensent att skicka boken till, då kan vad som helst hända – från att recensenten helt sonika avböjer att recensera och dessutom avråder att boken alls recenseras (händer någon enstaka gång), till att jag får mig tillsänt en oerhört engagerad och entusiastisk recension. Det senare scenariot en angenäm händelse som inträffar alltför sällan, men det händer. Och det har just hänt. Hans Bolling har läst boken Great Lengths: The Historic Indoor Swimming Pools of Britain av Ian Gordon och Simon Inglis (English Heritage). Redan den vitsiga dubbeltydigheten i titeln skapar ju förväntningar, och recensionen bekräftar till och med de högst ställda förväntningar. Det är en vacker, och vackert illustrerad, volym som innehåller en betydelsefull del av brittisk socialhistoria, underavdelning hygien, bad och renhållning. Men det är framför allt, menar Bolling, en lusfylld läsupplevelse även för den som saknar omedelbar relation till och intresse för brittiska simhallar.
Praktisk idrottspsykologi

Henrik Gustafsson kan stoltsera med titeln ”Sveriges förste doktor i idrott”, det hände i Örebro 2008 på en avhandling om utbrändhet hos elitidrottare. Gustafsson är numera verksam vid Karlstads universitet, och som gästforskare vid Mittuniversitetet.
Glädjande nog har på senare tid ett antal idrottspsykologiska texter skrivna av svenska forskare tagit upp kampen mot det allt överskuggande amerikanska utbudet av läroböcker i det här området. Kritiken i dessa spalter mot USA-producerade läroböcker, generellt såväl som inom det idrottspsykologiska området, är just den ensidiga fokuseringen på amerikanska, eller i bästa fall engelskspråkiga, förhållanden och amerikansk forskning. Det senaste bidraget till idrottspsykologin på svensk botten tar upp tillämpningsaspekten, och det görs i en bok av Peter Hassmén, Göran Kenttä och Henrik Gustafsson, Praktisk idrottspsykologi (SISU Idrottsböcker). Joakim Ingrell har läst boken för forumets räkning, och han kan konstatera att kravet på tydlig koppling mellan den praktiska tillämpningen och en tydlig bakomliggande teori uppfylls i boken.
Anti-dopningens etik

Antidopnings-fundamentalismen har internaliserats hos många idrottare, menar vår recensent. Carolina Klüft blev WADAs nyttige idiot när hon föreslog att alla idrottare skulle utrustas med GPS-sändare så att WADA alltid skulle veta var de befann sig.
Att dopningsfrågan inom idrotten ständigt är aktuell visas inte minst av idrottsforum.orgs temasida på ämnet, med nästan ett dussin artiklar och dryga tjoget bokrecensioner publicerade på forumet. Inte sällan handlar det om etiska överväganden rörande detta att höja prestationsförmågan på farmaceutisk väg. Vid Institut for Idræt i Århus har man valt ett lite vidare perspektiv. Nyligen kom Ask Vest Christiansens antologi som diskuterade dopningskontroll ur ett storebrorsperspektiv, Kontrolsport: Big Brother blandt atleter og tilskuere, och inte långt därefter publicerade Routledge The Ethics of Doping and Anti-Doping: Redeeming the Soul of Sport av Verner Møller. Här står alltså själva dopningskontrollen och jakten på dopade idrottare i centrum. Vi bad Kutte Jönsson, som själv har bestämda åsikter om dopning och dopningskontroll, om en recension av Verner Møllers bok. Møllers skepsis till antidopningsarbetet grundas i dess rättsosäkerhet – testerna är osäkra och många positiva prov missas. Vidare framhåller han att tävlingsidrotten i sig måste blir föremål för kritisk granskning. Jönsson håller med, och även om hans egna ställningstaganden inte fullt ut vinner gehör hos Møller hyllar han bokens intellektuella pregnans och kritiska hållning till sitt ämne.
Brittisk coachning

Vår recensent fick vid läsningen av Robinsons bok i tankarna Kalle Ankas brorsbarns legendariska gröngölingshandbok. På bilden hålls den amerikanska versionen, Junior Woodchuck Handbook fram av Huey, eller är det Dewey, eller kanske Louie...?
Det är viktigt att känna till att en idrottscoach i England är en tränare rätt och slätt, medan samma position i Sverige innebär att ett mått av att leda laget också ingår. Detta lär vi av PG Fahlström när han recenserar boken Foundations of Sports Coaching av Paul E. Robinson (Routledge). Robinson är verksam som universitetslektor vid University of Chichester, och har en imponerande rad examina och diplom till sitt namn: ”BSc, MSc, PGCE (FE), PGCE (HE), Int Dip SAQ, A1 Assessor, England Hockey Level  3 Coach, coach educator, tutor and assessor”. Med den bakgrunden, det vill säga både som tränare och akademiker, vill han med sin bok överbrygga klyftan mellan praktik och teori, en alltid lika välkommen och uppskattad ambition, som dock som regel är ganska svår att realisera. Men problemet med den här boken, menar vår recensent, är snarast att den försöker gripa över hela det gigantiska fält som coachning är en del av, och redovisa detta för såväl studenter inom idrottscoachning som praktiserande tränare på 230 sidor. Det går dessvärre inte, menar Fahlström, det blir för lite och för mycket, och då fungerar inte boken som lärobok.
Best of Olympika

Robert K Barney är en legendarisk olympiaforskare, grundare inte bara av tidskriften Olympika utan också av International Center for Olympic Studies, som han ledde i tio år. Han tilldelades den olympiska orden av IOK 1997.
Ännu en bok om de olympiska spelen – behövs det verkligen, eller börjar våra olympiakunskaper nå full mättnad? Nej, svarar tjänstgörande forumredaktör. De olympiska spelen är världens största idrottsevenemang när de går av stapeln vartannat år, det är i de flesta idrotter just OS-medaljer som rankas högst av idrottarna själva, och TV-sändningarna från spelen är de mesta sedda idrottsutsändningarna. Dessutom är de antika spelen de första spåren av regelbundet återkommande sportevenemang, det som idag är tävlings- och publikidrottens viktigaste motor. Så ännu en bok är med andra ord välkommen, en uppfattning som, möjligen med viss tvekan, delas av bokens recensent. Boken heter Rethinking the Olympics: Cultural Histories of the Modern Games, och är en samling artiklar ur tidskriften Olympika: The International Journal of Olympic Studies (1992–2005) sammanställda av dess grundare och tidigare redaktör Robert K. Barney (Fitness Information Technology). Boken, som här recenseras av Jørn Hansen, innehåller 17 gedigna vetenskapliga artiklar med en myckenhet av information om olika aspekter av olympiska spel. Artiklarna är emellertid mellan fem och 18 år gamla, och, menar vår recensent, det blir under läsningen inte helt klart vari själva omprövningen av OS består – och inte får man mycket hjälp av bokens redaktör heller. Jørn Hansens slutsats är att det rör sig om ett simpelt försäljningstrick.
Ny bok om dans

Janice Pomer har en solid bakgrund i dans, musik och teater, både som artist och lärare. Ofta uppträder hon med partnern Barry Prophet, kompositör, skulptör, poet, mm, som står för musiken på den CD som följer med boken.
Av de rörelsebaserade aktiviteter som ryms inom forumets definition av idrott och fysisk aktivitet har vi en viss förkärlek för dans. Alla är dock inte beredda att räkna in dans i sportfacket; i en intressant tråd på faqs.org, där frågan ”Is dance considered an art or a sport?” ställdes i december 2003, gavs över 500 svar, för och emot, fram till juli 2007. Merparten argumenterade för att dans ska ses som en sport, oftast för att dansutövning innebär hårt fysiskt arbete och att man kan tävla i dans, men att dans samtidigt också är en konstform. Vi nöjer oss med att konstatera att dans är en del av sporter som konståkning och gymnastik, samt att danssport, eller tävlingsdans, är en av IOK accepterad idrott. Dans ingår också oftast i utbildningen av idrottslärare, eftersom dans är en del av idrottsundervisningen i skolan. Det är knappast kontroversiellt att hävda att dans ofta ställs åt sidan till förmån för mer traditionell gymnastikundervisning och sporter som fotboll och andra bollsporter. Till dels beror detta på att betydligt fler pojkar och män sysslar med bollspel, medan nästan uteslutande flickor och kvinnor dansar, men det handlar också om att idrottslärare inte har tillräcklig utbildning i dans. Därför är varje ny lärobok i dans välkommen, så också flitiga Janice Pomers senaste, Dance Composition: An Interrelated Arts Approach (Human Kinetics), som är ett helt paket med bok, CD-skiva med musik av Barry Prophet, och en webbsida med extra resurser. Vi bad Lis Engel, som är väl insatt i ämnet, om en recension, och hon kan, oaktat smärre reservationer, varmt rekommendera boken för undervisningsändamål.
Pedagogik för lärarutbildare

Daryl Siedentop är professor emeritus i Sport and Exercise Science vid College of Education and Human Ecology, Ohio State University. Bakom sig har han 12 böcker och 80 referentgranskade artiklar.
PETE, Physical Education Teacher Education, är ett jätteområde i USA; man tar idrottslärar-utbildningen på högskolenivå på största allvar, liksom idrottsundervisning i skolan. Från recensionsredaktörs-positionen är detta uppenbart genom den omfattande utgivningen av läroböcker och forskningslitteratur i området som publiceras, och genom den rikhaltiga floran av idrottspedagogiska akademiska tidskrifter som ges ut. Ett antal böcker har recenserats i dessa spalter (se Mer om-sidan för idrott och fysisk bildning), och pedagogiktidskrifter presenteras regelbundet på löpet. Sedan 1970-talets början har stora resurser satsats på forskning om idrott i skolan, och häromåret var det dags att göra ett slags bokslut och en konferens anordnades: vad hade man uppnått, och vart var man på väg? Konferenspapers blev så småningom bok, som lånade titeln från konferensnamnet, Historic Traditions and Future Directions of Research on Teaching and Teacher Education in Physical Education. Redaktörer är Lynn D. Housner, Michael W. Metzler, Paul G. Schempp och Thomas J. Templin, och boken är utgiven av Fitness Information Technology. Vi bad en framträdande svensk idrottsutbildningspedagog, Claes Annerstedt, om en recension, och som väntat hamnade han i välbekant sällskap; gräddan av i första hand amerikansk idrottsutbildningsforskning har bidragit med texter i boken. Och just detta, den totala dominansen av amerikansk forskning som vore det den enda tillgängliga, är vår recensents främsta invändning mot boken, som i övrigt kan tjäna svenska pedagoger på området väl som en handbok för forskning om idrottsämnet i skolan.
Allt om idrott!

Han tycks inte ha skrivit något om sport, den kände maktteoretikern Steven Lukes, men hans maktbegrepp ligger i botten när Ian Henry behandlar "makt" i den nya encykolpedin.
På redaktionen undrade vi lite vad det skulle bli av Bill Sunds senaste recensionsuppdrag. Skulle vi få boken i retur? Eller skulle det dröja en evighet innan vi fick recensionen? Inget av detta hände. I rättan tid, som vanligt från denne recensent, fick vi, som vanligt från denne recensent, en alldeles utmärkt recension. Så varför denna undran? Jo, boken vi skickade var Encyclopedia of International Sports Studies under redaktion av Roger Bartlett, Chris Gratton och Christer G. Rolf (Routledge), som är en nätt volym på 1.520 sidor, med en över miljon ord, och därmed den i särklass mest omfångsrika volym som recenserats på forumet. Sammanlagt 150 författare har bidragit till att skriva texterna till de ca 1.000 uppslagsorden, som spänner över hela idrottsforskningsfältet – medicin, fysiologi, samhällsvetenskap och humaniora. Omfånget rent kvalitativt är med andra ord också omfattande, och häri ligger den andra utmaningen för vår recensent, efter att han kommit över den kvantitativa, omfånget. Hur recenserar man en sådan här bok? Vår recensent valde bort alternativet att läsa om vart och ett av de många uppslagsorden; istället gjorde han ett så kallat bekvämlighetsurval, i det att han läste texterna till åtta uppslagsord för vilka han bedömde sina förkunskaper tillräckliga för att kunna kritiskt värdera texternas kvalitet. Läs Bills recension och se själv vilka ord han valde!
Ny bok av Stefan Szymanski

Stefan Szymanski är professor vid Cass Business School, City University London, och en populär talare på konferenser världen över. Här talar han vid Play the Game’s årlskonferens i Coventry 2010.
För människor med ett genuint intresse för sporten i sig – hur går det för LdB FC i damallsvenskan? hur gick det för Federer i Rogers Cup? hur går det i Formel 1-cirkusen? – kan det säkert vara svårt att helt och fullt förstå de ekonomiska och finansiella grundvalar som modern tävlingsidrott vilar på. Vad betyder det till exempel att ett europeiskt klubbfotbollslag köper spelare för summor som motsvarar 120 procent av klubbens omsättning? Hur kan man iscensätta ett idrottsarrangemang som varar i två-tre veckor och omsätter 25 miljarder kronor, vilket överstiger BNP i vissa afrikanska länder? Vad ligger bakom att det franska bilmärket Citroën sponsrar det kinesiska badmintonlandslaget? Svar på dessa frågor får man knappast i Stefan Szymanskis senaste bok Playbooks and Checkbooks: An Introduction to the Economics of Modern Sports (Princeton University Press), men de grundläggande frågorna om idrott och ekonomi belyses på ett, enligt vår recensent Kjetil K. Haugen, för även den i ekonomivetenskaplig terminologi oinvigde begripligt sätt. Författaren har nämligen helt valt bort matematiska resonemang, formler och figurer, vilket är modigt, menar Haugen, men också har ett pris, nämligen ställvis kommunikativ ineffektivitet, i en i övrigt bra bok.
Sportkunskap för gymnasister

Eva Wulff Helge medverkar i boken med ett kapitel om ätstörningar som en del av den kvinnliga idrottstriaden. Hon är verksam som idrottsmedicinare vid Institut for Idræt i København.
Goda vanor och viktiga kunskaper grundläggs tidigt. Alltför ofta klagas det bland universitetslärare på de studerande, att de är dåligt förberedda för högre studier, att gymnasieskolan sviker sina elever och komplicerar tillvaron för dem när de når högre studier. I Danmark har en grupp idrottsforskare, Laila Ottesen, Lone Friis Thing, Reinhard Stelter, Arne Astrup, Jørn Wulff Helge, Eva Wulff Helge, Michael Kjær och Rasmus Damsgaard tagit detta problem till sig, och de har tillsammans skrivit en lärobok för gymnasiet som utmanar många traditionella föreställningar om idrott och behandlar medaljens baksida såväl som dess framsida. Boken heter Sport, sundhed og identitet och är utgiven i förlaget Frydenlunds serie Sport & Sundhed. Pia Lundquist Wanneberg är imponerad över ansatsen, och konstaterar att författarna tar sin målgrupp på stort allvar, men att vissa kapitel kunde erbjudit viss fördjupning.
Barn rör sig

Moving into the Future är titeln på den andra utgåvan av amerikanska National Standards for Pysical Education, formulerad och publicerad av National Association for Sport and Physical Education 2004.
Det finns en hel del forskning om skillnaderna mellan olika aspekter av idrott i USA och Europa, och inte minst i förhållande till de nordiska länderna och den speciella så kallade skandinaviska idrottsmodellen. Det handlar vanligen om att amerikanska proffsligor är stängda medan man i Europa har ett rörligt system, eller att det som idrottsföreningar står för när det gäller att driva fram nya talanger, det svarar den amerikanska collegeidrotten för där. Det är inte ägnat att förvåna att det också finns djupgående skillnader när det gäller idrottsundervisningen i skolan, som i USA går under beteckningen Physical Education, eller PE. Den amerikanska läroplanen ger mycket tydliga definitioner på vad en ”physically educated person” klarar av – och det handlar inte i första hand om ett visst kvantum fysisk aktivitet per tidsenhet. En mastig PE-lärobok som ganska troget följer den amerikanska läroplanen – och vars åtta upplagor under 30 år säkert också bidragit till sagda läroplans utveckling – är Children Moving: A Reflective Approach to Teaching Physical Education av George Graham, Shirley Ann Holt/Hale och Melissa Parker (McGraw Hill Higher Education). Charlotte Svendler Nielsen har läst boken för forumets räkning, och hon kan konstatera att viktiga aspekter på barnets fysiska lärande, som leken, spontaniteten, den fria rörelsen, har ett begränsat utrymme inom amerikansk PE, där istället prestationen står i centrum. Icke desto mindre finner hon åtskilliga nyttiga och viktiga insikter i boken,  som hon ser som en inspirationsbok, kanske inte för idrottslärarstudenter, men för färdigutbildade idrottslärare, för deras lärare, och för idrottspedagogiskt inriktade forskare.
Ny feministisk kroppssyn

”...I had a good ability for advanced spinning, and that learning complex footwork was simply a matter of how much time, money and tedious repetition I was willing to invest.” (Ur Kristine Newhalls bidrag i boken.)
Feminismens utveckling beskrivs ofta i vågor. Första vågen, som den kom att kallas på 1970-talet, beskriver kampen för att vissa rättigheter skulle gälla också kvinnor, till exempel egendomsrätt och rösträtt, under 1800-talet och början av 1900-talet. Den andra vågen sammanföll med en allmän radikalisering bland universitetsstuderande och högutbildade världen över under 1960-talet. Kampen för kvinnans frigörelse gällde i första hand både formella och faktiska ojämlikheter i samhället, i familjen, i arbetslivet. Den tredje vågen, som växte fram runt 1990, har inte samma klara fokus i frigörelsekampen, men analysen av patriarkatet präglas mer av intersektionalitet, och har kulturella snarare än biologiska förtecken. Beteckningen ”third-wave feminsim” tillskrivs Rebecca Walker, en 23-årig bisexuell afroamerikansk kvinna, som representerar mycket av det som den andra vågens feminism inte beaktade i sin frigörelsekamp. Men det finns fler sidor till feminismen, och en central aspekt är kroppsligheten. Redan 1981 beskrevs den manliga hegemonin som ett ”slankhetens tyranni” som drev kvinnorna till överträning och underätande för att motsvara ett oönskat ideal. Idag har gymmet en annan funktion för kvinnor, vilket omvittnas i Jo Malins antologi My Life at the Gym: Feminist Perspectives on Community Through the Body (State University of New York Press). Henning Eichberg recenserar Malins bok, och han är som vanligt problematiserande och provocerande, kunnig och kritisk, explorativ och expansiv.
Fotboll på Malta

”Kampen har maltesernes fulle oppmerksomhet, og er en eksklusiv, maskulin affære. Kampen er for og av menn. Damer er det få av på tribunen.” Citatet ut Haugsbakkens artikel, liksom bilden.
Maltesisk fotboll har något otippat seglat upp som ett återkommande inslag i forumets spalter. Det handlar, som var och en förstår, inte om det maltesiska landslaget, utan om lokal ligafotboll på den lilla Medelhavsön. I september 2008 publicerade vi Halvdan Haugsbakkens artikel ”Maskulin affære i Nordens ferieparadis: Fotball på Malta”, där vi fick lära oss att det i Malta liksom i andra länder finns ett par lag som dominerar, det finns supportergrupper med bengaliska eldar, det finns stenrika affärsmän som plötsligt köper upp en klubb som ska bli nästa mästare, samt att det finns en manlighetskult kring fotbollen som går en bra bit utöver det vanliga. En av Haugsbakkens källor var en text av Gary Armstrong och Jon P. Mitchell, ”Players, Patrons and Politicians: Oppositional Cultures in Maltese Football” ur antologin Fear and Loathing in World Football redigerad av Armstrong och Richard Giulianotti (Berg 2001). 2008 var också året då Armstrong och Mitchell var klara med sitt utforskande av maltesisk fotboll, och i april det året utkom Global and Local Football: Politics and Europeanisation on the Fringes of EU på Routledge. Sent omsider kom boken till oss, strax därefter till vår recensent, Torbjörn Andersson, och här föreligger nu hans recension. Andersson tvingas medge att hans initiala skepsis förbyttes i uppskattning över en bok som förmår att göra en integrerad analys av maltesisk historia, samhälle och fotboll.
Barn och idrott i Australien

Richard Light inledde sin forskarbana relativt sent i livet. Han arbetade som gymnasielärare i Japan och var rugbytränare där 1990–1996. De problem han uppmärksammade som tränare väckte nyfikenhet om idrottsvetenskaplig forskning.
Den 20 november 1989 var en historisk dag för världens barn. Då antog FN:s generalförsamling konventionen om barnets rättigheter, som nu är en internationell, juridiskt bindande konvention, ratificerad av större delen av jordens länder, också Sverige. Med konventionen har alla som jobbar för barns rätt till trygghet och säkerhet, till exempel inom idrotten, fått ett normativt instrument att luta sig mot. I Sverige har den organiserade idrottsrörelsen integrerat konventionens grundsatser i sina policy- och måldokument för barn- och ungdomsidrotten. Möjligen har tillkomsten av konventionen också bidragit till en vitalisering av forskning om barn och barndom. Vad betyder det att anlägga ett barnperspektiv på exempelvis idrotten? Det kan, svarar Susanna Hedenborg, handla om att synliggöra barn och vad barn gjort, att värdera beslut utifrån dess konsekvenser för barn, att lyfta fram barnets röst i alla sammanhang. En som på olika sätt tar tillvara barnperspektivet inom idrottsforskningen är australiensaren Richard Light i boken Sport in the Lives of Young Australians (Sydney University Press). I sin recension av Lights bok framhåller Hedenborg författarens förmåga att låta barnen komma till tals och förmedla sina känslor och erfarenheter från vitt skilda idrottsliga kontexter. Vår recensent rekommenderar boken som kurslitteratur för såväl idrottslärare som idrottsvetare.
Idrott och identitet i Kanada

Gillian Poulter disputerade vid York University i Toronto, och är nu verksam vid Acadia University, Wolfville, Nova Scotia, och dess center för studier i etnokulturell mångfald. Hennes nästa projekt ska studera den judiska inflyttningen till Nova Scotia under de senaste 250 åren – och varför de flyttade vidare till större städer, som Toronto.
Den numera omfattande idrottsvetenskapliga litteraturkanonen innehåller ett inte obetydligt inslag av studier om sportens betydelse för identitetsskapande. För såväl den individuella identiteten som den lokala, nationella, kulturella, etniska och könsidentiteten, med flera, kan relationen till idrott och sport spela väsentlig roll. Google hittar 875 000 sidor med den exakta ordföljden ”sport and identity”, medan Google Scholar hittar 369 000 sidor med orden ”sport” och ”identity” och 262 med ”sport and identity”. På Amazon.co.uk kan man köpa över 90 titlar med orden ”sport” och ”identity” i titeln. Tidigt ute var legendariska basketstjärnan och Women’s Basketball Hall of Fame-medlemmen Patsy Neal med Sport and Identity (Dorrance) från 1972, som fortfarande citeras i akademiska texter från skilda akademiska discipliner. Ett betydligt mer sentida exempel är Gillian Poulters bok från förra året, Becoming Native in a Foreign Land: Sport, Visual Culture and Identity in Montreal 1840–85 (UBC Press), vari hon analyserar idrottens betydelse för konstruktionen av en nationell identitet för den nya, inte helt självständiga nationen Kanada. Vi bad Johnny Wijk läsa Poulters bok, som för övrigt bygger på hennes avhandling från 2000 och har rönt uppmärksamhet i internationella idrottshistorikerkretsar, och hans uppskattande recension redovisar huvuddragen i boken, med speciell betoning på de idrotter som de nya kanadensarna plockade upp från ursprungsbefolkningen och gjorde till sina egna, bland annat snöskovandring, lacross och kälkåkning. I början av 1880-talet uppfanns ishockey, och resten är, som man säger, historia.
Om sport på film

Dayna Daniels, läarare och forskare inom kinesiologi och genusvetenskap vid University of Lethbridge i Alberta, Canada, medverkar i antologin med en text om frånvarande, skeva och direkt förtryckande skildringar av kvinnor i sportfilm.
Det är lustigt med kulturella uttryck – hur somliga innehar status och acceptans i breda lager av befolkning såväl som i de smala segmenten med finkulturella förståsigpåare, medan andra inte anses fina nog av den senare gruppen och därmed kan avnjutas av den förra endast med en passande skammens rodnad över hela ansiktet. Sålunda går det bra med bilder inom ram och på vägg, till och med om de har pratbubblor, men inte i tidningar där de alltid har pratbubblor. Det går bra med romaner skrivna av McEwan eller Kertész, medan Barbara Cartlands eller Kinky Friedmans alster är svårtuggade. Det går bra med film, så länge regissören är en Kurosawa eller en Bergman, men inte om ämnet är romantiska komedier eller sport. Så vad är det med sportfilmer som gör dem till andra klassens filmer till guilty pleasures för deras mer hängivna publik? Det kan inte vara regissören, de flesta av filmhistoriens stora regissörer – möjligen med undantag för just Bergman och Kurosawa – har gjort en sportfilm. Det kan inte bara skådespeleriet; många av de mest kritikerrosade och folkkära skådespelarna har medverkat i en sportfilm. Det måste helt enkelt vara sporten i sig som är svårsmält för både filmkritiker och filmhabituéer. För sport – idrott – kan svårligen frigöra sig från det kroppsliga, från ansträngningen, svetten, smutsen, och kanske numera också den ohämmade kommersialismen, som tycks kontaminera nära nog varje kulturell reproduktion av sportsliga uttryck. Inom akademin, dock, har sporten på senare tid blivit ett rumsrent och acceptabelt, ja till och med attraktivt, forskningsobjekt, och ett bland många exempel på det är den antologi om sportfilm som publicerades av University Press of Kentucky 2008, All-Stars and Movie Stars: Sports in Film and History sammanställd av Ron Briley, Michael K. Schoenecke och Deborah A. Carmichael. Peter Dahlén, forumet främste filmkännare, har gjort en kritisk läsning, och levererar en sedvanligt grundlig och läsvärd recension.
Hållbart OS

BS 8901 är ett lednings- och styrningssystem för att uppnå grundläggande hållbarhetsstandard inom eventindustrin. SEC, Sustainable Event Certification, har anlitats av LOCOG för London-OS för att se till att man når upp till den hållbarhetsstandard som anges i BS 8901.
Miljöfrågorna står högt upp på agendan i vår tid. Den hotande klimatförändringen tenderar ibland att slå ut alla andra frågor om miljön, men är trots dess allomfattande konsekvenser inte den enda miljöfråga vi måste förhålla oss till. Faktum är att frågan om hållbar utveckling aktualiserades ganska tidigt under framväxten av en ny miljömedvetenhet, och vad som hänt är att hållbarhetsperspektivet fått en allt vidare utbredning. Att perspektivet också fått fotfäste inom idrotten är knappast en nyhet – forumet inrättade en temasida om miljö och hållbar utveckling i mars 2009, men den första texten på det temat dök upp i våra spalter redan 2004. Idag är hållbarhetsperspektivet – mer eller mindre utvecklat – en del av alla arenabyggen och eventarrangemang, med Londons påtagligt miljömedvetna arbete med sommarspelen 2012 som det tydligaste exemplet. Bakom den inriktningen ligger emellertid inte bara värdstadens önskemål och ambitioner, utan ett nytt, detaljerat regelverk inom den olympiska rörelsen. Om detta kan man läsa i en ny bok, Sustainable Olympic Design and Urban Development av Adrian Pitts och Hanwen Liao (Routledge), som här recenseras av Karin Book. Vår recensent har tidigare efterlyst den här typen av litteratur, och är påtagligt nöjd med Pitts’ och Liaos bok vars kanske främsta bidrag är utvecklade modeller för att värdera hållbarheten för stadsutveckling i samband med olympiska spel.
Olympiska lagar

The Olympic flag ... has a white background, with five interlaced rings in the centre: blue, yellow, black, green and red ... This design is symbolic ; it represents the five inhabited continents of the world, united by Olympism, while the six colors are those that appear on all the national flags of the world at the present time. –Pierre de Coubdertin 1931.
De moderna olympiska spelen, världens största idrottsevenemang, har växt i alla avseenden sedan de första hölls 1896 i Aten. Idag tycks man på ansvarigt håll i den olympiska rörelsen har förstått att den övre gränsen är nådd, andra värden än kvantitativa har fått ökad betydelse. Två sådana värden som de senaste 20 åren nått en prominent placering i diskursen och forskningen om OS är spelens ”efterspel” (legacy) och miljöaspekterna. Men inte bara de yttre manifestationerna – antalet grenar, nationer, tävlande – har ökat under 1900-talet. Också det regelverk som omgärdar spelen och bestämmer hur de utförs har växt, närmast intill oöverblickbarhet, och de rättsliga aspekterna av ett olympiskt spel sysselsätter jurister på alla plan, horisontellt och vertikalt. Nu finns emellertid en sammanfattning av OS-lagen, utarbetad av Alexandre Miguel Mestre, framstående europeisk idrottsjurist verksam vid den portugisiska advokatbyrån PLMJ och doktorand vid Edge Hill University i Ormskirk, Lancashire. Hans bok The Law of the Olympic Games är publicerad av TMC Asser Press, och recenseras här av juristen och idrottsläraren Jyri Backman. Vår recensent konstaterar att Mestres uttömmande översikt över det olympiska regelverket fyller ett tomrum i den idrottsjuridiska litteraturen.
Ungdom, idrott och funktionshinder

Hayley Fitzgerald har en gedigen utbildning, BA i Leisure Studies, MSc i i Recreation Management, MPhil, och slutligen PhD, från Loughborough. på en avhandling om hur unga handikappade konstruerar sin identitet inom idrottsundervisning. Hon är nu lektor vid Leeds Metropolitan University.
Det är nog få förunnat att utan att själva ännu ha tillägnat sig ett funktionshinder kunna föreställa sig hur ett liv utan de fysiska och mentala förmågor vi bara tar för givna gestaltar sig. Vad betyder det att ha ens en lindrig utvecklingsstörning, och därtill vara medveten om sin situation? Hur känns det att vara beroende av en stol på fyra hjul för sin förflyttning, ett beroende som oftast är livslångt? Vad gör man? Hur klarar man av det? Vilken är kompensationen i sådana lägen? Det är inte helt oväntat att olika kulturella former och uttryck kommit att spela en viktig roll i de här sammanhangen. I forumets hemstad finns till exempel en teatergrupp med enbart utvecklingsstörda skådespelare. En annan, och betydligt vanligare, kanal för människor med funktionsnedsättning av varierande slag och grad för att skapa ett större sammanhang att verka i är idrotten; sportens unika fenomenologi innebär att alla kan vara med, på sina egna villkor, och därtill att alla är välkomna att vara med. Idrottsvetenskaplig forskning har i ökande utsträckning fått upp ögonen för den potential som idrotten har i de här avseendena, och det har avsatt sig i en ökande produktion av artiklar och böcker. En nyutgiven antologi tar sig an relationen mellan ungdomar med funktionshinder och sport. Disability and Youth Sport är sammanställd av Hayley Fitzgerald (Routledge), och vi bad Anne-Merete Kissow vid Handicapidrættens Videnscenter i Roskilde om en recension. Efter en insiktsfull genomgång av bokens olika delar konstaterar vår recensent att hon, som både teoretiskt och praktiskt verksam inom handikappidrotten, känner sig inspirerad och mycket klokare efter att ha läst den.
Kontrollsport

WADAS president heter John Fahey och kommer från Australien. Han har kritiserat FIFA som menar att fotbollsspelare skulle vara undantagna från whereabout-systemet, och han får stöd från skilda håll till exepel bloggen The Footie.
Kampen för en ”ren” idrott går vidare, med World Anti-Doping Agency (WADA) i spetsen och med allt mer drastiska metoder för att kontrollera missbruk av otillåtna prestationshöjande medel. Medan man inom den akademiska idrottsforskningen debatterar de moraliska bevekelsegrunderna för ett förbud mot dopning, där vissa menar att dopning är ett sätt att jämna ut ”naturliga”, ”orättvisa” skillnader mellan idrottare och andra anför att det snarare skulle öka orättvisorna, tycks den gemene idrotts- och mediesportkonsumenten på aggregerad nivå vara övervägande positiv till dopningsförbudet, om än kanske inte till alla de åtgärder som vidtas för att upprätthålla det. Mest kontroversiellt i det sammanhanget är nog det så kallade whereabout-systemet, som innebär långtgående skyldigheter för atleter att hålla WADAs nationella representanter underrättade om var de befinner sig – alltid, av allt att döma. Denna fråga, och andra närliggande, behandlas ingående i antologin Kontrolsport: Big Brother blandt atleter og tilskuere redigerad av Ask Vest Christiansen och utgiven av Syddansk Universitetsforlag. David Hoff, som själv forskat en del om dopning och dessutom disputerat i rättssociologi är som klippt och skuren för att recensera den här boken, vilket också framkommer av recensionen.
Hur dum måste man vara?

DOS for Dummies, här i originalupplagan, trycktes i första omgången i 5.000 ex. Den är nu ute i tredje utgåvan och har sålt, sägs det, 1 miljon exemplar.
Den amerikanska For Dummies-serien introducerades 1991, med boken DOS For Dummies, skriven av Dan Gookin och publicerad av IDG Books. Detta var den första introduktionsboken till det då dominerande dataoperativ-systemet för IBMs och kompatibla persondatorer. Boken blev en omedelbar försäljningsframgång och ledde till fler For Dummies-böcker, främst inom teknologi- och mjukvarusegmentet. Så småningom blev ämnesvalet friare, fler och fler böcker publicerades under tioårsperioden fram till 2001, då Hungry Minds, som förlaget döpts om till kort dessförinnan, köptes upp av förlagsjätten Wiley i Hoboken, NJ. Wiley har fortsatt utgivningen i eskalerande takt, och hittills har ca 1.700 titlar kommit ut, alla med underrubriken ”A Reference for the Rest of Us”. Böckerna har en likartad uppbyggnad, väl beskriven av Ørnulf Seippel som för forumets räkning läst Coaching Soccer for Dummies, framställd av National Alliance for Youth Sports tillsammans med Greg Bach. Vår recensent är ingen dummy när det gäller fotbollsträning; han har tränarubildning från Oslo Fotballkrets och har tidvis praktiserat sina kunskaper. Och med den bakgrunden är han inte särskilt imponerad av Dummies-boken – att lära sig lära ut fotbollsteknik med hjälp av en bok är inte någon bra idé – och missnöjet smittar av sig på andra böcker i serien och konceptet. I slutändan ser Seippel sig nödsakad att avråda från Dummies-böcker överhuvudtaget!
Centrum och periferi

En som inte blivit glömd är Don Bradman (1908–2001), Australiens store crickethjälte på 30- och 40-talen som fortfarande av australiensiska politiker kallas "the greatest Australian who ever lived".
Så här lagom till den stora idrottskonferensen Centers and Peripheries in Sport, som arrangeras vid Malmö högskola av dess idrottsvetenskapliga institution efter påsk, kan vi presentera en bok som diskuterar just frågor kring centrum och periferi inom idrotten, vem, vilka och vad i det som hänt och händer hamnar i centrum, i den meningen att de införlivas i det kollektiva minnet och därmed för alltid blir en referenspunkt gentemot vilken alla nya händelser och idrottsstjärnor relateras, och vem vilka och vad glöms bort, och varför. Vem blir ”legendar” och vem blir ”loser”? Vad betyder idrottshistorikernas kontextlöshet för valet av vad som ska betraktas som värt att minnas? Den som reser dessa centrala frågor rörande identitetsskapande processer och nationalitetstänkande ur ett idrottsligt perspektiv är Tara Brabazon, australiensisk kulturforskare, för närvarande professor i medievetenskap vid University of Brighton, och hon gör det i boken Playing on the Periphery: Sport, Identity and Memory (Routledge). Brabazon tar sin utgångspunkt i tre sporter och tre länder, fotboll i England, cricket i Australien och rugby i Nya Zeeland, och hennes analys inbegriper dessa tre länders och sporters inblandning – på ganska olika sätt – i imperiebyggande och kolonisering och de – också ganska olika – postkoloniala konsekvenserna. I en recension som i teoretisk och språklig skärpa knappast står boken efter diskuterar Helena Tolvhed Brabazons angreppssätt, hennes analyser och resultat, och hon är i huvudsak mycket nöjd med vad hon läst. Men, med intersektionalitetsglasögonen på tvingas vår recensent ändå konstatera att den här gången har genusperspektivet fått stå tillbaka till förmån för en större tyngd lagd vid klass, nation och ras/etnicitet.
Skånska idrottskvinnor

Skånska är hon ju i strikt mening inte, Åsa Sandell, infödd närking som hon är, men hon tävlade för Winning Boxing Club Malmö när hon blev svensk mästarinna för tredje gången 1998. Winning fick för övrigt en världmästare 2009 genom att Maria Lindberg tog hem WIBF-titeln i mellanvikt.
Det finns mycket gott att säga om Skånes Idrottsförbunds initiativ att publicera en skånsk historik över kvinnors idrott under 100 år. Idrottshistorikerna domineras, på samma sätt, och av samma skäl, som övriga idrottsvetenskapliga discipliner, av män, vilket påverkar intresseinriktning och val av studieobjekt. Men idrotten är inte exklusivt männens domän, än mindre nu än tidigare, och detta måste reflekteras i forskningen. En annan anledning att applådera initiativet nämner Björn Sandahl i sin recension av publikationen, är att idrottsförbund och -föreningar normal inte utsträcker sitt historiska intresse längre än till att publiceras hagiografiskt inriktade jubileumsböcker. Kvinnor i skånsk idrott 1908–2008 av Anne-Lis Nilsson och Roger Gottfridsson (Skånes Idrottsförbund) är förvisso en jubileumsbok, men den skiljer sig på ett avgörande sätt från övriga sådana; det gäller dessbättre inte det rikhaltiga bildmaterialet, utan just inriktningen på kvinnoidrotten med den fördjupning av en oftast förbisedd del av idrottshistorien som det innebär. Fackhistorikern Sandahl noterar brister vad gäller till exempel noter och referenser, men konstaterar samtidigt att det inte är rimligt att ställa sådana krav på den här typen av publikation, som förvisso är en god introduktion till kvinnoidrotten för den historiska intresserade.
Jorden runt med Niva

Erik Niva berättar om Peter Vagenas, som gärna skulle vilja spela med David Beckham i LA Galaxy, men som var ute när Becks var inne och kom in när Becks gick ut. Dessutom tjänade han 2,5 promille av Becks årslön på 25 miljoner pund.
Förändringstakten i samhället de senast 50–100 åren saknar motstycke i världshistorien; samhället som helhet och alla dess beståndsdelar har genomgått genomgripande förvandlingar, inte sällan upprepade gånger, under det föregående seklet. Från en idrottslig horisont är det av särskilt intresse att notera förändringar inom den kapitalistiska, ofta kallad fria, marknadsekonomin, som har tagit ett allt fastare grepp om samhället i dess helhet, så att nära nog all resursfördelning och -omfördelning numera är marknadsstyrd. Alla samhällssektorer har påverkats av den utvecklingen, men, återigen, för en idrottsforskare är vissa mer intressanta än andra, och medielandskapet och mediernas villkor står definitivt i centrum. Den medielogik som tidigare kunde skönjas bakom branschens och enskilda medieföretags funktionssätt har eroderat, och medierna är numera underkastade marknadens primat, på gott och ont. Den tekniska utvecklingen inom medievärlden har varit, och är, enastående, samtidigt som substansen, the message, har tunnats ut. Applicerar vi detta på fotbollen får vi klubblag med världens bästa, och bäst betalda, spelare, som ofta spelar lysande fotboll som kan ses i teve, på datorer och i mobiler när som helst i hela världen; men också ytliga kommentarer i direktsändning och schablonmässiga reportage på tidningarnas sportsidor. Men man behöver inte ta det onda med det goda, man kan komplettera medieutvecklingens framsida med god fotbollsjournalistik, till exempel i fotbollsmagasinet offside, eller i Erik Nivas bok Den nya världsfotbollen (Modernista), vilken enligt vår recensent Frank Östergrens sedvanligt insiktsfulla recension representerar ett unikum i modern svensk idrottsjournalistik.
Lysande avhandling om fitnesskultur

Nya kommersiella gym växer upp som svampar ur marken över hela Sverige, men med sina 155 lokala föreningar och 477.000 medlemmar håller Friskis & Svettis tätpositionen i fitnessracet. F&S finns nu åtta länder.
Färdigställandet av doktorsavhandlingen är forskarutbildningens mognadsexamen; i den ska doktoranden demonstrera sin kompetens och sina kunskaper, såväl i den fråga som avhandlingsprojektet handlat om, som vad gäller de verktyg av teoretisk och metodologisk art och hur det används, som utgör grundvalen för det akademiska hantverket. Avhandlingar är sällan särskilda läsvärda, eftersom formen tenderar att ta överhanden på bekostnad av läsbarhet. Det händer emellertid då och då att en avhandling läggs fram där författaren vågat – och lyckats – kasta av sig den akademiska tvångströjan, och då kan det bli riktigt bra: djärva tankeexperiment, nyskapande begreppsapparat, kreativa slutsatser, spännande språkbruk. Det 18 september 2009 försvarade Christina Hedblom sin avhandling i socialantropologi vid Stockholms universitet, ”The Body is Made to Move”: Gym and Fitness Culture in Sweden (Stockholm University), och av Kasper Lund Kirkegaards recension att döma är detta just den sortens avhandling som lyfter såväl sitt ämne som vetenskaplig forskning i allmänhet en bra bit över genomsnittet. Genom deltagande observation på olika gym och djupintervjuer med folk som tränar där fångar Hedblom i sin fenomenlogiska och konstruktivistiska analys in fitnesskulturens mångfald. Vår recensent, som själv befinner sig i sista stadiet av en forskarutbildning som också haft fitnesskulturen som studieobjekt är påtagligt imponerad av Hedbloms insats.
Sommar-OS 1912

Francisco Lázaro var Portugals förste maratonolympier när han startade i Stockholmspelens avslutande maraton. Han blev också den förste olympier att dö under pågående spel, då han kollapsade efter 29 km i den starka värmen. Han visade sig vara insmord med vax som skydd mot solen, vilket hindrade kroppens natruliga utdunstning och han dog, blott 21 år gammal.
De femte olympiska sommarspelen 1912 förlades till Stockholm; kanske var detta Sveriges enda chans att ro hem spelen, som sedan dess växt till närmast megalomaniska dimensioner. Det var å andra sidan ett ganska framgångsrikt event, med flera nyheter. För första gången fanns deltagare från alla fem kontinenterna som symboliseras av de olympiska ringarna. Vidare var tävlingarna mera sammanhållna och avgjordes inom loppet av en månad. Det var också första gången grenen konst fanns med i OS, och Pierre de Coubertin tog sitt första och enda OS-guld – i litteratur, under pseudonym. Å andra sidan markerade OS 1912 också slutet för en fin tradition: Det var sista gången guldmedaljerna var av solitt guld! Under hela tävlingsmånaden var vädret fantastiskt, och Stockholmsspelen kallas ”solskensolympiaden”, en beteckning som går igen i titeln på Christian Widholms doktorsavhandling i historia om vissa aspekter av spelen, Iscensättandet av Solskensolympiaden: Dagspressens konstruktion av föreställda gemenskaper vid Stockholmsolympiaden 1912 (h:ström). Vi bad den danske historikern och experten på den olympiska rörelsen Jørn Hansen recensera Widholms bok. Vår recensent kan sammanfattningsvis konstatera att avhandlingen är intressant, om än lite splittrad, och han pekar på vissa ansatser som kanske borde följts upp. Tyngst kritik levererar Hansen i riktning mot Umeå och förlaget där, för bokens illustrationer, som återges i ”oanständigt ringa kvalitet”; det är, framhåller han, trots allt fråga om en bok som till dels bygger på semiotisk analys av ett bildmaterial.
Forskning om kroppen

Sarah Pink är professor i samhällsvetenskap vid Loughborough University, som är känt för sin framgångsrika School of Sport, Exercise and Health Sciences. Professor Pink har veterligen aldrig sysslat med idrottsforskning, men hennes metod kan nyttiggöras inom idrottsvetenskaplig forskning.
Idrottsvetenskap, det vetenskapliga studiet av idrott i vid mening, är en relativt ny företeelse inom akademisk forskning, och inte helt okomplicerad. Särskilt besvärande är att idrottsvetenskap greppar över alla de tre övergripande vetenskapsområdena, naturvetenskap, humaniora och samhällsvetenskap, eftersom idrotten kan studeras utifrån en mängd olika vetenskapliga discipliners perspektiv. Ett problem är om och hur man ska förena de tre forskningsområdena i integrerade forskningsmiljöer, ett annat är om, hur och i vilken utsträckning forskningsverksamheten och teori- och metodutvecklingen inom idrottsvetenskapens olika discipliner ska integreras. Här finns mycket kvar att göra, och det är i dagsläget inte anmärkningsvärt att idrottsvetenskapen, som Åsa Bäckström konstaterar, inspireras av snarare än inspirerar teori- och metodutveckling i de akademiska moderdiscipliner som är inblandade. När det gäller idrottsvetenskapens forskningsmetodik handlar det om akademisk låneverksamhet i eklektisk anda, och Bäckström vill här föreslå ytterligare ett metodlån, som hon menar kan berika idrottsforskningen. Den kroppsliga vändningen på senare tid inom humaniora och samhällsvetenskap har avsatt spår i form av nya variationer på klassiska metodologiska teman. En sådan är sensorisk eller sinnlig etnografi, så som den utvecklats av Sarah Pinks i Doing Sensory Ethnohgraphy (Sage) som Åsa Bäckström läst och recenserar. Det handlar om så mycket mer än etnografins traditionella deltagande observation; det visuella måste, menar vår recensent, förenas med andra sinnesupplevelser, och det är ingen slump att Maurice Merleau-Ponty är flitigt refererad i boken. Bäckströms omdöme om boken är lakoniskt: Läs den! Använd den!
Engelsk idrottspolitik

Norbert Elias (1897–1990, skulpterad av Gerda Rubinstein 1981) är fader till figurationssociologin, en nätverksmetod inom sociologisk forskning som betonar processen framför tillståndet, och som utgör resonansbotten i Bloyce & Smniths bok. Foto: Norma Langohr.
En central forskningsmässig aspekt av idrotten är dess roll och funktion i samhället, och den samtida idrottsforskningen tenderar att speciellt fokusera två av idrottens förtjänster, eller i alla fall potentiella förtjänster, i det avseendet, nämligen idrott som underhållning respektive idrottens förändringspotential. Bland recensionerna i denna uppdatering har vi Hans Lundbergs avhandling som exempel på den förra inriktningen, och ett exempel på den senare är Anders Östnäs’ recension av Sport Policy and Development: An Introduction av Daniel Bloyce och Andy Smith (Routledge). Sport development-forskning är på modet idag inom anglosaxisk, och främst engelsk, idrottsforskning med statsvetenskaplig inriktning, med cirka 4.500 träffar på Google Scholar; en stor del av dem tycks vara kopplade till studier av lokal och regional idrottspolitik i bland annat England. Nyligen har forumet recenserat både Sports Development: Policy, Process and Practice (Hylton & Bramham, red) och Management of Sports Development (Girginov, red). Sports development kan sägas beskriva politiska intentioner, besluts- och genomförandeprocesser, och det konkreta utfallet när det gäller att göra idrotten till en tillgänglig och positiv erfarenhet. Som på många andra områden där public policy ska omsättas i praktisk tillämpning finns också här svårigheterna med att få slutresultatet att överensstämma med de ursprungliga intentionerna. Bloyce och Smith behandlar dessa frågor ingående och heltäckande, utifrån ett antal fallstudier på engelsk botten.
Mångkulturalism

Efter grundexamina från Berkeley och Illinois disputerade Stephanie Hanrahan vid University of Queensland, där hon nu är Associate Professor med tjänsten delad mellan Schools of Human Movement Studies och Psychology.
Idrottspsykologin är ett forskningsområde och en praktik stadd i ständig förändring, vilket inte minst den omfattande utgivningen av idrottspsykologisk litteratur och vetenskapliga tidskrifter i området vittnar om. Bakom nytänkandet ligger naturligtvis nya inomdisciplinära utvecklingstendenser – ny forskning och nya tolkningar av redan kända data – men det finns inom denna vetenskap, liksom inom andra som sig bör en lyhördhet för tankegångar och förändringar utanför den egna disciplinen eller utanför akademien. I en ny antologi har redaktörerna Robert J. Schinke och Stephanie J. Hanrahan, kanske lite senkommet, tagit fasta på en av de viktigaste effekterna av den nya tidens globalisering, nämligen den kulturella mångfald som råder i det flesta samhällen idag. För yrkesverksamma som träffar och på ett eller annat sätt har att handskas med människor i sin yrkesmässiga verksamhet är det ett självklart krav att man kan relatera till folk från skilda kulturer. Boken Cultural Sport Psychology (Human Kinetics) vill vara ett redskap för idrottspsykologer i just den situationen, och att döma av Joakim Ingrells recension kan boken nog fungera på det sättet.
Idrottsturism

Turistintäkterna under den månad fotbolls-VM pågick i Tyskland 2006 uppgick till tre miljarder kronor. Till det kom 21 miljarder från försäljning av VM-produkter. Förberedelserna för turneringen gav 50.000 nya jobb. Bilden: Svenska sportturister i München. Foto: Ulrich Leyermann.
Såväl inom turism- och idrottsforskningen som inom fritidsforskningen uppmärksammades tidigt den nya globala eventidrottens betydelse för turistnäringen, och därmed uppkom en särskild sportturismforskning. Det sägs ofta att de olympiska sommarspelen i Barcelona 1992 var genombrottet för den moderna sportturismen. Sedan dess har intresset från länder och städer över hela världen att vinna värdskapet för olika attraktiva, internationella idrottsevenemang varit stort; turism är en viktig inkomstkälla. Forskningen på området är numera rejält etablerad, med flera centra i världen, och kanske främst i Storbritannien där Mike Weed vid Canterbury Christ Church University leder forskningen och dessutom är redaktör för den vetenskapliga tidskriften på området, Journal of Sport & Tourism (Routledge). Och vid University of Otago i Nya Zeeland sitter James Higham som professor på Dept. Of Tourism, och på andra sidan klotet, vid University of Alberta, sitter Tom Hinch som professor på Faculty of Physical Education and Recreation. Tillsammans har de två skrivit boken Sport and Tourism: Globalization, Mobility and Identity (Elsevier Butterworth-Heinemann). Vi gav boken till Christian Widholm, och hans läsning har gett upphov till en intresseväckande recension av en uppenbart mycket intressant bok; Widholm beskriver den som ”lärd, ambitiös, reflekterande, välskriven och vetgirig”. Så mycket bättre än så kan det knappast bli, kan man tycka, men vår recensent menar att analysen trots allt stannar hitom beteckningen ”vass”.
Idrottsfaciliteter på norska

Telenor Arena, tidigare Fornebu Arena, invigdes den 8 mars 2009 och är norra Europas största inomhusarena, tillika Stabæks Fotballs hemmaarena. Telenor Arena, som ligger i Bærums kommun, kostade 585 miljoner norska kronor att bygga, rymmer 15.000 åskådare av fotboll och 23.000 konsertbesökare. Årets European Song Contest kommer att sändas därifrån.
Forskning och diskussion om idrottens rum och arenor har intensifierats på senare tid, särskilt i Norge och Danmark, medan man i Sverige satsar och bygger, privat och offentligt finansierat, utan någon mer omfattande kritisk diskussion och med blott blygsamma satsningar på forskning i området. I Danmark, som också upplevt en nylig boom i arenabyggen, forskas och publiceras det i området, och där arrangeras konferenser om hela arenasituationen. I Norge finns en tydlig – om än kanske inte helt lyckad – politisk styrning av planering och byggande av olika idrottsfaciliteter, och därigenom en struktur som kan ifrågasättas och forskas kring. I Norge har också nyligen utkommit en bok som tar ett brett grepp över hela problematiken kring idrottens rum och arenor. Bakom antologin Kampen om idrettsanleggene: Planleggning, politikk og bruk (Fagbokforlaget) står Kolbjørn Rafoss, førsteamanuensis vid Høgskolen i Finnmark och Jan Ove Tangen, professor i sociologi vid Høgskolen i Telemark. Vi bad Jens Høyer-Kruse vid Institut for Idræt og Biomekanik, Syddansk Universitet, som doktorerar inom detta området, att läsa och recensera Rafoss & Tangens bok. Kruse kan sitt fält och gör en grundlig, kritisk genomgång av de enskilda bidragen och av boken i dess helhet, som han dessutom i en övergripande värdering varmt rekommenderar.
Hockeyhistoria

En av de enskilda personer som Stark lyfter fram som av stor betydelse för ishockeysportens genombrott i Sverige är Helge Berglund (1907–1980), som var Trafik- och stadsbyggnads-borgarråd i Stockholms stad 1946–1965, och ordförande för Svenska Ishockeyförbundet 1948–1973.
Tre Kronor har kallats ”Sveriges mest folkkära landslag”. Under ett antal år framstod det svenska herrlandslaget i ishockey rent av som landets största publikmagnet över huvud taget. Beräkningar av tittarsiffror från VM på hemmaplan 1970 säger att Sveriges matcher då sågs av över två tredjedelar av landets vuxna befolkning med en topp på hela 82 procent vid Tre Kronors dust mot Sovjet i turneringens finalomgång. Detta innebar en rekordnotering för alla typer av TV-evenemang som stod sig en bit in på 1980-talet. Sverige stannade, medan ishockeysporten seglade i medvind!  – Den 12 juni 2010 försvarade Tobias Stark med stor framgång sin doktorsavhandling Folkhemmet på is: Ishockey, modernisering och nationell identitet i Sverige 1920-1972. I avhandlingen, som närmast får beskrivas som en forskningsmässig pionjärgärning, visar Tobias Stark hur det i praktiken gick till när ishockeyn inom loppet av ett drygt halvsekel förvandlades från en oansenlig nordamerikansk importvara till en av landets mest omhuldade idrottsgrenar med ett landslag som lockade till närmast mangrann nationell samling. Fakultetsopponent vid disputationen var docent Johnny Wijk, Stockholms universitet, och vi har i denna uppdatering fått möjlighet att publicera hans opposition i recensionsform. Wijk läste en för ändamålet upptryckt avhandlingsupplaga, som innehållsmässigt dock inte skiljer sig i väsentliga avseenden från den bok som just publicerats på förlaget idrottsforum.org, i serien Malmö Studies in Sport Sciences.
Baseballsportens nationalsång

Den amerikanska sångtraditionen hör intimt ihop med begreppet, och företeelsen, sheet music, ett ofta fyrsidigt nothäfte, som dominerade musikindustrin från sent 1800-tal till 1930-talet, då radio och grammofon tog över. Originalnoterna till ”Take me out...” finns i Lester S. Levy Collection of Sheet Music, The Sheridan Libraries, Johns Hopkins University.
Det finns starka kopplingar mellan idrott och musik, ett ämne som vi tidigare berört på forumet några gånger (snart dags för en mer om-sida, kanske?). Vissa lag förknippas omisskännligen med vissa sånger, som Liverpool FC, vars 40-talshit ”You’ll never walk alone” är emblematisk för både laget och staden. För Glasgow Rangers FC, Tina Turners ”You’re simply the best” spelar en likartad roll. Men tänk en sång som är emblematisk för en hel sport! – och jag ger dig ”Take me out to the ball game”, eller det var snarare så att låtskrivarparet Norworth och Von Tilzer gav den till det amerikanska folket, denna hyllning till baseballsporten och dess lokala rötter. Amy Whorf McGuiggan berättar historien om sången i Take Me Out to the Ball Game: The Story of the Sensational Baseball Song (University of Nebraska Press) som Peter Dahlén läst med stort nöje.
Idrottens rum och arenor i Herlev

Hjortespringskolens idrottsanläggning Hjortespringhallen är öppen för allmänheten efter skoltid. På 1127 kvm spelas det amerikansk fotboll, bordtennis, handboll med flera sporter.
Idrottens historia, åtminstone under de senaste 100 åren, speglas till inte ringa del i utvecklingen av det vi kallar idrottens rum och arenor, där idrottsfaciliteternas enorma utbyggnadstakt varit en konsekvens av idrottsutvecklingens krav såväl som en pådrivande kraft i den utvecklingen. Mycket talar för att både Danmark och Norge ligger före Sverige när det gäller forskning om stadion och arenor, och särskilt danskarna har formerat en formlig forskningstradition på detta område. En bok som väl försvarar sin plats i det forskningsområdet, oaktat avsaknaden av akademisk förankring och fördjupning, är Idrætsanlæg i Herlev gennem 100 år av förre idrottskonsulenten i kommunen (och nuvarande styrelsemedlemmen i Forum for Idræt, Historie & Samfund) Per Leon Jørgensen (Herlev Kommune). Vi bad idrottshistorikern Bode Janzon om en recension, och fick på köpet något som närmast får beskrivas som grunddragen i ett omfattande forskningsprogram för en nordisk komparativ studie av framväxten av idrottsarenor med särskild tonvikt på politikens, olika intressenters och estetikens betydelse för utvecklingen.
Idrott som danar

Stefan Edberg var en riktig gentleman på banan. Han fick ATP Sportsmanship Award fem gånger, vilket föranledde ATP att döpa om utmärkelsen till Stefan Edberg Sportsmanship Award.
Sportsmanship – sportmannaanda – ger lätt associationer till herrar i tweed med äppelknyckarbyxor och keps och med en golfklubba i handen – eller någon liknande ålderdomlig idrottsbild. Frågan är om idén om sportsmanship, enligt Wikipedia att idrott bygger på ”fairness, ethics, respect, and a sense of fellowship with one's competitors”, är lika ålderstigen. Förvisso tycks idrottens potential att skapa ekonomiska värden ha förpassat dess potential för etisk fostran till baksätet, eller möjligen släpvagnen, trots många och högljudda avståndstaganden från dopning och annat ”fusk” från idrottens internationella organisationer, IOK, FIFA, UEFA, ICC, IAAF, etc. Filosofer har inte sällan uppfattningar i de här frågorna, och det är också två välrenommerade fackfilosofer med gedigen idrottsbakgrund som står bakom den nya läroboken från Human Kinetics med titeln Sport and Character: Reclaiming the Principles of Sportmanship, nämligen Craig Clifford (tennis) och Randolph M. Feezell (baseball). Vi föreslog Ørnulf Seippel att läsa och skriva om boken, och i sin recension problematiserar han tanken på en inneboende etisk princip i idrotten, en princip som i boken kokas ner till ett enda ord: respekt! Och respekt är viktigt, slår vår recensent fast.
Klackkamp

Peter Johansson är en av författarna till Va för jävla pack e ni? Han är 44 år och håller på Djurgården. Han står dock inte i klacken längre, utan sitter på familjeläktaren.
Fenomenet fotboll är ymnigt och grundligt studerat, och fotbollsforskning står för en ansenlig del av allt som skrivits på idrottsforum.org genom åren. Det är förvisso inte den enda idrotten – också det faktum avspeglas i dessa spalter – men det är en märklig och mäktig företeelse, inom sporten och i samhället. Nämnas kan den jätteindustri som växt upp kring fotbollen, med fantastiska summor vid spelarövergångar och som spelarlöner, för TV-rättigheter, i sponsoravtal, och så vidare. Att också beakta i sammanhanget är relationen mellan fotbollsspelets utövare på elitnivå och dess supportrar. Liksom fotbollsekonomi har fotbollens supporterkultur blivit ett eget forskningsområde inom den växande idrottsvetenskapen. En bok som väl får räknas som sådan forskning, om än med blygsamma akademiska ambitioner, är nyutkomna Va för jävla pack e ni? Berättelsen om Stockholms fotbollsklackar av Magnus Hagström, Peter Johansson och Carl Jurell (Imperial Publishing). Torbjörn Andersson, som vet en del om fotboll, har läst boken, av allt att döma med stor behållning, och trots några randanmärkningar utbrister han avslutningsvis ”Nej, det är bara att sträckläsa boken”!
Följeslagare för idrottshistoriker

John Nauright är professor oh idrottsforskare vid George Mason University, Virginia. Han är i skrivande stund gästprofessor vid Institut for Idræt, Aarhus Universitet.
I det allmänna popularitetsuppsvinget för historisk forskning och litteratur – som ju fatiskt pågått ett antal år – har idrottens historia en given plats, bland kungar och fältslag. Idrottens starka attraktionsvärde för breda folklager ger utslag också i ett intresse för sportens barndom och dess utveckling. Att utvecklingen mot en allt mer folkligt formulerad idrottshistorik inte är oproblematisk är väl känt, och bland annat i England har detta uppmärksammats. En uppstramning av den akademiska idrottsforskningen, genom tydligare teoretiska utgångspunkter och mer stringent metodologi, anses vara svaret på den utmaning historieinriktningen inom idrottsvetenskapen står inför. Möjligen kan utgivningen av Routledge Companion to Sports History ses som ett symptom på att problemet uppmärksammats, och samtidigt som en del av lösningen (även om Routledge också är en del av problemet med genom sin allt mer frekventa utgivning av idrottshistoriska tidskrifter, med mer utrymme än det, enligt många, finns bra artiklar till). Susanna Hedenborg har läst den nya, voluminösa volymen, som naturligtvis är ett värdefullt bidrag till den idrottshistoriska kunskapsutvecklingen, men som kunde varit betydligt bättre om redaktörerna Steven Pope och John Nauright ställt högre krav på de olika bidragsgivarna.
Baseball och radio

Om legendariske radiomannen och baseballreferatorn Gordon McLendon, som bland annat uppfann prgramformatet topplistan, i Sverige till exempel som Kvällstoppen, skriver Toni Silvia: ”Thousands of listeners had their entire concept of baseball shaped by McLendon”.
Radions entré i massmedievärlden innebar i sanning en kommunikativ och kulturell revolution vars omfattning idag är svårt att föreställa sig – eller, kanske inte; tänk Internet! I alla händelser, sporten kom väldigt snabbt att omfattas av radions kommunikativa effektivitet. Direktsända sportreferat blev verklighet på ett mycket tidigt stadium, och när televisionen kom lyckades radion ändå behålla sin position som förmedlare av sporthändelser. Om detta vet Peter Dahlén mycket; hans doktorsavhandling från 1999 handlar om sportradions etablering och utveckling i Sverige från 1925 och framåt. I USA kom reguljära radiosändningar igång några år tidigare, 1920, och redan inom några månader sändes den första professionella baseballmatchen direkt i radio. Andra sporter följde, amerikansk fotboll, boxning, med flera, men för Tony Silvia, professor i journalistik och medievetenskap, är det just baseball och radio som blivit ett centralt forskningstema. Peter Dahlén har läst, och recenserar här, Tony Silvias bok från 2007, Over the Air: The National Pastime on the Radio and in the Imagination (McFarland). Boken erbjuder unika inblickar i framväxten av å ena sidan baseballspelet och å den andra radion, inte sällan i ett spännande samspel, och dessutom, menar vår recensent, lustfylld och engagerande läsning.
Malmö FF – 100 spelare i bokform

Andreas Nilsson föddes i januari 1910, en månad före MFFs grundande. Efter 371 matcher och som bäst lilla silvret 1939 lämnade Nilsson spelarlivet för att bli långvarig sekreterare i MFFs styrelse.
Det har blivit ett vanligt sätt att celebrera klubbjubileer att sätta samman spelarbiografier till en bok. Ett lyckat exempel på det tillvägagångssättet är Boken om 500 AIK:are (som dock inte var knuten till ett jubileum). I samband med att MFF i år fyller 100 år publicerade lokalbladet Sydsvenskan en serie med de 100 ”bästa” MFF:arna. Porträtten var författade av tidningens sportreporter Håkan Malmström. Och innan jubileumsåret är till ända har dessa presentationer samlats till en bok, utgiven av Sportförlaget, och betitlad, passande nog, 100 MFF-are. Enligt samma logik som skickade boken om AIK:arna till Hans Bolling för recension, hamnade boken om MFF:arna hos en trogen MFF-supporter, Ulf Svenning. Dessvärre fann Malmströms ansträngningar inte nåd inför vår recensents ögon. Spelarna blir inte levandegjorda, vilket är allvarligt nog, och därtill finns ingen statistik. Och i avsaknad av relevant kvalitativ och kvantitativ information blir Svennings fråga relevant: Vem vänder sig den här boken till?
Student och atlet ställer hårda krav

Arizona State University gratulerar förre studentatleten Pat Tillman, den främste någonsin i Sun Devils historia, till att ha invalts i College Football Hall of Fame, Class of 2010.
Idrottens organisering i USA ser som bekant annorlunda ut än i Skandinavien, eller i större delen av Europa för den delen. Utöver de fyra stora sporterna, som kanske blir fem om fotbollens frammarsch fortsätter over there, domineras tävlingsidrotten av collegebaserade turneringar där idrottare som också är studenter tävlar. Collegeidrotten sorterar under mäktiga National Collegiate Athletic Association, NCAA, och student athletes och NCAA är föremål för omfattande forskning. Inte minst inom idrottspsykologin är collegeidrottaren satt under lupp, i och med de speciella förhållanden under vilka denne existerar. Det gäller att klara hårda idrottsliga krav för att få vara med och representera sitt lärosäte i de många NCAA-tävlingar som hålls i olika grenar, men också att klara av studierna på ett acceptabelt sätt – många har fått stipendier för att kunna läsa på college, men inte främst på grundval av akademiska meriter, utan idrottsliga. En ny bok i detta område är Edward Etzels antologi Counselling and psychological service for college student-athletes (Fitness Information Technology), och den recenseras här av Urban Johnson. Vår recensent pekar inledningsvis på de stora skillnaderna i studentidrottarens situation mellan USA och Sverige, men har trots det funnit åtskilligt att ta till sig i den omfattande volymen.
Inte ända fram

Endast en skandinav medverkar i boken, rysksvenska Natalia Stambulova, som är professor i idrottspsykologi vid Högskolan i Halmstad. Hon skriver om karriärövergångar.
I Taipei, Taiwan genomfördes i oktober 2006 ett seminarium med den stolta titeln International Forum of the Psychology of Olympic Excellence. Vi vet inte mycket om den här konferensen, till exempel vem som arrangerade den eller exakt var den ägde rum; en webbsökning leder bara fram till ett smärre antal forskare som lagt ut sina seminariepapper därifrån i sina CV. Men vi vet desto mer om seminariets legacy; tre år senare utkom nämligen antologin Psychology of Sport Excellence i serien International Perspectives on Sport and Exercise Psychology på förlaget Fitness Information Technology, under redaktion av Tsung-Min Hung, Ronnie Lidor och Dieter Hackfort. International Perspectives on Sport and Exercise Psychology är en bokserie initierad och sanktionerad av ISSP, International Society of Sport Psychology, och Psychology of Sport Excellence är av allt att döma den första och hittills enda volymen i serien. Med tanke på det uttalade elitsporttemat bad vi Johan Fallby om en recension, och fick, som väntat, mer än så. Förutom att läsa och värdera boken har vår recensent försökt kompensera för en redaktionell miss och tematiserat de annars spretiga bidragen till en begriplig struktur. Nu hjälpte inte det stort, och Fallby bistår intresserade med förslag på ett antal titlar som bättre redovisar kunskapsmassan i området.
Föga nytt om sport och medier

Vår recensent är, som hon själv nämner, såväl idrottsforskare som sportkommentator – hon kommenterar backhoppning på Eurosport. På bilden har hon just mottagit stipendium från Grant Thornton 2008 för framgångsrikt samverkansarbete.
Från forumets redaktionella horisont verkar det gå lite på tomgång inom den idrottsvetenskapliga forskningen, och särskilt inom vissa avsnitt. Ständigt nya läroböcker produceras med samma gamla innehåll. Case in point: Att sport och medier har ett symbiotiskt förhållande är numera en mer än väl belagd sanning, liksom hur detta förhållande manifesteras i vardagliga sport- och mediesituationer. Likafullt fortsätter försöken att skörda nya försäljningsframgångar, ibland av förment nya böcker, ibland av nya utgåvor av gamla böcker, i detta väl upptröskade åkerstycke. I det här fallet rör det sig om en andra upplaga av en bok vars första upplaga publicerades av Longmans 2000, nämligen Power Play: Sport, the Media and Popular Culture av Raymond Boyle och Richard Haynes, nu utgiven av Edinburgh University Press. Vår recensent är Marit Nybelius, och hennes läsning av boken präglades av återkommande déjà vu-upplevelser. Bägge författarna är välrenommerade medieforskare vid likaså välrenommerade Skottlandsuniversitet, University of Glasgow respektive University of Sterling, men deras bok innehåller förvånansvärt lite nyheter, såväl innehållsligt som med avseende på struktur. Boken kan, menar vår recensent, möjligen fungera på en grundkuts i medier och idrott för studenter helt utan kunskap i ämnet, men där är det å andra sidan ganska trångt numera.
Ricardo Pizarros självbiografi

Enrique Pérez debuterar här som recensent på idrottsforum.org. Enrique har i dagarna utkommit med en egen biografi, Ett helt liv, men ändå inte riktigt!.
I början av 1970-talet bodde blott ett nittiotal chilenare i Sverige. Men den svenska regeringen och folkopinionen hade stött den chilenska vänsterregimen under Salvador Allende som kom till makten i ett demokratiskt val 1970, och när Allende störtades efter en militärkupp den 11 september, vilket blev startsignalen på en omfattande häxjakt på oppositionella, främst vänsteraktivister, flydde många chilenare till Sverige. Idag bor ca 45.000 chilenare eller svenskar med chilensk bakgrund i Sverige, som efter Argentina och USA är det land med flest chilenska invandrare. En av de chilenare som hamnade i Sverige under denna tid var Ricardo Pizarro, som dock inte var politisk aktiv mot diktaturen under Augusto Pinochet, och således hade andra motiv för flytten till Sverige 1979. Pizarro, vars liv kantats av kärleken till fotbollen (med bland annat tränar- och ledarskapsutbildning i SvFFs regi), publicerade under 2009 sin självbiografi Queridas patrias: Un Testimonio de Ricardo Pizarro (Senda Förlag). Vi bad Enrique Pérez, själv politisk flykting från Chile och numera docent i socialt arbete vid Malmö högskola, om en recension.
Varför förlorar England?

Sportjournalisten och författaren Simon Kuper föddes i Uganda av sydafrikanska föräldrar, växte upp i Holland, Sverige och Jamaica, studerade i England och USA, och bor numera i Paris med fru och dotter.
Fotboll fortsätter att dominera idrottsvetenskapen, både med avseende på forskning och publicering och vad gäller utbudet av artiklar och recensioner på idrottsforum.org. En nyligen recenserad bok tog upp mytbildning och vanföreställningar inom fotbollen, Myths and Facts About Football: The Economics and Psychology of the World’s Greatest Sport, sammanställd av Patric Andersson, Peter Ayton & Carsten Schmidt. En annan tog upp den eviga frågan om varför britterna aldrig riktigt lyckas i fotboll och andra sporter, Can We Have Our Balls Back, Please: How the British Invented Sport (and then almost forgot how to play it) av Julian Norridge. I en ny bok av Simon Kuper och Stefan Szymanski – var för sig väl ansedda och mycket flitiga författare inom fotbollsområdet – förenas de två perspektiven från de nämnda böckerna. I Why England Lose: And Other Curious Football Phenomena Explained (HarperSport) tränger Kuper och Szymanski in bakom sportens yta, och genom att analysera data på ett nytt sätt avslöjar de kontraintuitiva sanningar om fotboll. Magnus Forslund är vår recensent, och han förmår inte uppbringa något skäl överhuvud taget för varför den fotbollsintresserade inte ska läsa boken!
Fler olösta gåtor

En av de frågor som behandlas i boken är träning under graviditet. Tydligen är detta helt okej, under förutsättning att man tar det lugnt i början av graviditeten. Detta har bekräftats i flera studier, senast en norsk avhandling.
Ännu en bok som tar upp frågor och problem inom idrotten – denna gång på svensk botten och med fysiologiska, medicinska och psykologiska förtecken – är Christian Carlssons Idrottens olösta gåtor (SISU Idrottsböcker). Det finns, menar Carlsson, en rad svårutredda problem inom idrotten, och föreställningar som är ogrundade eller som det kan finnas fler en ett svar på. Carlsson, som står bakom tidskriften Idrott & Kunskap har lånat lite därifrån och skrivit en del nytt till de 18 kapitel som boken innehåller. Katarina Schenker har läst boken för forumets räkning, och som före detta tävlingssimmare intresserade hon sig för kapitlet om överträning. Blev hon klokare? Nja, egentligen inte eftersom slutsatsen i det kapitlet är att det behövs mer forskning. Andra kapitel handlar om kolhydrater, om graviditet och träning, om placeboeffekter inom idrottsdopning, om plötslig hjärtdöd. Vår recensent och hennes familj har diskuterat olika frågor ut boken, men hon finner avgränsningen till det som i England benämns sport sciences, det vill säga medicin, fysiologi och psykologi, besvärande och begränsande; flera frågeställningar skulle vinna på att ses ur ett bredare perspektiv.
Idrottens mening

Kari Steen-Johnsen disputerade 2004 på avhandlingen Individualised Communities. Keep-fit exercise organisations and the creation of social bonds. Hon är nu verksam som forskare på Senter for forskning på sivilsamfunn & frivillig sektor.
Praktiskt taget varje filosofistudent i Sverige inleder sina studier med en bok av Thomas Nagel som heter Vad är meningen med alltihop, en kortfattad introduktion till filosofiska frågeställningar där författaren bland annat konstaterar att ingenting av det vi uträttar i livet, saker vars mening kan och bör förklaras och upplevas, kan besvara frågan om meningen med helheten, livet. En ny norsk bok verkar ha tagit fasta på betydelsen av att förstå de enskilda valen och handlingarna, och det på ett synnerligen intressant sätt.  Meningen med idretten, en antologi sammanställd av Kari Steen-Johnsen och Iver B. Neumann (Unipub), försöker besvara titelns fråga på ett originellt och genialt sätt; här får elva välrenommerade norska idrottsforskare skriva var sitt kapitel om sin relation till sin idrott eller fysiska aktivitet. Bland de idrotter som behandlas finns bergsbestigning, fallskärmshoppning, utförsåkning, fotboll och fitness. Vi gav boken till Anders Östnäs, mångårig idrottare och idrottsforskare, som fann den mycket stimulerande, inte minst Gunnar Breiviks kapitel om fallskärmshoppning. Vi instämmer med vår recensent i kravet på en liknande utgåva i Sverige, och varför inte i Danmark?
36 begrepp

Belinda Wheaton, vars antologi Understanding Lifestyle Sports: Consumption, Identity and Difference recenserades på forumet av Kalle Jonasson, är Senior Research Fellow på Chelsea School, University of Brighton.
Begreppsbildning är en fundamental utgångspunkt för nära nog all vetenskaplig forskning; liksom språket för det unga barnet blir nyckeln till att förstå världen och till fortsatt utveckling, är språkliga begrepp väsentliga för att förstå, förmedla och vidareutveckla vetenskapliga fynd och insikter. Detta gäller naturligtvis också sociologin, som har en lång tradition av att skapa och definiera begrepp – även om begreppsliggörandet i sig ju i första hand är en filosofisk frågeställning. Ferdinand Tönnies och Max Weber var tidiga utforskare av begreppsapparatens betydelse inom sociologin och hur den kan användas; den senare påbörjade ett storslaget arbete som avbröts med hans för tidiga död, och som publicerades 1962 på engelska med titeln Basic Concepts in Sociology. Sedan Webers tid har åtskilliga begreppssamlingar sammanställts och publicerats, och det är knappast att undra på att också idrottssociologi skulle få sina begrepp genomlysta. Bakom Key Concepts in Sports Studies står fyra välrenommerade idrottsforskare, Stephen Wagg, Carlton Brick, Belinda Wheaton och Jayne Caudwell, och den publiceras av Sage. Vi gav boken till Lars-Erik Alkvist, och i hans recension speglas kluvenheten som ofta kännetecknar reaktionen på böcker av det här slaget. Varför just dessa 36 begrepp, och inte fler eller andra? Å andra sidorna är genomgången av de begrepp som finns med väl genomförd.
Motoriklära

Det finns starka belägg i litteraturen för att det mänskliga nervsystemet möjligen adaptivt trimmar interna modeller i det kontrollerade dynamiska systemet i samband med motorist inlärning.
Motorikinlärning och –kontroll handlar till inte ringa del om kommunikation mellan centrala nervsystemet och det muskuloskeletala systemet, det vill säga att hjärnan skickar ut signaler till kroppen i syfte att uppnå koordinerade rörelser och liknande motoriska reaktioner. Motorikutveckling handlar således om såväl kognitiv som fysisk utveckling. Motorisk träning är av största vikt i det unga barnets utveckling, i synnerhet i fall där den motoriska utvecklingen inte är lika självklar som i de flesta andra fall. Man talar om grovmotorik och finmotorik, där den förra handlar om större kroppsrörelser och den senare om exempelvis fingerfärdighet. På svensk botten har forskningen om motorik främst handlat om effekterna av målmedveten motorisk träning under de första skolåren, och man har kunnat påvisa inte blott förbättrad motorik som en följd av träningen, men också betydande positiva effekter också på skolämnen som matematik och svenska. Den ledande svenska forskaren i detta område är Ingegerd Ericsson, och det föll sig naturligt att be henne recensera andra upplagan av Cheryl A. Cokers Motor Learning & Control for Practitioners (Holcomb Hathaway). I en kunnig och kritisk recension pekar hon på vissa problem i boken, men framhåller dess värde som lärobok i det att den har en god pedagogisk ton och en balanserad framställning av teori, forskning, och praktiska implikationer.
Cricket-VM

Klassiska Lord’s Cricket Ground ligger i fashionabla St John’s Wood, London, och var spelplats för finalen i det första världsmästerskapet 1975, som spelades mellan West Indies och Australien.
Världsmästerskapet i cricket äger rum vart fjärde år sedan 1975, då det var förlagt till England, och är världens fjärde största och mest sedda idrottsevenemang. 1975 deltog åtta nationer, mästerskapet i pågick två veckor, och vanns av West Indies. 2007 varade mästerskapet, som var förlagt till West Indies, i sex veckor, med 16 deltagande nationer av vilka Australien klarade sig bäst. Mästerskapet kritiserades för hög grad av kommersialisering, för att biljetterna var dyra, och för att International Cricket Council infört hårda restriktioner vad gällde försäljning av mat utanför arenorna, skyltar, kopior av spelarutrustningar och musikinstrument – som allt tillhör den karibiska crickettraditionen. I världen utanför det före detta brittiska imperiet ses cricket närmast som något exotiskt, men det är blodigt allvar för länderna som deltar. Det kom häromåret ut en bok med titeln Cricket, Race and the 2007 World Cup som sammanställts av Jon Gemmell och Boria Majumdar (Routledge). Vi vände oss till en engelsk idrottsforskare, Guy Osborn, för en recension. Vår recensent konstaterar att de enskilda bidragen i bokens, som ursprungligen var ett temanummer av Sport in Society, ger en uttömmande bild av rasismen i internationell cricket och är viktiga bidrag till litteraturen på området. Dock, framhåller Guy Osborn, finns i boken en häpnadsväckande försummelse: det finns ytterst få referenser till 2007 års cricket-VM, vilket man ju kan säga att bokens titel utlovar!
Om sociala identiteter

Tara Magdalinski medverkar i boken med kapitlet ”Imagining the Nation: Visual identities of Olympic Games”. Hon har tidigare publicerat bland annat With God on their Side: Sport in the Service of Religion och Sport och Technology and the Body: The Nature of Performance.
Teorin om social identitet utvecklades av Henri Tajfel and John Turner, och bygger på föreställningen att människan inte har en utan flera identiteter som svarar mot allt vidare cirklar av gruppmedlemskap och åtföljande identifikation. Den centrala tanken är att människor tenderar att söka gruppmedlemskap för att uppleva trygghet i den egna identiteten, men att medlemskap i en grupp inte räcker för att bygga och bejaka självkänsla. För starkare självkänsla måste man tro att man är i rätt grupp, vilket skapar behovet av en positiv åtskillnad från andra grupper. Det hela bygger således i stor utsträckning på kategorisering – av sig själv och andra – in i grupper, men dessutom spelar identifieringen stor roll, primärt för att förstärka självkänslan, liksom jämförelsen med andra grupper, att se tydliga och positiva skillnader mellan den egna gruppen och identiteten i förhållande till andra individer och grupper. Idrotten erbjuder ett kraftfullt kluster av kategorier och grupper när det gäller socialt identitetsskapande, och det finns en hel del forskning kring olika idrotter och sociala identiteter. I en nyutkommen antologi, Sport and Social Identities, sammanställd av John Harris och Andrew Parker (Palgrave Macmillan), diskuteras social identitet i förhållande till olika sportsliga kategorier, till exempel paralympier, kvinnliga fotbollspelare, muslimska män, idrottspsykologer. Vi gav denna sociologiska och socialpsykologiska tungviktare till Mats Franzén och bad om ett omdöme. Kunnigt och kritiskt går han igenom de olika bidragen och hans grundliga recension formar sig till en nyttig läsarhandledning till en inte oäven men inte heller klanderfrifri studie kring idrott och sociala identiteter.
Sportfilmernas topplista

Vi tror inte att A league of their own med Tom Hanks, Geena Davis och Madonna (bilden) finns med på Didingers och Macnows lista; för mycket romantisk komedi, för mycket feminism. Hoppas vi har fel.
Överallt finns det listor över det ena och det andra. Vi skriver shoppinglistor och inbjudningslistor, att göra-listor och semesterlistor. David Lettermans ”Top 10 List” är nästan en egen konstform. Med internet har listandet exploderat, och på bloggar och Facebook listas allt från de bästa böckerna till de värsta semestermålen i Mellanvästern. Det verkar som om vi känner oss tryggare i tillvaron om vi kan sätta upp den hierarkiskt ordnad i kolumner. Amerikanska NPR har funderat över varför vi älskar listor – och det blev en Top 10-lista: 1. Det skapar ordning i kaos; 2. Det hjälper minnet; 3. Listor är som regel avslutade; 4. De är för det mesta nyttiga; 5. De kan varieras fritt i längd; 6. De kan hjälpa dig att bli berömd; 7. Redan Shakespeare skrev om listor; 8. Listskrivande är avstressande och fokuserande; 9. Det kan tvinga fram saker ur det fördolda; och 10. Det hindrar oss från att skjuta upp saker. Vi funderar nu på hur den här listan kan appliceras på Ray Didingers och Glen Macnows lista över de 100 bästa sportfilmerna någonsin, utgiven i bokform under namnet The Ultimate Book of Sports Movies (Running Press). Forumets egen sportfilmsexpert Peter Dahlén har kritiskt granskat Didingers och Macnows urval och rankning, men han inleder sin läsvärda recension med en intressant fundering kring listor och genus. Boken då? Läsvärd och njutbar, tycker vår recensent, men rekommenderar för balansens skull att den läses parallellt med Randy Williams lista över 100 sportfilmer som recenserades i dessa spalter 2008.
Kulturell vändpunkt

Tatiana Ryba är FD i Sport Studies, intressat nog, med inriktning på såväl idrottspsykologi som kulturstudier. Hon är för änrvarande knuten till universiteet i Jyväskylä, som senior lecturer på European Master’s Program in Sport and Exercise Psychology.
Psykologin, som här hemma räknas som samhällsvetenskap och är placerad vid samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitet och högskolor, betecknas i den engelskspråkiga världen som en ”science”, det vill säga en ”hård” vetenskap, besläktad med till exempel fysiologi och medicin. På idrottsforskningens område är idrottspsykologin sålunda en del av ”sport science”, som är väsentligt annorlunda än skandinavisk ”idrottsvetenskap”. Vanligen menar vi med det all forskning på idrott, oavsett disciplin, men en brittisk idrottshistoriker eller idrottssociolog skulle inte gärna beskriva sin forskning som ”sport science”. Det finns traditionellt en tydlig rågång mellan de hårda och de mjuka vetenskaperna, i det här fallet – grovt uttryckt – mellan psykologi och samhälle. Den traditionella psykologin har dock i omgångar utmanats av radikala strömningar – till exempel Klaus Holzkamp och den kritiska psykologin eller Radical Psychology Network , med följden att många psykologer – och idrottspsykologer – idag arbetar med ett mer eller mindre utvecklat och uttalat samhällsvetenskapligt perspektiv. Trots det är det på sin plats att tala om ett skifte snarare än bara en vidareutveckling när några idrottsvetenskapliga forskare förespråkar en större inblandning av kulturella perspektiv i idrottsvetenskaplig forskning och tillämpning. Detta sker i antologin The Cultural Turn in Sport Psychology, som är sammanställd av Tatiana V. Ryba, Robert J. Schinke och Gershon Tenenbaum (Fitness Information Technology). Karin Josefsson antog modigt utmaningen att läsa och bedöma boken, och i en recension som fyllde denne redaktör med glädje och beundran reder hon ut begreppen i det paradigmskifte som boken kan sägas representera.
Kostråd för idrottare

Graciela Pfannenstill, som medverkar på forumet för första gången i denna uppdatering, driver företaget Nutritional Consulting och undervisar på Malmö högskola i kost- och näringslära.
Det framhålls ofta i det offentliga samtalet om övervikt och fetma, vilket för övrigt också bevisats i vetenskpalig forskning – det är således numera en allmänt vedertagen sanning – att kroppsvikt är en funktion av näringsintag och energiförbrukning, således BMI=f(N,E). Du måste alltså göra av med den energi du konsumerar, och det sker enklast genom fysisk aktivitet. Att denna insikt dessvärre inte alltid nått ut till alla människor ser man alltför ofta i våra matvaruhus, i form av kundvagnar fulla med läsk och chips och godis i sådana kvantiteter att den tid som åtgår för att konsumera allt gör det omöjligt att hinna springa alla de mil som skulle krävas. Ofta kan man se detta på den eller de som kör kundvagnen. Men det finns en annan, och betydligt trevligare aspekt av balansen mellan intag och förbrukning av energi, och det handlar om att alla de, nämligen idrottare, som förbrukar mycket energi hela tiden måste kompensera förlusten med intag av näringsrik föda, som dessutom helst ska vara god. Forumet recenserade en kokbok för idrottare redan 2003, Christine Helles Idrottarens matbok. Från samma förlag som gav ut den, SISU Idrottsböcker, kommer nu Idrottarnas kostbok, författad av nutritionisten Anki Sundin. Vi bad en annan nutritionist, Graciela Pfannenstill, att läsa boken och recensera den på idrottsforum.org. Vår recensent konstaterar att Sundins bok har vissa tillkortakommanden – några saker kunde utelämnas, andra läggas till eller utökas – men också att den innehåller en mängd nyttig information och dessutom en hel del väldigt trevliga recepttips från svenska elitidrottare. Eat with the stars!
Filosofi inifrån

Förutom att han skriver en hel del böcker med intressanta och lockande titlar har Colin McGinn en fascinerande blogg, Philospot, lite sporadisk men intressant. Läs till exempel en lysande exkurs om ateism.
Vad betyder idrottens filosofi? Olika saker för olika filosofer, uppenbarligen. Tittar man på forumets temasida för idrottsfilosofi, med publicerade artiklar och recenserade böcker, finns en påtagligt bredd, men en bredd i huvudsak inom ramen för ett utifrånperspektiv på sport. Etikfrågor upptar en betydande del av litteraturen, och då särskilt dopningsfrågor men också fair play-frågor ur ett vidare perspektiv. Här finns vidare exempel på en mera normativt hållen dygdetisk infallsvinkel. Gemensamt för de flesta bidragen är dock, som sagt, att det är betraktarens perspektiv som dominerar. Men det finns självfallet ett inifrånperspektiv på sport, utifrån atletens subjektiva erfarenhet. Colin McGinn hävdar att en filosofisk studie av sport bör ta utgångspunkt i utövaren, i dennes upplevelse, snarare än i ett externalistiskt åskådarperspektiv. McGinn föddes i Blackpool, England, 1950 och är idag världsledande filosof, professor vid University of Miami, och författare till böcker som The Power of Movies (2005), Shakespeare’s Philosophy (2006) och Mindfucking (2008). Hans enda bidrag till idrottsfilosofin är Sport, också från 2008, och utgiven i förlaget Acumens serie ”The Art of Living”. Gunnar Breivik recenserar insiktsfullt och intresseväckande McGinns bok, och han hittar mycket att instämma i, till exempel inifrånperspektivet, definitionen av idrottsbegreppet, jämställandet av fysisk bildning med moralisk och akademisk bildning.
Hyllning till MFF

Pierre Mens, här plåtad av Hans Olsson, är infödd Malmöbo, son till en 1928 invandrad katolsk präst som när han gifte sig bannlystes av påven. Sonen Pierre föddes 1939.
På frågan hur många bilder han tagit av Malmö FF svarar den kände och flitige Malmöfotografen Pierre Mens att ”det måste vara tiotusentals”. Dessa har bland annat kommit till användning i tre fotoböcker om MFF, Borta bra, himma bäst med text av Ken Olofsson och Olle Svenning från 1976; Bilder av ett fotbollslag med text av Rikard Lehmann, utgiven av Malmö Fotbollsförening 1985; och nu senast Fotbollens höga visa med texter av Björn Ranelid (We Are Sailing). I den sistnämnda, en vackert bunden bok med högkvalitativt tryck samsas i och för sig blygsamma femtio av Mens’ bilder med Ranelids texter, men, konstaterar vår recensent Mickael Möller, text och bild samspelar inte särskilt väl med varandra. Bättre hade det varit, menar Möller, att ge ut ett större urval av Mens’ fantastiska bilder i en volym, och sedan låta Ranelid skriva sina funderingar kring iffiff och fotbollen i en annan.
Nyttig antologi

Vår recensent lyfter bland annat fram Michael Gards två bidrag i boken, som båda är kritiskt hållna. Gard är lektor vid School of Human Movement Studies, Charles Sturt University i New South Wales. Han har publicerat artiklar och böcker i området och sitter i redaktionsråden till två ledande idrottspedagoiska tidskrifter.
Under senare tid har den som följer den akademiska bok- och tidskriftsutgivningen i England och USA kunnat notera flera tecken på en sammansmältning av de två utgivningsformerna. Det brittiska vetenskapsförlaget Routledge, och inte minst dess utgivning inom idrottsområdet, är ett bra exempel. Sedan länge har temanummer av tidskriften International Journal of the History of Sport i efterhand publicerats som böcker i serien Sport in the Global Society. Helt nyligen har vissa av förlagets tidskrifter, till exempel Sport, Ethics and Philosophy utkommit med temanummer, ibland två i rad, som kort tid efteråt utkommit i bokform. Ett annat exempel på den här sammansmältningen är antologier som bygger på tidigare publicerade tidskriftsartiklar. Ett färskt exempel på detta fenomen är The Routledge Physical Education Reader (Routledge), där redaktörerna Richard Bailey och David Kirk samlat de i deras tycke 22 viktigaste artiklarna inom fysisk bildning från senare år ur de ledande vetenskapliga tidskrifterna på området (och inte bara de från Routledge). Karin Redelius har läst denna guide till kunskapsomådet physical education med delvis blandade känslor, som ofta blir fallet när det handlar om texter i urval: somt är mycket bra, annat kunde man varit utan, och varför saknas just dén författaren eller dén texten. Och varför bara anglosaxiska författare? Vår recensent kan det här området, och hennes välskrivna genomgång och värdering av boken är lärd och värdefull. Som en extra bonus får läsaren dessutom en klar indikation på att den här typen av sammanställningar av vetenskapliga artiklar håller på att fasas ut.
Om sport och medier

Laura Hills är lektor i idrottssociologi med speciell inriktning mot ungdomsidrott, vid Brunel University i Uxbridge, Middlesex, eller West London, som universitetet själv definierar läget. Och det är fakstiskt så långt västerut som man kan komma med tunnelbanan.
Den gamla filosofiska tankefiguren om huruvida ljud uppstår när ett träd faller i skogen om ingen är där för att höra det, har sin idrottsliga motsvarighet i frågan om en idrottshändelse verkligen har ägt rum om den inte kunde ses på teve och inte heller rapporterades i andra medier. Genom att förmedlas och rapporteras i medier blir sporten väsentligt större än sig självt, och det blir minst lika viktigt, om inte viktigare, att analysera mediebilden av sport i förhållande till själva det idrottsliga. Av det skälet är medie- och kommunikationsvetenskap och dess teorier och metoder viktiga delar av idrottsvetenskapen, och, vågar man gissa, sportmedier och sportjournalistik en inte obetydlig del av medie- och kommunikationsvetenskapens forskningsområde. Att den vetenskapliga produktionen flödar där idrott och medier möts syns inte minst på forumets sportmediesida. I syfte att fostra kommande generationer sportmedieanalytiker har Eileen Kennedy och Laura Hills skrivit boken Sport, Media and Society (Berg Publishers). Göran Eriksson har läst den för vår räkning, och han är övervägande positiv till bokens teori- och metodgenomgång och allmänna pedagogiska upplägg; det är inte prickfri läsning från början till slut, men Sport, Media and Society är väl lämpad som kurslitteratur på teori- och metodkurser på b- och c-nivå.
Barn i rörelse

Charlotte Svendler Nielsen disputerade 2008 och är för närvarande anställd vid IFI@København som studielektor, dvs lektor med ”særlige tilsyns-, vejlednings- og konsulentopgaver”. Charlotte är också med i forumets forskarnätverk.
Vi har i ett flertal artiklar och recensioner här på forumet kunnat demonstrera hur otroligt viktigt det är att barn redan vid unga år introduceras till olika former av fysiska aktiviteter. Det finns flera skäl för detta. Det som för närvarande mest uppmärksammas är det som lite tillspetsat kallats barnfetmaepidemin, som visar att också små barn behöver äta rätt och röra sig mycket, vilket förutsätter att föräldrar och skola tar sitt ansvar. Ett annat skäl är att inlärning och skolarbete påverkas positivt av att barnen rör sig regelbundet, helst med schemalagd fysisk aktivitet dagligen. Medvetenheten om de här sakerna är stor, men förändringstakten hos medborgarna och de samhälleliga institutionerna är som vanligt långsam. Skolan spelar, som antytts, en viktig roll för att tillvarata barnens naturliga behov och kapacitet för fysisk aktivitet, och idrotts- och danslärare är de centrala aktörerna. Och utöver politiska beslut om resurstilldelning till skolornas rörelseundervisning krävs det forskning för att finna former för förmedling. Charlotte Svendler Nielsen har genom sin banbrytande forskning inom ramen för sitt avhandlingsprojekt utvecklat vetenskapligt grundade didaktiska modeller för rörelseundervisning för barn. Hennes avhandling, Ind i bevægelsen: Et performativt fænomenologisk feltstudie om kropslighed. mening og kreativitet i børns læreprocesser i bevægelsesundervisning i skolen (Institut for Idræt) recenseras av Jane Meckbach vid GIH, Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm.
Paralympics problematiserade

Här sitter Keith Gilbert och bläddrar i den bok han sammanställt tillsammans med Otto Schantz. Gilbert är professor och chef vid Centre for Disabilities, Sport and Health at the University of East London, och Schantz är professor och prefekt vid Institute of Sports Sciences, Universität Koblenz-Landau.
I vilken utsträckning är det rimligt att acceptera att ett funktionshinder tillåts utgöra ett handikapp? Svaret på den frågan betingas av en lång rad faktorer, till exempel i vilket land den ställs, om det är en demokrati, om där finns en grundläggande välfärdspolitik, och så vidare. I många länder finns lagstadgat skydd för funktionshindrade mot diskriminering, till exempel i arbetslivet, och regler som syftar till att öka tillgängligheten för funktionshindrade och så långt möjligt jämställa den med situationen för icke funktionshindrade. I en del länder strävar man efter en nivå av tillgänglighet och integration som skulle undanröja upplevda skillnader mellan funktionshämmade och icke funktionshämmade i större delen av den dagliga livsföringen. Om vi överför detta till idrottens domän, och mera specifikt till Internationella Olympiska Kommitténs ansvarsområde, vad skulle det innebära? I antologin The Paralympic Games: Empowerment or Side Show?, sammanställd av Keith Gilbert och Otto J. Schantz (Meyer & Meyer Sport) diskuteras bland annat tanken att integrera Paralympics med de, som Oskar Krantz kallar dem sin kunniga och läsvärda recension, förberedande olympiska lekarna, de som arrangeras för personer som ännu inte uppnått tillräckliga funktionsnedsättningar för att kvalificera sig till Paralympics. I bokens 25 kapitel penetreras de paralympiska spelen ur alla tänkbara perspektiv, och vår recensent rekommenderar boken till läsare med intresse för, och vissa förkunskaper om, Paralympics och den olympiska rörelsen.
Coakley, v. 10.0

Lisa McDermott vid Faculty of Physical Education & Recreation, University of Alberta, vann det prestigefyllda Sociology of Sport Journal Outstanding Article Award, som delades ut vid North American Society for the Sociology of Sport (NASSS) kongress 2009. Hennes artikel bar titeln ”A governmental analysis of children at risk in a world of physical inactivity and obesity epidemics”.
”Idrottssociologins fader” har han kallats, Jay Coakley, som efter en lång akademisk karriär nu åtnjuter emeritusstatus vid University of Colorado @ Colorado Springs. Coakley var aktiv idrottare som student vid University of Notre Dame på 1960-talet, och någon gång i samband med att han fördjupade sina sociologistudier började han titta på sport med andra glasögon. Han började fundera över idrottens betydelse i samhället, och under det tidiga 70-talet inledde han sin forskning om idrott ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv. År 1978 ledde det till publiceringen av det banbrytande verket Sport in Society: Issues and Controversies på förlaget Mosby i Saint Louis, som numera är inkorporerat i förlagsjätten Elsevier. Idrottssociologi blev nu en erkänd subdisciplin till sociologin; samma år bildades North American Society for the Sociology of Sport, dock utan Coakley bland grundarna – men han var sällskapets president 1990–91. Han grundade, och var förste redaktör för, Sociology of Sport Journal, som utges av Human Kinetics och vars första nummer utkom 1984. År 2009 levererades den tionde reviderade utgåvan av Sport in Society: Issues and Controversies till bokhandlarna, nu utgiven av McGraw Hill Higher Education, och vi gav den till idrottssociologen Bill Sund. Det är en imponerande lärobok, menar vår recensent, som dessvärre, trots vissa internationella ambitioner, inte fungerar bra i de nordiska länderna, vars idrottsorganisering i hög grad avviker från de flesta andra länders. Men för de teoretiska avsnitten, och som en introduktion till amerikansk sport, måste den rekommenderas.
Världens bästa coach

När Jim Thompson började gå med sin son till idrottsträning, och chockades han av såväl tränares som föräldrars beteende. Hans mål blev, som han själv uttrycker det, ”simply to stop adults from doing bad things that would drive kids out of sports”.
”Coaching” – eller, allt oftare, coachning – får nog anses vara ett av 2000-talets mest frekventa modeord, och används idag lite slappt om vitt skilda former av lärande. Det är emellertid så att begreppet numera står för en väl definierad metod – med många variationer och applikationer – för att frigöra potential och uppnå resultat genom att inspirera till processer där människor lär av sitt eget tänkande och sina egna handlingar. Ordet coach kommer ursprungligen från en viss ungersk vagnstyp, men det är oklart när och var coaching som begrepp i dess moderna betydelse började användas. Striden står mellan idrotten och affärsvärlden, med viss övervikt för den förra – tydligen är beteckningen coach för en tränare inom lagidrott av gammalt datum – och det är i vilket fgall här forumets intresse ligger. Och ska man nu hålla på att träna, coacha, idrottare av varierande ålder och förmåga, så är det uppenbarligen en bra ambition att bli bäst i världen på sitt jobb. In på scenen: Jim Thompson, grundare och ledare för Positive Coaching Alliance, PCA, och hans nya bok på svenska, Så blir du världens bästa coach för barn- och ungdomsidrott (SISU Idrottsböcker). Vi gav boken till coachingexperten PG Fahlström vid Linnéuniversitetet, och fick i retur en uppskattande recension, där han särskilt framhåller och applåderar förlaget ambitiösa ansats att göra boken relevant för svenska förhållanden och läsare. Till exempel spelar den svenska föreningsidrottens minibibel Idrotten vill från Riksidrottsförbundet en betydande roll för att knäsätta idrottens värderingar. En bra och viktig bok i sitt fält, konstaterar vår recensent, om än i avsaknad av den stringens man förknippar med akademisk eller vetenskaplig litteratur.
Sociolog om rullstolsbasket

En svensk rullstolsbasketstjärna av världsklass är Hussein Haidari från Spånga som var med och tog svenskt EM-guld 2007. Nu är han välbetalt proffs i Turkiet, han spelar för Galatasaray och har varit med om att vinna både ligan och cupen.
Ronald J. Berger är professor i sociologi, och prefekt, vid Department of Sociology, Anthropology, and Criminal Justice vid University of Wisconsin @ Whitewater. Berger, som erövrade sin doktorsgrad vid UCLA, har under sin karriär skiftat forskningsmässigt fokus flera gånger, och har publicerat en imponerande rad böcker i skilda sociologiskt relevanta ämnen. Han kommer dock tillbaka till tre huvudsakliga forskningsinriktningar, förintelsen av judar i Nazityskland, med böcker utgivna 1995, 2002 och 2010, kriminalitet och ungdomsbrottslighet, med böcker utgivna 1991, 1995, 1996, 2005, 2009, samt funktionshinder och rullstolsbasket, som inleddes med att han medverkade med två kapitel i Melvin Juettes Wheelchair Warrior: Gangs, Disability, and Basketball (Temple University Press 2008, recenserad på forumet av Kim Wickman), där kopplingen till gängkriminalitet ju är tydlig, och året efter kom Hoop Dreams on Wheels: Disability and the Competitive Wheelchair Athlete (Routledge), som här recenseras av Oskar Krantz. Boken bygger empiriskt på intervjuer med rullstolsbasketspelare vid Bergers eget universitet – vilket i någon mening är en svaghet, liksom det faktum att antalet intervjuade är litet. Men därutöver, konstaterar Krantz, är detta en utomordentligt läsvärd bok, både för sin sociologi, för behandlingen av ämnet, och – inte minst – för dess stringenta och tydligt formulerade prosa.
Barn, idrott och hälsa

Rae Pica har arbetat som expert inom området barn och fysisk aktivitet i 30 år och har publicerat 18 böcker. Hon är också verksam som programledare på webradiostationen BAM!
Det får sägas råda nära nog total konsensus i alla läger om nyttan, nej nödvändigheten, av fysisk aktivitet. Alla måste röra sig hela livet, ty människans konstruktion kräver det. Denna insikt har sedan några årtionden satt stark prägel på forskningsfältet i gränsområdet mellan hälsovetenskapen och idrotten. Den senare är ohotad som organiserad rörelse vars medel och mål är kroppsrörelse; den förra har i ökande utsträckning siktet inställt på profylaktiska snarare än palliativa insatser. Ett centralt problem är hur man vidmakthåller barnets fascination över kroppens rörelseförmåga i dess oändliga variationsrikedom genom hela livscykeln, och därmed har forskningsfokus satts på barnets motoriska utveckling, och hinder och möjligheter i dess väg. En ledande svensk forskare i detta område är Ingegerd Ericsson, vars studier inom det så kallade Bunkeflo-projektet varit banbrytande när det gäller barns motorikutveckling och dess relation till kognitiv utveckling och inlärningsförmåga. Vi lät Ingegerd Ericsson recensera en ny amerikansk bok i detta område, Physical Education for Young Children: Movement ABCs for the Little Ones av Rae Pica (Human Kinetics). Boken kan, menar vår recensent, fungera som grundbok för att skapa förståelse för barnets specifika behov av motorisk träning, men lämnar i vissa avseenden en del övrigt att önska, till exempel finns det för många ord där ett par bilder hade räckt, och på tok för få referenser.
Idrott och marxism

Den kanandensiska forskaren Anouk Bélanger har skrivit kapitlet ”The urban sport spectacle: towards a critical political economy of sports” i Carrington & McDonalds bok; här pratar hon om kvinnoishockey i Québec och Kanada.
Det är inte helt lätt att vara marxist i dessa dagar, öppet eller i lönndom. Medan 1960- och 70-talen innebar en stark återkomst för marxismen som filosofi och politiskt praxis efter årtionden i träda (där 1950-talets USA representerar ett närmast unikt bottennapp), har det från 1980-talet, och särskilt tiden efter den reellt existerande socialismen undergång 1989, varit svårt att förfäkta någon del av den marxistiska idétraditionen. Många radikala i väst tycker sig säkert se en liten ljusning i den tunneln i dessa dagar, i och med att nya ungdomsgenerationer söker nygamla svar på nygamla frågor om frihet, jämlikhet och systerskap. Ett tecken i tiden är den ökade utgivningen av marxistisk litteratur; nämnas kan nyutgåvan av Marx’ Political Writings i flera band som publiceras av Verso Books den 1 maj (!) 2010. Ett annat är Marxism and Historical Writing av Paul Hirst som kommer i december 2010 i serien Routledge Revivals. Och redan nu föreligger, i serien Routledge Critical Studies in Sport, antologin Marxism, Cultural Studies and Sport under redaktion av Ben Carrington och forumskribenten Ian McDonald. Marxism som idrottsvetenskaplig teori och metod, kan det vara något? Vi frågade historikern Mats Greiff, som efter grundlig läsning av boken inte ställer sig avvisande till den tanken. Stora delar av idrottsforskningen, menar vår recensent, tar vissa utvecklingstendenser inom modern idrott för naturgivna, till stor del på grund av avsaknaden av teorietiska verktyg för att förstå dem. Historiematerialismen – som Greiff föredrar att kalla marxismen – kan härvidlag vara forskningen behjälplig – på mer än ett sätt.
Fundamenta från HK

Alan Kornspan är verksam vid Dept. of Sport Science & Wellness Education, University of Akron. Hans forskning är inriktad mot idrottspsykologins historia, professionsfrågor och coaching. Han är flitig skribent på den amerikanska Sport Psychology List från Temple University.
Går man omkring i en engelsk bokhandel, till exempel Blackwells eller Heffers eller motsvarande, stöter man för eller senare på bokserier med korta och lättfattliga introduktioner i olika ämnen och frågor. Ett bra exempel är Oxford University Press och deras serie ”A very short introduction” som i skrivande stund stoltserar med närmare 250 titlar, om allt från Music: A Very Short Introduction, den första från 2000, till Privacy: A Very Short Introduction, som utkom i januari i år. Böckerna är som regel på 100–200 sidor och kostar åtta pund. Och det finns flera förlag som satsat på detta, till exempel Pantheon Books och deras ”for beginners” serie med bland andra Marx for Beginners och Post Modernism for Beginners. Ytterligare ett exempel är den välkända ”for dummies”-serien. Det finns således en beprövad utgivningstradition att luta sig mot för Human Kinetics när förlaget nu inleder en serie utgivningar av grundböcker med det imposanta namnet ”Human Kinetics’ Fundamentals of Sport and Exercise Science Series”. Först ut är Fundamentals of Sport and Exercise Psychology av Alan Kornspan, lärare och forskare i idrottspsykologi vid University of Akron i Ohio. Karin Josefssons personligt hållna och sedvanligt insiktsfulla recension ger en bra bild av vad det är fråga om för bok; på många sätt en klassiskt upplagd och utlagd HK-bok, pedagogisk och lättillgänglig, mycket USA-orienterad, men sammantaget inte oäven.
Sport och ölreklam

På tvärs mot den allmänna trenden går denna annons från 1952. Miller vänder sig här till kvinnor inom ”överklassporten” golf för att sälja Miller High Life, ”The Champagne of Bottle Beer”.
Alkoholkonsumtion är ett känsligt och komplicerat område. Det är inte bra att dricka, särskilt inte om man dricker mycket, eller om man är ung, eller ska köra bil, eller medicinerar, eller... Å andra sidan kan det vara bra för hjärtat med lite rödvin, och även alkohol i annan form i mycket måttliga doser sägs kunna vara bra för kroppen på ett eller annat sätt. Dessutom är det ju ett beprövat smörjmedel vid social friktion. Komplicerat, som sagt. Hur är det då med idrott och alkohol? Än mer komplicerat, eftersom idrotten representerar ett slags sundhetsideal som på många sätt är den raka motsatsen till det mesta av det som alkohol och alkoholkonsumtion står för och associeras med. Mot den bakgrunden kan det i förstone förefalla märkligt att alkohol i olika framträdelseformer är så flitigt förekommande inom idrotten och dess olika sporter. Men kopplingen bygger på en lång tradition, tillbaka till idrottens barndom i England, då lokala bryggerier och pubar sponsrade idrottsevenemang på olika sätt. På den vägen har det varit, länge, men nu börjar det ändras. Nyligen förbjöds i England alkoholreklam på fotbollströjor som säljs som souvenirer till barn och ungdom, och andra åtgärder har annonserats för att minska alkoholreklamen inom sporten, och på så sätt komma åt ungdomsfylleriet. Peter Dahlén har läst en antologi som tar sig an just ölets koppling till sport och kön, så som det tar sig uttryck i reklam och andra mediala framställningar. Lawrence A. Wenner och Steven J. Jackson har ställt samman Sport, Beer, and Gender: Promotional Culture and Contemporary Social Life (Peter Lang Publishing), där ett antal framstående mediesportforskare undersöker den heliga treenigheten öl, sport och män ur olika perspektiv.
Idrottskritik

Joe Humphreys har en mastersexamen i politisk filosofi, och hans bok innehåller referenser till bland andra Platon, Hans första bok hade ett helt annat fokus; The Story of Virtue: Ubniveersal Lessons on How to Live handlar om världens religioner.
Det är inte helt lätt att finna idrottsvetenskaplig forskning som är idrottskritisk, det vill säga ifrågasätter grunderna för den moderna idrottens utveckling, dess utformning och dess avsevärda utrymme i dagens värld. Viss marxistiskt idrottsforskning tenderar åt det hållet men är liten i omfattning och blygsam i genomslag. Därutöver tycks idrottsforskningen ta idrotten för given, och den kritiska forskningen får därigenom ett inifrånperspektiv. Det finns emellertid en annan idrottskritisk strömning, som bärs av journalister, inte sällan från Storbritannien, och ett exempel är Joe Humphreys, författare och journalist vid Irish Times. Hans Foul Play: What’s Wrong with Sports (Icon Books) ifrågasätter tesen om idrottens allomfattande nytta och glädje, och visar istället hur idrott kan vara skadligt för hälsan och karaktären och hur idrottsvärlden blivit den sista tillflyktsorten för sexism, rasism, homofobi och djurplågeri. Lars-Erik Alkvist recenserar.
Om anatomi för idrotten

Henry Gray (1827–1861) är mannen bakom berömda Gray’s Anatomy, eller mer exakt Henry Gray's Anatomy of the Human Body, som publicerades 1858. Gray dog i smittkoppor, 34 år gammal, smittad av sin brorson. Hans anatomibok utkom i sin fyrtionde upplaga i september 2008.
Anatomi, som faktiskt betyder ”att skära upp”, är ett väldigt naturvetenskapligt kunskaps- och forskningsområde, som omfattar såväl växter som djur. En för människan viktig del av det som kallas zootomi, djurens anatomi, är humananatomi, vilket är det som oftast avses då ordet anatomi används ospecificerat, och som oftast hänförs till medicinen. Inom humananatomin studerar man den friska kroppen och de förändringar som uppkommer i samband med sjukdomar. Underämnena här är många, till exempel makroskopisk respektive mikroskopisk anatomi, systematisk respektive topografisk anatomi, men av speciellt intresse i det här sammanhanget är funktionell anatomi, som studerar rörelseapparaten, skelett och leder, samt musklerna. I boken Anatomi för idrotten av Robert S. Behnke (SISU Idrottsböcker) är det denna del av anatomin som avhandlas. Fredrik Offerlind, legitimerad sjukgymnast och adjunkt vid sjukgymnastutbildningen, Lunds universitet, har läst Behnkes bok såväl i original som i svensk översättning, och tycker att detta är en alldeles utmärkt lärobok.
Boxningen historia i USA

Sonny Liston (1932–1970) blev världsmäsatare i boxning när han 1962 slog ut Floyd Patterson. Liston var en buse i och utanför ringen, med kända maffiaband och fängelsedomar för polismisshandel. Hans förluster mot Cassius Clay 1964 och 1965 omges fortfarande av rykten om läggmatcher.
Boxningssporten är en intressant metafor för kapitalismen. Liksom kapitalismen uppstod boxning ur en universellt mänsklig praktik, i det förra fallet att till varje pris skaffa sig materiella fördelar, i det senare lusten och/eller behovet att engagera sig i fysiskt handgemäng. Efterhand har regler för hur organiserade slagsmål, som kallades boxning, skulle genomföras utarbetats och implementerats, varigenom boxning har blivit en sport. På samma sätt har kapitalismen blivit föremål för omfattande statlig reglering i syfte att mildra dess värsta konsekvenser. Nu kallas kapitalismen marknadsekonomi och har till och med kunnat inkorporeras i den politiska praktiken hos vänsterrörelser vars ursprungliga syfte var att avskaffa den. Men medan kapitalismen fortsätter att vara föremål för kontroverser och nya ingripande från staten, har boxning som legitim sport gradvis kommit att accepteras av det stora flertalet människor. Proffsboxningsförbudet i Sverige avskaffades så sent som 2006, och även om läkarna klagar så tycks boxningssporten stå stark också i Sverige. Likheten med kapitalismen föresvävade säkert inte Arne K. Lang under författandet av hans boxningshistorik Prizefighting: An American History (McFarland), trots att han ges epitetet sociolog av sitt förlag. I själva verket är han varken sociolog eller, som vår recensent Hans Bolling konstaterar, historiker – vilket inte betyder att han inte kan skriva boxningen amerikanska historia, bara att den inte blir så bra.
www.idrottsforum.org  |  Redaktör Kjell E. Eriksson  |  Ansvarig utgivare Aage Radmann
eXTReMe Tracker